Mandelbrots fraktalgeometri förklarar kanske både varför dinosaurierna utrotades och hur hjärnan fungerar?

Jag har tidigare antagit att anledningen till att dinosaurierna och insekterna på deras tid, var så stora berodde på att det var en anpassning till att skydda sig mot rovdjur för växtätarna – och en anpassning till växtätarnas anpassning för rovdjuren. Men kanske är anledningen till dinosauriernas, och de andra djurens och insekternas på den tiden stora storlek, den att energitillvaratagandet effektiviseras ju större djuret är, och därmed mängden mat som djuren äter blir mindre? Men det innebär också att spridandet av generna blir begränsat på en begränsad jord. E=m3/4 djurs kroppsvolym kontra energiförbrukning.

Fraktaler är den nyaste geometriska inriktningen och upptäcktes av en judisk fransman vid namn Benoît Mandelbrot, som lanserade sin nya geometri på 1970-talet. Fraktaler används bland annat inom filmens värld, nyttigt eller mindre nyttigt, för att konstruera specialeffekter. Trädens förgrening och löv samt avståndet mellan träden i skogen, hjärtrytmen, lungorna, njurarna, blodkärlen, hur ögat uppfattar ting eller vad det tittar på, biologi i alla dess former, allt är ett resultat av fraktaler. Men också icke-biologiska saker som månens bombarderade yta, moln, blixtar och kuststräckor konstrueras av fraktaler. Allt som finns är förmodligen ett resultat av fraktaler! Jag har en del teorier om att hjärnan, inklusive det logiska resonerandet, fungerar genom fraktaler. Jag har en teori om att alla biologiska arter konkurrerar genom fraktaler, vilket är det som driver evolutionen framåt. Jag har också en teori om att dinosaurierna dog ut för att andra fraktaler (biologiska eller geologiska, det kvittar egentligen vilket) var överlägsna eller hade en massiv chockverkan (typ en meteorit) på dinosauriefraktalerna. Jag kan inte förklara hur fraktaler konkurrerar, men i gengäld så är teorierna jag presenterar ”sköna” och helheten underkastar sig Ochams tankeekonomiska princip (Ochams rakkniv). En enkel lösning, den enklaste faktiskt! Man vet att cancerfraktaler har en segrande effekt på blodkärlsfraktaler. Bägge är fraktaler! Man kan undra varför naturen varit tvungen att använda sig av en konkurrensutsatt fraktal för att bygga upp t.ex. blodkärlen i en njure? Vad de förlorar på karusellerna måste de alltså ta igen på gungorna, förmodligen helheten.

Däggdjurens eller växternas framgångsrika fraktaler, alternativt fraktalerna från en meteorit eller väderförändring – utrotade dinosaurierna! Dinosauriernas fördelar var att de var stora och gjorde av med mindre energi, men deras fraktaler var inte konkurrenskraftiga nog för omständigheterna. Precis som en skog, som är uppbyggd av fraktaler i allt inklusive avståndet mellan moderträdet och avknoppningsträden, så är rörliga biologiska flockars och individers revirområden konstruerade av fraktaler, konkurrerande fraktaler.

Storleken på djur och människor. Formeln E=m3/4 avgör djurs kroppsvolym kontra energiförbrukning. Ju större energiförbrukning desto mindre djur desto fler avkommor (i regel, men det gäller dock inte fåglar). Eller så kan man säga så här; Ju större djur, desto färre avkommor, och desto mindre energiförbrukning. Större djur tycks alltså ha vissa fördelar energimässigt. Men anta att det fanns enbart två djur på jorden – elefanter och möss – och anta att de åt samma slags föda. Om det finns lika många möss som motsvarar massan av alla elefanter, så skulle elefanterna göra av med mindre mat på grund av sin kroppsvolym. Å andra sidan så konkurrerar mössen med elefanterna så att maten tar slut samtidigt för båda arterna. Det innebär att mössen har det biologiska övertaget framför elefanterna, framför allt för att de inte investerar lika mycket energi i sin avkomma. (I verkliga livet så äter ju elefanterna av träden, och mössen av det som finns på marken, så en sådan konkurrens förekommer inte på riktigt. Därför så har mössens fraktaler inte konkurrerat ut elefantens. Å andra sidan så i verkliga livet så äter också mössen trädens nötter när de har fallit till marken. Men det kan vara en symbios med elefanterna lika gärna som att det sker i konkurrens, för elefanter skulle kanske inte kunna leva i tät skog med dess nuvarande storlek, vilket innebär att de skulle ha dött ut (eller evolverat) eftersom de inte skulle kunna nå upp till trädbladen om den krympte. Det här är bara ad hoc- spekulationer för exemplets skull så att det inte skall fallera, men ni förstår poängen med delteorin?)

Det kan alltså vara möjligt att de specialiserade däggdjuren konkurrerade ut dinosaurierna så fort som däggdjur av någon art började inkräkta på dinosauriernas mat i trädtopparna. Man vet ju att vid samma tid som dinosaurierna dog ut så skedde en explosion av däggdjursarter. Det strider mot teorin med en meteorit som utplånade dinosaurierna, för det finns ingenting som säger att däggdjuren skulle ha överlevt en sådan katastrof. Nu vet vi genom fossil att de gjorde det, och inte behövde börja om från början evolutionsmässigt, t.ex. från en mullvad. Dessutom överlevde vissa dinosaurier utrotningen, typ krokodiler, varaner etc. Det kunde de göra för att de var specialiserade dinosaurier som kunde konkurrera på samma villkor som däggdjuren (genom att de åt däggdjur) och att de var av blygsam storlek, vilket också är en form av specialisering. Däggdjurens fraktaler utrotade kanske dinosaurierna.

Man Kan tänka sig att olika materials egenskaper skapar olikformade fraktaler och att man på något sätt måste anta att fraktaler, som trädarter i en skog, eller djurart mot djurart, konkurrerar på liknande sätt. Det finns någonting inom fysiken som säger att de minsta beståndsdelarna måste innehålla samma informationsmängd som materialets helhet, typ som i ett krossat hologram. Så kan det också vara med fraktalerna. (OBS! Jag tror dock inte att en hunds fraktaler ser ut som en hund, utan att en hunds hårstrån ser likadana ut som dess fraktaler, en hunds hud ser likadan ut som sina fraktaler, en hunds trampdynor ser ut som sina fraktaler.)

Juliamängder, som är iterationer (upprepningar), punkter i en graf  f(z)+z2+c  ger  en och samma bild – en mandelbrotmängd. Fraktaler kan också vara samkörda, hjälpa varandra att vinna över andra materials fraktaler eller ge varandra fördelar, som fallet är med symbiosa varelser i naturen. Täthet, elasticitet, temperatur, densitet, konsistens, visst har väl även det betydelse för fraktalerna eller omvänt. Jag har vid något tillfälle hört om strängar, den minsta beståndsdelen, strängar som sträcker sig över hela universum. Fraktaler kan ju i teorin ha en oändlig yta, det har vi vetat sedan 1883 då Georg Cantor presenterade det första matematiska monstret, vilket skulle förklara den delen av strängteorin, förutsatt att strängar är formade som fraktaler?

Hjärnan fungerar på samma sätt, som en datamaskin som räknar på fraktaler. Den som har de bästa och tätaste fraktalerna i hjärnstrukturerna har större chans att vinna en debatt eller tänka ut hur världen ser ut. Dessutom så tror jag att hjärnan i en och samma individ använder sig av fraktaler av olika sort för att fastställa riktigheten i en teori genom att fraktalerna konkurrerar inom individens egen hjärna på samma sätt som de gör det utåt mot omvärlden. Någonting som itereras är inte nödvändigtvis en fraktal. För att någonting ska vara en äkta fraktal så måste mönstret återupprepas i det lilla (eller det stora, beroende på hur man följer det). De fraktaler som är äkta vinner i en individs hjärna och ger en mer ackurat bild av världen, därför lagras de! Till skillnad från den motoriska och instinktiva hjärnan, eller delarna av hjärnan, så är cerebral cortex oändligt mycket mer dynamisk i sina fraktalberäkningar som den oavbrutet försöker konstruera och rekonstruera. Oändliga möjligheter prövas mot varandra i cerebral cortex, medans lillhjärnan är uppbyggd av samma slags vinnande fraktaler, tror jag!

Jag har tidigare skrivit om ”intelligent evolution”, som jag kallar det. Hjärnan avsätter kanske en del av sin förmåga för att hitta framgångsrika fraktaler som leder till framgångsrik evolution för individen och arten?

Roger Klang, Lund den 22/12/2009

Ötzi – Ismannen i Alperna – en mordgåta

http://svtplay.se/t/103478/dokumentar Det finns fyra teorier om varför ismannen – ”Ötzi” – som de hittade i Alperna för c:a ett decennium sedan, blev mördad för 5000 år sedan vid ”kopparåldern”. Kopparåldern markerar övergången mellan sten och bronsåldern. Ötzi mumifierades på naturlig väg århundraden innan den första blåblodiga egyptiern mumifierades. Jag håller på den teori som säger att Ötzi hade en rival inom sin egen klan, men jag tror att det går att tränga längre in i gåtan och spekulera ytterligare om tillvägagångssätt vid mordet, och om hur komplotten gestaltade sig!

Ötzi var en distingerad person i sin klan, det vet man för att han dog med en exklusiv kopparyxa i sin ägo. Att inte yxan blev stulen pekar på att det var någon av hans egna som mördade honom (jämför alla siffror 1). En av teorierna är att Ötzi blev ritualmördad i bergen. Det som talar emot det är att Ötzi hade sår på kroppen, som hade börjat läka, från en strid några dagar tidigare(2).
Jag menar att även det faktum att Ötzi befann sig på en av Alpernas bergsryggar när han blev mördad, och därmed följaktligen befann sig på det enda stället i bergen där man bekvämt kunde ligga i bakhåll och spana på honom utan att riskera upptäckt ett antal personer, tyder på att det var överlagt mord. En annan sak som slog mig var att ett rituellt mord knappast skulle begåtts på en alptopp där ingen fanns att bevittna det. Jag tror att vi kan stryka teorin om att det var ett ritualmord, av flera anledningar, som även de flesta forskare anser.

En andra teori är att Ötzi mördades av en rivaliserande klan. Jag tror inte på detta då det förefaller konstigt att en sådan klan, på andra sidan alperna, skulle först ha fått reda på att Ötzi var på väg till deras sida och därtill ensam tillråga på allt, för att sedan ta sig upp i alperna och lägga sig i bakhåll någonstans vid gränsen till Ötzis territorium mot den ensamme (förmodat) Ötzi. Nu kan ju Ötzi ha blivit mörbultad i ”Österrike” alternativt ”Italien”, på motståndarsidan förstås. Men som ni ska få se om ni läser vidare, så tror jag att Ötzi kom från ”Italien” eftersom det troliga tillvägagångssättet (i alla fall så skulle jag ha gått tillväga så) vid själva mordet en tid efter mörbultandet logiskt sett borde medföra att Ötzi passerade från den ”italienska” sidan (han hittades på den österrikiska sidan och måste då följaktligen ha blivit mörbultad i Italien, och sannolikt av sina egna, om min teori om tillvägagångssätt för själva mordet stämmer)(2). Jag kommer härefter att referera till Österrike och Italien när jag talar om ”gränsstater”. Detta är teori två och tre – rivaliserande klan, alternativt inre klanrivalitet.

En fjärde teori är att Ötzi skulle varit en slags tullman, som mördades av smugglare. Jag ställer mig starkt skeptisk, i synnerhet som han dog ensam! Varför skulle en tullman som riskerar att stöta på livsfarliga smugglare vara ensam när han arbetar? Alla visste väl att det var oroliga tider, i synnerhet en tullare. Dessutom så var avståndet mellan bågskytten som dödade Ötzi och Ötzi själv relativt stort. Pilen hade gått in i ryggen snett underifrån(3) och stannat innan hjärtat, men kapat en artär så att Ötzi förblödde. Hade det varit tullmän som mördade Ötzi så skulle kopparyxan stulits. Men så var inte fallet, kopparyxan låg kvar fem meter ifrån kroppen när man upptäckte den 5000 år gamla mumien.

Så här tror jag att det gick till: Att pilen inte träffade med full kraft, och att den träffade i ryggen, tyder på att Ötzi försökte fly och därmed lade lite distans mellan sig och bågskytten. Att pilen träffade bröstkorgen snett underifrån tyder på att mördarna (pluralis!) låg i bakhåll strax bakom bergsryggen där Ötzi passerade, så att de kunde spana efter honom med fri sikt utan att riskera att bli upptäckta från långt håll eller från mördarna lämnade spår i snö när Ötzi kom uppför krönet från den italienska sidan, med några män en bit nedanför bakom någon sten eller under kamoflage på den österrikaska sidan, så att han inte skulle kunna fly åt något håll. Ötzi såg de senare först och vände och sprang uppåt, varpå han blev beskjuten i ryggen av bågmannen(3). Och detta hände på den österrikiska sidan. Ötzi måste alltså ha kommit från det italienska hållet(1)! När man väl slagit fast att Ötzi kom från Italien, så kan man dra slutsatser som annars skulle betraktats som lite vilda. Läs vidare!

Men varför hade Ötzi sår på kroppen från några dagar tidigare? Och varför tog mördarna inte den värdefulla yxan med sig, och varför drog mördaren ut pilskaftet? Och varför trodde Ötzi att han gick säker ensam på sin vandring (han gick ju ensam, för om någon hade lyckats fly så skulle de uppenbara fördelarna med att lämna yxan kvar vara borta). Och varför finns det en kyrksten som beskriver mordet i detalj om nu mordet var så hemligt att mördarna lämnade kvar yxan? Jag har ett bra svar på allt detta!

Jag tror att Ötzi var en Italiensk herreman som höll på med ett klaningifte med någon prominent person från den österrikeska sidan. Detta ogillades av någon rival på den italienska sidan(1), som dittills hade hållit låg ton eller åtminstone försökt hålla det inom en relativt snäv krets. Jag tror det för att Ötzi tog risken att ensamvandra över gränsen, sannolikt vad han trodde var i smyg. Jag tror att Ötzi redan höll på att förlora sin roll som klanledare för en relativt stor by, annars skulle han inte planera för att lämna sin by ensam i en ödesstund, för ett giftermålsarrangemang, förmodligen ett hemligt sådant. Han måste ju ha planerat sin vandring om mitt och andras (forskares) antagande om att Ötzis död föregicks av en inre klankonflikt stämmer, så att antagonisten kunde placera några män i ett bakhåll när denne fick information om avfärden. Han kunde inte ha fått informationen från Ötzi, vilket pekar på förevarande och samtida intriger (alternativt en omvänd kausalitet – att förevarande och samtida intriger gjorde att Ötzi inte gav informationen till antagonisten – resultatet blir detsamma.) Tillvägagångssätt som detta, talar för att varken Ötzi eller hans antagonist var några ungtuppar, om det nu är ett riktigt antagande. Ötzi kan inte ha haft många betrodda vid tidpunkten för sin avfärd, eftersom han valde att färdas ensam. Det kan därför vara att Ötzi visste att det fanns en informatör i hans egna led. Eller så behövde han varje man i den egna byn. Och med tanke på att Ötzis antagonist hade betrodda män att avvara för två separata överfallsplatser (se parantes 4 nedan), så verkar det motsägelsefullt att Ötzi blottade sig så rejält genom att vandra ensam. Om Ötzi var en risktagare, en A-personlighet, en spelare med ledaregenskaper vilket sannolikt var fallet, så verkar båda alternativen vara riktiga. Dessutom måste byn ha bestått av minst 100 personer för att någon skulle kunna vara i stånd att mobilisera minst ett tiotal man utan att det märktes att dessa män lämnat byn minst en dag i förväg innan Ötzi gjorde det. De måste dessutom ha vandrat en omväg för att inte lämna spår efter sig på den gängse klättringsleden där Ötzi skulle komma att gå. Det enda stället de kunde ligga i bakhåll på i Alperna var därför på en bergsrygg.

(4) Ötzis halvläkta sår tyder på att mördarna hade tagit det säkra före det osäkra och lagt sig i bakhåll på två olika ställen, först i skogen på den italienska sidan och sedan på bergsryggen, men misslyckats vid det första tillfället där Ötzi flydde. Enligt undersökningar av Ötzis tarmsystem och magsäck framkommer det att Ötzi först besteg berget, bara för att vända och bege sig neråt igen, för att sedan återigen bege sig uppåt samma väg som han gick ner. Det kan bara tyda på två saker, tillsammans eller var för sig:

A) Ötzi hade sin familj kvar i byn och han fruktade för deras liv.

B) Ötzi fruktade vad som väntade honom vid bergsryggen.

Det är troligt att Ötzi valde att fortsätta över bergsryggen nattetid, men det är också troligt att Ötzi färdades över Alperna vid fullmåne, som man kan anta att alla gjorde på den tiden. Att han först vände och gick nedåt, utan att bli attackerad nedvid, tyder också på att ingen brydde sig om att förfölja Ötzi efter den första attacken. Detta, (4), styrker min delteori om två separata överfall av olika gärningsmän men med samma intrigör kvar i byn, och det styrker även forskarnas teori om att det var just en inre klanstrid som låg bakom Ötzis död. Italienarna var de enda som visste att Ötzi skulle passera där han passerade vid den speciella tidpunkten och platsen. Några lade sig i bakhåll och mördade Ötzi som beskrivet. De var tvungna att lämna kvar kopparyxan eftersom Ötzi var klanledare och klanen befann sig i Italien dit de skulle retirera senare(1). Jag slår vad om att Ötzi fruktade ett angrepp på toppen av Alperna, efter det första överfallet som förmodligen tog plats i en skog eftersom han undkom eventuella bågskyttar den gången! Men Ötzi var inte vem som helst, han var en klanledare och en modig man, och vägen till toppen var den rakaste och snabbaste om ifall mördarna förföljde honom. Detta räknade mördarna med var troligt att Ötzi skulle göra, de kände ju Ötzi. Ötzi kunde inte vända då han visste vem det var som hade låtit överfalla honom och visste att det hållet skulle vara det första att genomletas. Hans enda chans var att fortsätta snabbaste vägen till den norra sidan av Alperna och hämta hjälp av sina nyfunna allierade där. Mördarna drog ut pilen i Ötzis rygg för att lämna så få spår efter sig som möjligt, kanske fruktade de att träslaget på pilskaftet eller fjädrarna skulle avslöja dem. I stundens hetta så insåg de inte att just detta skulle kasta skuggor på dem om Ötzis kropp blev upptäckt. Varför? Låt oss vända på steken och se det från en kriminologs ögon: Någon hade försökt att dölja sin identitet (mördaren) genom att dra ut pilen (spetsen blev kvar). Dessa några lämnade kvar den värdefulla kopparyxan, så det var knappast av snålhet de drog ut pilen. Det var inte heller av rädsla för att bli utan ammunition som de drog ut pilen, eftersom Ötzis mördare bröt av flera av Ötzis pilar på stället. Hade det varit en eller flera rövare, så hade han/dem inte brytt sig om att dra ut pilen, men de hade tagit kopparyxan. Men nu var det några av Ötzis män från den egna byn, och då synes det logiskt – i en kriminologs ögon – för gärningsmännen att dra ut pilen men lämna kvar kopparyxan. Detta är ett gott indicium (som även avslöjar motiv) som sagt var, men det är inget bevis. (Som om bevis skulle vara ett krav för handling vid neolitisk tid, när man har ett så starkt indicium. Bevisföring på den tiden var det för övrigt knapert med.) Och tillvägagångssättet kan säkert styrkas, varandes en kriminells typiska förfarandesätt, av vilka poliser, åklagare, advokater, domare och nämndemän som helst. Kyrkstenen med beskrivningen av mordet då? Varför tog inte mördarna med sig yxan om de nu var så glada för att skryta genom kyrkstenar? Kyrkstenen förklarar jag med att mördarna var framgångsrika med att klättra på den sociala stegen efter mordet. Kyrkstenen var alltså tillkommen efter att läget hade stabiliserats för de nya klanledarna, kanske en eller flera generationer efteråt, när mördarna hade byggt upp sitt imperium och mordet hade förvandlats till ett hjältedåd. Men för att det ska vara sant så måste ingifte ändå ha ägt rum någon gång senare mellan någon i den nya klanen och österrikarna, eftersom kyrkstenen hittades i Österrike. Alternativet är lite långsökt, nämligen att mördarna avslöjades när kroppen hittades av österrikarna och det konstaterades att en pil dödat Ötzi – allt enligt min kriminologs resonemang – och att kroppen inte gick att bära hem på grund av oväder som sedermera täckte kroppen med snö och is vilken aldrig smälte igen och därmed omöjliggjorde att kroppen återigen blev funnen. Förrän för lite mer än ett decennium sedan. Kopparyxan låg en bit ifrån kroppen (fem meter), och med lite otur skulle den kunnat ha gömts i snö när kroppen först blev funnen vid tiden. Allt hänger på hur exakt ett oväder slår till, eller hur naturen såg ut vid tidpunkten när kroppen förmodat blev funnen, för dels så måste yxan vara dold i snö utan några spår efter sig, men dels så måste ändå kroppen vara anträffbar i snön. Kopparyxan är det första ett räddningsteam skulle ha letat efter. Man kan tänka sig ännu mer vilda spekulationer om Österrikiska mördare som bytt sida, men då pratar vi konspirationsteorier.

Jag vill be om ursäkt för eventuella reiterationer i texten som ibland kan uppstå för att kausala samband överlappar varandra i mina slutsatser.

Roger Klang, Lund Scaniae den 12/12/2009

Vem har bevisbördan – klimatalarmisterna eller klimatskeptikerna?

På sista tiden har ett nytt pseudoargument dykt upp mot klimatskeptikerna. Det går ut på att det är skeptikerna som måste producera data om att det inte är människan som orsakat klimatförändringarna (om man nu antar att klimatförändringarna existerar, vilket klimat-alarmisterna hävdar med all rätt, åtminstone klimatförändringar partiellt över klotet). Klimat-alarmisterna utgår alltså ifrån att klimatförändringarna är en realitet orsakad av människan och ålägger sedan klimatskeptikerna att bevisa att så inte är fallet.

Isborrkärnor från Arktis, borrkärnor från tundran, och årsringar på levande och döda träd kan avslöja mycket om klimatet i forntiden. Sanningen finns att hämta någonstans innan industrirevolutionen de sista 150 åren, sanningen finns inte att hämta efter 1860 för den statistiken kan enbart användas som kontrollmaterial. Klimat-alarmisterna försöker att lägga en omvänd bevisbörda på klimatskeptikerna, och det blir bara dumt mot bakgrund av föregående mening, och föregående stycke (ingressen).

Storbritanniens SMHI – Met office – förutsätter det de ska bevisa, liksom de flesta andra klimat-alarmister gör, och det bevisas av följande statement om det är korrekt återgivet:

”Den brittiska motsvarigheten till SMHI, Met office, publicerar nu den databas som används för att analysera klimatförändringar. Databasen innehåller 160 år av observationer från ett tusental väderstationer världen över och anses vara mycket viktig i analysen av hur mänsklig aktivitet påverkat klimatet och den ska nu alltså offentliggöras inom kort.” Källa; SR, Ekot http://www.sr.se/cgi-bin/ekot/artikel.asp?Artikel=3287391

De förutsätter det de ska bevisa därför att det står klart och tydligt att (och jag förutsätter att journalisten uppfattat det rätt och inte tolkar in något motstridigt själv, eftersom det är en SR; Ekot-artikel och SR är lika vänster som någonsin Met office kan tänkas vara); ”Databasen innehåller 160 år av observationer från ett tusental väderstationer världen över och anses vara mycket viktig i analysen av hur mänsklig aktivitet påverkat klimatet…” Alltså ett solklart fall av cirkelresonemang då de bokstavligen slår fast att mänsklig aktivitet påverkar klimatet och att forskningen ska utgå ifrån detta, samtidigt som det ingenstans talas om data från tiden innan den industriella revolutionen. Sådana data skulle kunna erbjudas någon annanstans ifrån än Met office, jag hoppas verkligen det!

Så här skrev jag i ett inlägg (som hänvisar till en debattartikel och diskurs i SvD) för över ett år sedan om Professor Hans Jelbring och Professor Erland Källén, ett inlägg som faktiskt Professor Jelbring kommenterade på min blogg (följ länken som följer för att komma till Relativitetsbloggen!). http://rogerklang.wordpress.com/2008/10/23/hans-jelbring-vs-erland-kallen/#comments Det följande är bara ett utdrag ur mitt blogginlägg, som handlar om Hans Jelbrings artikel i SvD, och som inleder med mina åsikter och följer upp med en kommentar av klimatförespråkaren Erland Källén till klimatskeptikern Hans Jelbring´s debattartikel i SvD, sedan följer mitt resonemang som även kan användas på det pseudoargument klimat-alarmister använder överst i denna artikel (i ingressen):

[I en replik till Hans Jelbring i SvD i klimatfrågan, säger Erland Källén som är professor i dynamisk meteorologi vid Stockholms Universitet, att Hans Jelbrings påstående om att IPCC är en politisk organisation är taget ur luften. Men med många ord som Källén skriver i repliken så bekräftar han att Jelbring har rätt. Åtminstone så verkar det så för mig. Jag tror snarare att det är så att Källén inte har blivit medvetandegjord om sin politiska tillhörighet än! Sådan var jag också en gång i tiden, innan Göran Persson stämplade mig som höger.

I alla fall så vill jag inte blanda mig i professorernas och de lärdes diskussion, även om en lekman kan yttra sig i just denna fråga, eftersom klimatforskarna står på en kunskapsnivå som kan jämföras med de läkemedelskunnigas vetande/tro på 1600-talet. Men jag har en stor invändning mot Källéns argumentation! Källén skriver:

”Jelbring kastar ur sig att naturen och fysiken säger att koldioxiden inte spelar någon betydande roll för temperaturutvecklingen på jorden.

Detta påstående saknar vetenskaplig grund och visar tydligt att Jelbring inte bryr sig om vad internationell forskning inom fysik och meteorologi kommit fram till de senaste 100 åren.

Jelbring har ingen vetenskaplig trovärdighet.”

Det här resonemanget är ju helt bakvänt rent logiskt sett! Det är ju trots allt så att de flesta klimatforskare inser att man utgår från naturens ”eviga” naturliga tillstånd, och därifrån kastar fram teorier som klimatmodeller efter växthusgasutsläpp. Inte i helskotta förutsätter man att människans utsläpp, vilket enligt Källén skulle leda till växthuseffekt, är den utgångspunkt forskarna bör ha! När han påstår att det naturliga sättet att se på saken (det naturliga sättet = att det måste vara de domedagsprofeterande klimatforskarna som ska bevisa att naturliga variationer i klimatet inte är naturliga variationer) inte är det som måste bevisas, så visar han en tydligt oseriös sida! Hur ska man någonsin kunna forska i det förflutnas tillstånd, typ årsringar på träd, borrkärnor i is och tundra etcetera om man inte har ”det naturliga förloppet” eller naturtillståndet att utgå ifrån? Om man utgår från klimatmodellen ”växthuseffekten” så kompliceras sådan forskning genom att man vänder på problematiken och räknar åren baklänges. Med en sådan metodik kan man bevisa vad som helst och ingenting, det blir ett cirkelresonemang där man utgår från det man försöker bevisa!] Citat Roger Klang

Jag ber om ursäkt för mina reiterationer, men man borde faktiskt ha den objektiva inställningen att det är klimat-alarmisterna som måste bevisa att någonting har hänt med klimatet, det är inte den andra sidan som måste bevisa att klimatförändringar inte kommer från människans påverkan. Det är få som betvivlar att klimatförändringar är ett faktum i ett historiskt perspektiv, det man betvivlar är att dessa kommer av människans påverkan. En del klimatskeptiker anser att vi inte går mot varmare väder, men det är ingenting de kan bevisa och det är ingen debatt klimatskeptiker borde involvera sig i, för gör man det så tar man på sig bevisbördan, anser jag! Och tar man på sig bevisbördan så omöjliggör man metodiskt korrekt forskning och framtida insikter. Det är idag omöjligt att veta om människan orsakat klimatförändringar, på grund utav dålig existerande cirkelresonerande forskning orsakad av starka känslor för ämnet hos så gott som alla klimat-alarmister. Men även en del klimatskeptiker lägger allt för mycket prestige i sin forskning.

Mycket av klimatforskningen idag tycks äga rum i debattrummet, och det är ju inte så konstigt med tanke på hur lite vi vet. Jag föreslår att de två polemiserande motpolerna slår sig samman i sin forskning och tar reda på sanningen om ifall jorden står inför ett klimathot, och huruvida den i så fall är orsakad av människor eller av solfläcksaktiviteten alt. någonting annat, så att de kan komma överens om vad de inte kan komma överens om. Tänk er vilka givande dialoger de kunde ha, istället för att som brukligt kasta fram sina forskningsresultat och ta debatten om forskningsmetodernas legitimitet med motståndarsidan i medierna. Och så mycket snabbare forskningen skulle gå. Jag vill här själv varken säga bu eller bä om vad svaret kommer att bli, jag vill bara kritisera klimatalarmisternas kvasivetenskapliga tillvägagångssätt och påpeka att det faktiskt är dem som har bevisbördan! Det åligger klimatskeptikerna att falsifiera den forskningen om de kan. En del av alarmisternas forskning är inte falsifierbar av realpraktiska skäl, och då ska den inte behandlas som ovedersäglig fakta förrän det är möjligt att falsifiera den! Falsifikation betyder i stort sett vad det låter som; Att motbevisa en teori genom att påvisa att teorin (antingen ensam eller tillsammans med andra utsagor som förmodas vara sanna) medför en falsk sats. En teori sägs vara falsifierbar, om det är möjligt att ange några betingelser under vilka teorin skulle vara falsifierad. Falsifikationism (som är en av flera vetenskapsteoretiska positioner) kan formuleras starkare eller svagare! Falsifikationism är den förhärskande vetenskapsteoretiska positionen i all vetenskap, förutom matematik. En faktor som faktiskt är empiriskt falsifierbar och som kan bli ett episteme (grekiska för kunskap, vetande, vetenskap) är frågan om den Arktiska ismassans avsmältning leder till havsnivåhöjningar, eftersom det är möjligt att ”bygga” en modell med saltvatten och is och iaktta om Arkimedes princip har någon betydelse för havsnivån när (kompakt) flytande is smälter. Det låter som en självklarhet att det inte har någon betydelse för havsnivåhöjningen, men alarmisternas forskning är byggd på så mycket känslor att Arkimedes princip inte tillskrivs någon betydelse för havsnivåns konstans.*

*Arkimedes princip innebär för Arktis del att isen trycker bort lika mycket vatten som isen väger totalt om man tar hänsyn till viskositeten på vattnet (viskositet = vilket flytmotstånd vattnet ger, eller med andra ord hur salt det är). Detta är för övrigt applicerbart på fartyg och allting annat som placeras på vatten. Det som har betydelse för om t.ex. ett järnskepp sjunker eller inte är även kontaktytan mot vattnet, skeppet behöver tränga undan mer vatten än dess kropp väger utöver vattnets viskositet/densitet (densitet = tätheten, eller hur salt det är), därför måste skrovet vara krökt och ihåligt. Is däremot har lägre densitet än både sött och salt vatten eftersom vatten expanderar när det fryser till is, och is flyter därför i kompakta block till skillnad från järnskrot. Även saltmängden i vattnet har alltså betydelse för vattnets viskositet/densitet, men saltvatten blir däremot inte till is i naturen.

Roger Klang, Lund Scaniae den 12/12/2009

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Till matematikern Krister Renard!

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Jag har fått en tanke. De säger ju att tid hoppar framåt, och det är förståeligt när man tänker på det. Men i så fall måste även temperatur hoppa. När man tänker på den matematiska historien om sköldpaddan som kryper mot ett målsnöre, och som halverar sin sträcka för varje given tidsrymd vilket innebär att han aldrig kommer fram trots att han inte slutar röra sig framåt, så inser man att denna tillsynes oförenliga motsägelse också möjligtvis kan tillämpas på temperaturutjämning. Allt hänger på vid vilken exponent temperaturer utjämnar sig vid. Det blir en svår gubbe att lösa så relativ som temperaturutjämning är och i olika element också, men vid någon tempererad omgivning så måste låt oss säga kokande vatten halvera sin temperatur med exakt 50 procent vid varje given exakt lika lång tidrymd. Då kan temperaturen aldrig nå total utjämning med omgivningen, eller hur? Alltså måste även något så relativt som värme och temperaturutjämning ”hoppa” i fram graderna, precis som tid gör!

Hur är det då med rummet, hoppar det också? Jag tror det inte, det finns i alla fall ingenting som talar för det.

Antingen är jag ignorant, eller så tycker du att det är värt att räkna på.

Mvh filosofen Roger Klang, Lund Scaniae den 28/11/2009

Evolutionsteorin måste revideras

Jag kom just på ett strålande exempel på att evolutionsteorin måste revideras, eller i alla fall så är det någonting i den nuvarande teorin som är fel. Det handlar om myror. Jag har myror i mitt kök vid vissa tider på året. Dessa arbetsmyror som kryper omkring visar stor respekt för min spis plattor, och efter att jag har dödat några under en tid så blir de ängsligare och springer desperatare när jag närmar mig dem med handen, men om jag låter bli att döda dem en tid så blir de slöare om man lyfter ett glas eller petar i närheten av dem t.ex. Det visar på att arbetsmyror har en överlevnadsinstinkt! Det kanske inte är så konstigt tycker du, det förklarar ju redan Darwins evolutionsteori. Jo, men nu är det ju så att arbetsmyrorna inte fortplantar sig, de är enbart infertila avkommor till drottningen. Enligt Darwins evolutionsteori så måste den fysiska och psykiska överlevnadsförmågan prövas av rovdjur och miljö, och därefter ska de egenskaper som ger överlevnadsfördelar hos olika individer föras vidare till avkomman. Men eftersom arbetsmyror inte får någon avkomma…

Det finns andra exempel på insektssamhällen där t.ex. arbetsbin till synes fortsätter att förbättra artens överlevnadsförmåga trots att de dem själva inte fortplantar sig. Det innebär att det verkligen är som jag beskrev det, att en del av hjärnan hos djur aktivt arbetar för att hitta lösningar för att förbättra artens överlevnadsförmåga till exempel i drottningbi- eller drottningmyrhjärnan. Det kan tänkas att informationen om vad enskilda myror råkat ut för i prövningar överförs genom feromoner till drottningmyran, likt ett språk. Det betyder i så fall inte att arbetsmyran hittat ett sätt att förbättra sina överlevnadschanser, det betyder att drottningmyran (och möjligen drönarna från främmande stackar) hittat ett sätt att förbättra sina överlevnadschanser, arbetsmyran är bara ett ”mobilt autonomt bihang till drottningen”, eller borde i alla fall vara om evolutionsteorin är sann. Men det betyder kontradiktoriskt nog inte att arbetsmyran inte är en individ ändå. Man vet nämligen att arbetsmyror gillar att vara slackers, så soldatmyrorna knipsar av huvudet på dem om de kommer på dem med att slappa. Just därför så måste det finnas en extern förklaring till arbetsmyrans självbevarelsedrift vilken inte kan vara förbunden med drottningens fortplantningsmöjligheter och spridande av sina egna gener att göra.

Det finns förstås en möjlig förklaring till min paradox med myran, och den är att evolutionsteorin är oriktig eller att djuren skapats färdigutvecklade av Gud.

http://regorgnalk.wordpress.com/2009/08/12/smart-evolution/ ”Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.”

Roger Klang, Lund Scaniae den 17/11/2009

Geofysikalisk klimatologi, hälften vetenskap – hälften religion

Många larmar om uppvärmningen av jorden, eller kanske snarare – larmar om ”klimatförändringar”, som det lite vagt heter därför att forskarrapporterna är så tvetydiga ifråga om jorden förväntas att värmas upp, eller om vi kan förvänta oss varierande klimatförändringar beroende på var någonstans i världen vi bor.

Då och då kommer larm om att isflak stora som Gotland brutits loss i Arktis. Att isbergen bryts loss kan bero på att vattnet vid isens rand värmts upp, och/eller så är det något helt normalt att stora isflak bryts loss. Men i vilket fall.., frågan som borde ställas är; driver dessa gigantiska isflak verkligen söderut och smälter? Eller smälter isen i Arktis för att varmare vatten tar sig upp dit? Eller smälter isflaken inte alls eller väldigt lite, utan stannar kvar i Arktis och slår sig ihop med annan is på andra ställen? Gud vet vad som händer med dem, ingen rapporterar om det efter att isflaken väl har brutit sig loss. Och så var det, det där med Archimedes princip! Den innebär att det vatten som trängs undan av isen inte ökar i volym när isen smälter.

Salt vatten fryser dåligt till is; Ett möjligt argument för att en höjning av havsytan kommer att äga rum vore att den stora salthalten i havet gör så att den saltfria isen (huvudsakligen skapad av nederbörd) väger mindre i förhållande till det flytande vattnet i sin omgivning, och därmed tränger undan vattnet i mindre utsträckning, så att när den smälter tar upp mer plats. Nederbörden förmodas ha bundit upp mycket av jordens vatten på Arktis is medans den lämnat saltet kvar i haven, därför så skulle isen förmodat innehålla större mängder sötvatten än den tränger bort saltvatten, på grund av viktskillnaden mellan saltvatten och sötvatten. Men detta resonemang ska vi snart se inte stämmer!(*)/(*)

Appendix till ovanstående stycke; Salt vatten fryser som sagt var dåligt, i synnerhet under vattenytan. Eftersom salt vatten inte fryser till under Arktis is så kan heller inte Arktis omringande vatten till ismassorna, i ett historiskt eller nutida perspektiv, ha tillfört ismassorna salt som kan förändra isens potentiella vattenmassa/vikt genom att binda upp havets salt. Det vore oförnuftigt att anta.

(*)Den totala havsnivån kommer av allt att döma att förbli densamma oavsett hur mycket is som smälter eller inte smälter av från Arktis (enligt Archimedes princip) på grund av att den saltfria men skrymmande isen har lägre densitet än det omringade vattnet. (Alltså väger isen mindre per jämförd volymenhet saltvatten, det är därför den flyter!) Is tar större plats än saltvatten, det är sant, men samtidigt så är som sagt isens densitet lägre än saltvattnets, och det minskade trycket från den kvarvarande isen får deduceras från det totala tillskottet sötvatten ifrån isen till havsnivån; resultat plus minus noll. (Man kan bortse från bubblor eller gaser i isen djupare än några meter från toppen, eftersom sådana inte existerar i den komprimerade isen.)(*)

Vi borde snarare vända våra blickar mot isen på Antarktis i söder, som vilar på berggrund! Smälter Antarktis ismassor? Detta är intressant på dubbla plan; dels så skulle det tillföras vatten till haven om det var så, och dels så skulle ”kontinenten” stiga på grund av den mindre massan is som tvingar ner berggrunden, vilket får till följd att havsnivån stiger också av den anledningen. Men jag tvivlar trots allt på att is, som inte är i kontakt med varmare havsvatten från norr, kan smälta på de sydligaste breddgraderna! Det är generellt så att Antarktis omkringliggande vatten är betydligt mer ”isolerat” ifrån varmare strömmar i norr på ett helt annat sätt jämfört med hur Arktis påverkas av Golfströmmen. I Västantarktis tycks det finnas en liten svaghet i det slutna antarktiska systemet, men å andra sidan så växer isen till i Ross-havet i östra delen av Antarktis.

Antarktis och dess betydelse för havsnivån; Enligt Jonathan Bambers, professor of physical geography at the University of Bristol, studie så ligger den största faran i att när isen smälter (ovanifrån), en is som vilar på berggrund under havsytan, så rinner vatten igenom isen ner mot berget vilket leder till en ökad friktion som kan uppstå mellan isen och berggrunden som ökar risken för att delar av istäcket sakta ska glida ut i havet.

För det första så kommer inte isen att smälta ovanifrån på de breddgraderna, inte ens om temperaturen stiger med 3 grader celsius, eftersom temperaturen dygnet runt fortfarande kommer att vara en bra bit under 0 grader. För det andra så är det som jag sade så att det mesta av isen inte är i kontakt med varmare vatten, och det finns heller ingen golfström att ta med i beräkningarna, för sydpolens del. Det finns is i vattnet i Västantarktis, som visserligen sitter ihop med kontinental-isen längre in, och det är denna is som ligger som en skiva på den stora bukten intill Atlanten som smälter av. Resultatet; väldigt liten havsnivåhöjning, om ens någon.

Glaciärisarnas betydelse för havsnivån; Glaciärisen på i synnerhet Grönland har smält ner till dagens låga nivå sedan år 1900. Det rör sig om ansenliga mängder is! Men på samma tid så har havsnivån endast stigit 5 centimeter (somliga säger 1-2 dm) genom den totala avsmältningen från Grönland, andra glaciärer samt nettosumman av eventuellt tillfryst inlandsis och avsmält inlandsis i Antarktis! Sammantaget så talar allt alltså för att det inte kommer att bli några större landområden under vatten genom den utlovade meterhöga havsnivåhöjningen (somliga säger 70 meters havsnivåhöjning om all Antarktis is smälter ner, alltså rena rama ”Waterworld”, filmen med Kevin Costner ni vet).

Men det är tydligt att den uppskrämda forskarvärlden och vänstermedia motvilligt blir allt mer medvetna om hur det ligger till med den påstådda faran från de två polarisarna i norr respektive syd, alltså att den enda riskfaktorn är sydpolen. De flesta klimatforskare och klimatforskande geofysiker (den sistnämnda är en självmotsägelse mellan två discipliner varav bara den ena delen är vetenskaplig, den andra är religion och när man blandar de båda så får man voodoogeofysik) förutsätter det de försöker bevisa med sin pseudoforskning, och därför har inga dementier av tidigare forskarpositioner gällande Arktis påstådda men felaktiga betydelse för havsnivån tillkommit från någon agent sedan det stod klart för dem att det finns något som heter Archimedes princip. Behövs det ytterligare bevis för att Klimatforskning är politiskt motiverat men föga vetenskapligt?

Högre havsnivå utan avsmältning från Arktis; Om inte isen i Arktis hade smält av en del emellanåt utan kanske till och med ökat i volym, så hade en del av världens sötvattensreserver och inlandshav bundits upp i Arktis ismassa, vilket hade fått till följd att havsnivån faktiskt borde stiga något lite under kalla perioder vid polerna! Regn och snö är inte ett slutet havsfenomen, så det vatten som försvinner från inlandssjöar genom avdunstning till isarna vid polerna genom nederbörd, fylls ofta på med vatten från världshaven och vice versa. Men slutna inlandshav inverkar inte genom Archimedes princip på havsvatten, inlandshav ligger ju omringat av landmassa, därför så ökar Arktis tryck på världshaven genom nederbördstillskott och havsnivån stiger totalt sett, men bara lite, ungefär lika mycket som glaciärerna smälter av. Att Arktis smälter bort kan vara förklaringen till att havsnivån endast stigit fem cm de senaste hundra glaciärsmältande åren.

Gud; Allt som allt så framstår vårt jordklot alltmer som universum, det är ett välbalanserat geologiskt och atmosfäriskt system som tycks gjord efter ritningar som ytterligare styrker Guds existens!

Växthuseffekten; Det borde vara så att klimatforskare insåg att man utgår från naturens ”eviga” naturliga tillstånd, och därifrån kastar fram teorier som klimatmodeller efter växthusgasutsläpp. Inte i helskotta förutsätter man att människans utsläpp, vilket enligt de flesta klimatologer skulle leda till växthuseffekt, är den utgångspunkt forskarna bör ha! När man påstår att det naturliga sättet att se på saken (det naturliga sättet = att det egentligen är de domedagsprofeterande klimatforskarna som ska bevisa att naturliga variationer i klimatet inte är naturliga variationer) inte är det som måste bevisas, så visar man en tydligt oseriös sida. Hur ska man någonsin kunna använda sig av forskning i det förflutna, typ årsringar på träd, borrkärnor i is och tundra etcetera om man inte har ”det naturliga förloppet” eller naturtillståndet att utgå ifrån? Om man utgår från klimatmodellen ”växthuseffekten” så kompliceras sådan forskning genom att man vänder på problematiken och räknar åren baklänges. Med en sådan metodik kan man bevisa vad som helst och ingenting, det blir ett cirkelresonemang där man utgår från det man försöker bevisa!

Vem är då jag som yttrar mig; En påläst lekman kan yttra sig i just denna fråga, eftersom klimatforskarna står på en kunskapsnivå som kan jämföras med de läkemedelskunnigas vetande/tro på 1600-talet. Det där med Archimedes princip hade jag inte tänkt på själv, men i övrigt är det mina tankar, som jag förvisso har fått verifierade en del av dem. Man kan uppfinna hjulet flera gånger, i synnerhet som idén bygger på logik! Jag prövade experimentellt att frysa in salt vatten i min frys, men det blev bara iskross av det. Jag har satt ihop mina hypoteser utifrån hopplockad information, mestadels utspridd i tid och rum.

Roger Klang, Lund

Nationella oljetillgångar skapar inte välstånd ens i västvärlden, men vad gör?

Jag har äntligen lyckats med att få rätsida på de makroekonomiska lagarna i frågor om naturtillgångar i nationell utvinning såväl som privat utvinning. Det kan tyckas självklart när man inte själv har försökt, när man bara läser vad jag skriver, men det ligger mycket funderande bakom under lång tid. Ingen har ännu kastat fram genomgående uttänkta teorier på området vad jag vet, inte ens ekonomipristagaren till Alfred Nobels minne 1998, Amartya Sen (bördig från Indien men numera verksam vid Harvard University, USA) som fick ekonomipriset för sina semifilosofiska teorier i böcker som bland andra ”Development as Freedom” (Utveckling som Frihet), som handlar om hur varierande grader av välstånd för stater eller regioner är kopplat till frihet kontra (kvinno-)förtryck, det nationella beteendet med socioetnologiska karaktärsdrag och/alternativt klantänkandet (men inte om man ska tro svenska Wikipedia [PK varning], jag har dock läst boken själv och den är inte svår att förstå).

Enligt de ekonomiska lagarna så får ett land allmänt välstånd eller allmän nöd efter vad det förtjänar, summan av varje individs godhet alt. ondska för att uttrycka mig kort om Amartya´s teorier (förmodligen under protest från Amartya, likväl så är det otvetydigt vad han säger mellan raderna och jag tror inte att han skulle förneka det om man pressade in honom i ett hörn, vilket inte borde vara särskilt svårt om inte karln hade varit så briljant), och enligt mig så är det ett direkt Gudsbevis. Men Amartya själv säger ingenting om Guds finger, han betonar desto mer att de fattigare delarna av världen kan om de vill byta spår, precis som vi här i väst gjorde. Och det är helt riktigt och en väsentlig part av nationalekonomi, för normalt så pendlar ett land mellan piska och morot av olika anledningar, såväl Sverige som Afghanistan fast från olika utgångspositioner, men den enda vägen till varaktigt allmänt välstånd går genom sann demokrati! Men ett oljeexporterande land som Norge eller det självförsörjande okända oljelandet Danmark är ju så mycket rikare än Sverige, vad betyder det för en stackars svensk? Att inte kunna förklara detta har varit en stor lucka i Amartyas teorier, men nu kan jag förklara! Norge må sakna ekonomiska skulder och har 2 385 miljarder pengar på banken som nation, men detta innebär inte att norrmännen har sitt på det torra, snarare så har deras naturtillgångar varit till förbannelse för dem, fram tills nu! Norge påbörjade nämligen den 20:e koncessionsrundan för utvinning av olja och gas i Norska havet och Barents hav sommaren 2008, och Totalt i rundan ingår produktionslicenser till internationella aktörer såväl som inhemska privata, för 79 områden i haven. Norge är en nation med stora papperstillgångar i förhållande till sina ändå anständiga reella tillgångar. Norge kan nämligen inte använda sitt monetära överskott från oljan utan att överhetta sin ekonomi, detta är välkänt. Så därför kan Norge ha ekonomiska papperstillgångar som överstiger Sveriges, men ändå inte åtnjuta större välstånd. Det tillkommer monetära nackdelar med att vara ett statskontrollerat oljeproducerande land, förutom att man inte kan använda sig av sina intjänade oljepengar till allmänt välstånd. Priser och löner drivs upp simultant när man ändå frestas att tumma på papperstillgångarna, vilket både Norge och Danmark gjort snarare som regel än undantag. (När jag var ung under tidigt 80-tal och bodde i Lund, så var den svenska kronans kurs klart fördelaktig gentemot den danska, jag tror att man fick 1 dansk kr för varje svenska 75 öre.) Om bara lönerna hade drivits upp utan att priserna drivs upp, så hade statliga oljetillgångar varit till klar fördel. Men nu handlar ekonomi och välstånd inte om olja, som vi kan lära oss av OPEC-ländernas sorgliga situation, nej national- och makroekonomi handlar om kvinnor! Ett land kan därför inte leva på sina oljetillgångar, såtillvida dessa inte är extraherade och raffinerade av en aktör på den privata marknaden med fri konkurrens. Låt mig ge en liknelse; Att ha en statlig oljeindustri är som att låta någon samla på sig kvinnor genom sin attraktionskraft, och sedan försöka fördela dem till andra. Att ha en privat oljemarknad är som att låta konkurrensen om kvinnorna avgöras av individen. Allt är relativt, men frågan är om Norges statliga oljeexport leder till annat än marginella reella producerande tillgångar från utländska pengar så länge som oljan ägs av staten, för det som staten vinner på gungorna på den ekonomiska marknaden förlorar staten ofta på karusellerna. Det senare är en spekulativ hypotes, men tunga fakta talar för den, som ni kan läsa här: ”Den norska fastlandsekonomin växte med 6 procent 2008 (samma år som den 20:e koncessionsrundan ägde rum och oljemarknaden avreglerades; författarens anmärkning). Det är den högsta tillväxten på 36 år, enligt färsk statistik. Samtidigt fortsätter nedgången för olje- och gasindustrin”, rapporterar di.se den 26/8.
En mängd nya norska och internationella småaktörer har gjort sitt intåg på den norska oljemarknaden, även om norrmännen fortfarande är rädda för utrikes entreprenörer och hoppas att konsolidera oljemarknaden inom nationens gränser. Men man kan inte manipulera de ekonomiska lagarna framgångsrikt såsom t.ex. Putin försöker göra mer eller mindre medvetet i sitt Ryssland, tvärtom så slår de ofta bakut då. Så om aktörerna är utländska företag när man hade föredragit inhemska, så kan man inte förbjuda eller försvåra för dem om man som nation vill ha verklig ekonomisk framgång i reella tillgångar, alltså inte papperstillgångar. Snarare är det så att en nation tjänar på att ha utländska exploatörer av inhemska naturtillgångar, på så sätt kommer frivilligt skatteintäkterna och lönerna i form av utländska pengar, och som jag sade – nationalekonomi handlar om kvinnor, det är också välkänt bland arbetande nationalekonomer, även om det enda de vågar medge är att kjolmodet går mot kortare kjolar vid högkonjunkturer och längre vid lågkonjunkturer. Detta förklarar varför OPEC-länderna inte lyckas med att producera allmänt välstånd i sina länder, och varför olja ensamt inte kan ge välstånd! Och när man vet det, så öppnar sig nya möjligheter för att räkna ut de komplicerade ekonomiska mekanismerna mellan tredje världens ekonomiska system och västvärldens, samt allas däremellan. Varför står ett selekterat ekonomiskt systems mekanismer i USA i motsatsförhållande till (eller inte i motsatsförhållande till, beroende på hur man ser det) motsvarande dito i arabvärlden? Jag tänker då främst på relationen massarbetslöshet kontra de ekonomiska konjunkturerna i mellanöstern och Afrika i förhållande till i västvärlden. Eller med andra ord – hur kan arbetslösheten stiga både i mellanöstern/Afrika och här i väst samtidigt, om national- och makroekonomi handlar om kvinnor? Vad skulle Amartya svara på det? Förmodligen så här översatt i mina USA-centrerade termer: USA:s moraliska elit har traditionellt sett varit de bästa av människor och deras inneboende godhet skapar lugna känslor som ringar på vattnet, och därmed mindre våld(!) och följaktligen större frihet för kvinnor i hela världen, men periodvis så prövas amerikanarna av omvärlden och blir då mer politiskt pragmatiska, vilket får till följd att omvärldens moral inklusive Europas sjunker i motsvarande grad.***
Men det är de ekonomiska systemens mekanismer som kommer mellan väst och syd som är det verkligt komplicerade, t.ex. förhållandet mellan Sverige kontra Italien och vidare i kedjan Italien kontra Marocko exempelvis. För att kunna närma sig sanningen om detta så måste man först studera logistiska och monetära specifika överföringar mellan specifikt mottagarland vidare i en kedja från Italien till Sverige, på den privata marknaden. Det bör till en början röra sig om enkla material utan andra länders komponenter i produkten i så hög utsträckning som möjligt. Men ärligt talat så tror jag inte att man kan räta ut frågetecknen kring de makroekonomiska lagarnas mekanismer i detalj ens då, de är alltför komplicerade om man ska se dem i en helhetsbild. Faktorerna är oändliga för den enklaste vara, för man producerar och fraktar en vara med hjälp av producerade varor. Det som ytterligare komplicerar är att varor betalas i dollar eller euro.

***USA:s moraliska elit är inte med tvungenhet desamma som bibelfundamentalisterna, även om det finns goda sådana människor med, det är inte det jag menar med moralisk elit, jag tänker snarare på vanliga Gudfruktiga men inte nödvändigtvis religiöst praktiserande människor typ Ronald Reagan för att ta den perfekta modellen av en god man som trodde på Guds existens och intervention på jorden, utan att för den delen gå i kyrkan. Det är denna typ av människor som traditionellt sett har fyllt senatens och representanthusets platser, för de har inte hämmats av bibliska värderingar när de har skapat sin vanligtvis patriotiska politik. W är undantaget, ingen annan president före W har varit allvarligt bibeltroende vad jag vet, och i synnerhet inte i modern tid. Jag skulle kunna utveckla detta till en hel bok, bl.a. för att jag anser att USA:s hegemoni snart är bruten efter den här lilla tortyrbusinessen, eftersom det inte tycks som om det spelar någon roll för tortyrmoralen i amerikanska folket, att Vita Huset har en demokratisk president nu. Inte för att jag är demokrat, men så är det. Det finns fortfarande många goda och bra amerikaner, tortyrmotståndaren och republikanske presidentkandidaten John McCain är ett exempel på en mycket god amerikan, och det finns till och med bra delstater, åtminstone en – Utah. I övrigt så kanske det är dags för Amerika att gå samma väg som Romarriket, men det sker inte över en natt.***

Dessutom så har jag en ganska uppenbar teori om att kriserna i kölvattnet på börsbubblorna blir allt kortvarigare beroende på att män och kvinnor är snabbare med partnerbyten än förr. Andra har sagt det förr utan att blanda in kvinnor i det; eftersom konjunkturcykler följer kvinnornas sexuella preferenser så är lågkonjunkturer och finansbubblor en absolut nödvändig ingrediens för marknaden och därmed ingenting att vara rädd för (om man nu inte råkar vara en av dem som förlorar sitt jobb, vilket en individ kan göra utan att för den delen nödvändigtvis förlora sin kvinna/man, det heter nämligen inte ”makroekonomi” för intet) i ett land med symtomatiskt sunda finanser. Men 80-talet var för Sverige en inflationsmässigt unik tid i vår historia på grund av dålig politik. I skrällen mellan högkonjunktur och lågkonjunktur, som den 1990 unik för Sverige och en lågkonjunktur enbart för Sverige, så förekom det i alla fall då ett märkligt sammanträffande – ett regnlöst och molnlöst blixtrande åskoväder som exakt prickade in slutet på högkonjunkturen på kvällen i stadsregionerna Malmö-Lund en dag i sommartokiga maj 1990. Jag bara vet att detta som minst inträffade i Stockholms- och Göteborgsområdena med, för veckorna efter formligen exploderade vansinnesdåd genom att personer försökte tända eld på flyktingförläggningar över hela landet Sverige. Det var inga roliga tider, men inte en enda flyktingförläggning blev övertänd! Säger det något om brandsäkerhetsstandarden på flyktingförläggningarnas fasader, eller säger det möjligtvis någonting om oss svenskar? Det säger någonting om svenskarna såtillvida att vi återhämtade oss ekonomiskt och lite till från dessa svåra tider, vilket enligt Amartya Sen betyder att vi är i grunden goda människor de flesta av oss. För Gud så handlar det inte om vem som gör vad mot vem, det handlar om vem som gör vad! Där av de ekonomiska konsekvenserna för oss i början av 90-talets flyktingantipati och pyromandåd, trots att det var vi som blev illa behandlade av immigranterna till att börja med. Gud måste vara, och är konsekvent, och det visar att de kristna har den sanna moralen! Kvinnoförlust följer av en vägran att förtrycka i denna multikulturella värld, därför kan man som Amartya mycket väl tala om ekonomiskt välstånd som en följd av frihetssträvan, eller med andra ord godhet hos ett folk. Vore inte vårt sätt att tänka gott i Guds ögon så skulle arabvärlden förärats välståndet, om man nu tror på Gud. En mera ateistisk synvinkel vore att girighet, korruption och våld råder i större utsträckning i tredje världen, vilket omöjliggör framsteg där. Men det ateistiska synsättet håller inte vid en närmare granskning, bl.a. så hade svenskar en göra-rätt-för-sig-moral i gamla homogena tider (1800-talet till och med 1900-talets första hälft), men vi levde ändå i närmast total fattigdom. Och i ett land som USA har våldet florerat öppet sedan guldruschens dagar utan att påverka välståndet. USA är det främsta undantaget från Amartyas teorier ifråga om våldets betydelse för var en stat hamnar i välståndsligan, varför då om det inte är så att Gud finns som en utdelare av välstånd efter trogen tjänst och förtjänst? I sin bok Utveckling som Frihet så rör inte Amartya Tyskland som stat under nazitiden med tång, förmodligen för att konsekvenserna för Tyskland var fördröjda med över ett decennium (Tyskland gick till och med ekonomiskt framåt under delar av tiden, trots en militärbudget som var så stor att militären inte kunde förbruka pengarna i samma takt som de kom in), och det passar inte in med hans teorier där det inte finns plats för någon Gud. Men så här vill jag beskriva tyskarna vid tiden, genom att citera Aurore Dudevant, pseudonym – George Sand, fransk 1800-talsförfattarinna: ”Vi kan inte riva ut en endaste sida ur livets bok, men vi kan slänga hela boken i elden”. Tyskarna fick slutligen betala med blod, svält och 100 000-tals våldtagna flickebarn och kvinnor, unga som gamla. Det enda exemplet på ett land i väst som drabbats av svält, som han tar upp i sin bok, är Irland och potatissvälten där på 1840-talet. Jag tror faktiskt att det är det enda enskilda exemplet på en specifik nation, som han tar upp överhuvudtaget i sin bok. Han förklarar orsaken till svälten vara våldsamheter och protektionism inom landets gränser (att ett lands skörd slår fel betyder i ett modernt land ingenting för om befolkningen kommer att svälta eller inte), men hade det bara varit det så hade delar av USA svultit för många år sedan, alltså måste det finnas någon ytterligare orsak till svält, och den orsaken måste vara intelligent (Gud).

Frågor som bör ställas idag är om det är möjligt att ge tillbaka med samma mynt och beblanda oss med ”spaggarnas” kvinnor? Och har detta i så fall hänt i den närmsta historien på 90-talet? Inte av mig i alla fall! Att beblanda sig med de skyldigas kvinnor tycks accepterat av Gud, länder med smältdegel är förhållandevis rikare, i synnerhet smältdegelns hemland USA. Skillnaden mellan länder som USA, Frankrike och Sverige å ena sidan, och det sunni/shiitiska/kristna Irak å den andra, är att vi i den första kategorin inte försöker förtrycka våra kvinnor sexuellt ens vid extrem kvinnoförlust. Det är istället Gud som säger stopp (men ge mig då en annan teori som Darwin skulle ha ansett tillfredsställande om ni inte tror mig om Gud). Därför så kan man prata om gärningsmän och offer här. Ibland är det ”vi”, som gör andra till offer trots att vi inte förtrycker våra egna kvinnor, inte att förglömma. Gud alternativt evolutionsteori säger stopp för deras skull alt. räkning med, och även dem har rätt mot oss, och vi har en skuld till dem.

Roger Klang, Lund den 30/8/2009

”Smart evolution”

Näbbar, klövar, kranier och kroppskonstitutioner (förutom muskelmassa) skiljer sig inte från individerna noterbart (utom vid mutationer) på de flesta arter. Det skapar problem för Darwins evolutionsteori, åtminstone hos andra arter än flockdjur, om man inte tillverkar en ad hoc teori, som jag har gjort (ad hoc teori = tilläggsteori vars enda syfte är att rädda den huvudsakliga teorin). En hona eller hanne vet inte vilka anatomiska olikheter som är fördelaktiga för en eventuell avkommas överlevnadschanser. Därför vet den heller inte var den ska titta efter de små skillnaderna, hos en parningsvillig individ av samma art, som möjligtvis kan finnas där. Det kan förstås vara en fråga om att djuren utsöndrar lukter, lukter som talar om den genetiska sammansättningen hos det motsatta könet. Nu kanske någon invänder att enligt evolutionsteorin; djuren behöver inte känna till skillnaderna i konstitutionen hos sin parningspartner, det är överlevnadsförmågan för individen som är avgörande för om de anatomiska dragen kommer att föras vidare genom generationerna, och att de som inte har fördelar framför andra dör ut om rovdjurs- eller miljötrycket på arten blir för stort. Men jag är säker på att de små anatomiska variationerna som kan tänkas finnas på individerna (vilka i långt senare generationer kanske skulle accentueras till att bli en överlevnadsfördel), just i dagsläget inte medför någon överlevnadsfördel, eftersom de fysionomiska marginalerna är för små på djur som har likartad anatomi, för att ensamt kausalt orsaka överlevnad vid en eller flera rovdjursattacker eller kausalt orsaka att individen kan utföra fler lyckosamma attacker (för rovdjur) under en tid då mattillgången är låg, än hans konkurrenter. Detta är ett faktum för de flesta variationer som en individ inom de flesta arter kan uppvisa. Från gång till gång kanske en unik individ bland konforma individer lyckas med att excellera, men inte konsekvent för sin egen del eller sina avkommors del, det är snarare tur och otur i jakt alt. flykt, som är avgörande vid mycket små variationer i anatomin. En av mina revisionistiska ad hoc teorier går emellertid ut på att stora skillnader kan dyka upp på många individer under en tid av fara för att arten ska utrotas. Mutation har länge ansetts vara en orsak till evolutionens gång, även om kanske inte Darwin sade det. Jag menar dock unikt att varaktiga mutationer endast dyker upp i massor genom inavel, när en art eller en population av individer av en art står på utrotningens rand. Så antingen dör arten ut, eller så lyckas den mer eller mindre målinriktat (”smart evolution”) med att mutera så att den får en överlevnadsfördel framför sina bytesdjur eller predatorer. Det som jag har att tillföra teorin är att detta enbart sker när arten är utrotningshotad och inaveln stor, samt att detta är orsaken till att det är så svårt att hitta ”felande länkar” i fossil, därför att evolutionen oftast äger rum i begränsade populationer. Dessutom så finns det en möjlighet att delar av hjärnan används för att räkna ut hur en mutation ska kunna ge överlevnadsfördelar och därmed få chansen att spridas vidare. Detta är vad jag kallar för ”smart evolution”. Läs http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ och det andra blåa stycket, med samma länk som följande, nedan. http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ ”Antalet variationer i de genetiska anlagen, som resulterar i variationer i utseende och form hos arter torde avgöra hur snabbt evolutionen går för arterna, i alla fall bland tänkande djur. Djuren kan bestämma vad som är attraktivt så att vissa anlag får en fördel framför andra. Människan är ett extremt exempel på en art som befinner sig i snabb evolution. Stora skillnader mellan individerna gör att urvalet av DNA-material ökar och vissa anlag går förlorade medan befruktningsdugligt material gynnas. Djur som hästar, grisar och nötboskap har små variationer utseendemässigt och konkurrerar därför mest på storlek och mod. Men å andra sidan är det bara de starkaste och mest lämpade som får fortplanta sig av hannarna och därför elimineras sämre genetiskt material effektivare, men variationerna ökar inte.

Jag tror att anledningen till att primater har olika anletsdrag är att de inte medvetet förstår att tolka kroppsodörer. De kan inte avgöra varandras ställning i rangordningen via kroppsodörerna mer än undermedvetet. Därför måste de särskilja sina artfränder visuellt. Dessutom går evolutionen snabbare med utseendeskillnader som är stora.”

Skapelseteoretikern Krister Renard har ett argument om att närbesläktade djurarter – omsatt till flygplan och bilar, att en typ av flygplan liknar en annan i sin konstruktion eller att två olika bilmärken – har mer gemensamt än som skiljer dem åt. Därmed anser han sig ha förklarat hur DNA mellan schimpansen och människan kan vara så lika, i skapelseteoretiska termer. Men det argumentet håller inte, läs vidare i nästa stycke:

Det finns djur med närmast identiska anatomiska drag, som lever i närmast identiska miljöer, ibland på olika kontinenter. Dessa varierande och icke besläktade djurarter har trots sina anatomiska likheter mycket olika DNA. Det hade väl inte spelat någon roll för argumentet, om det inte hade varit så att alla andra närbesläktade djur har mycket lika DNA-strängar. Med andra ord, för att komplicera det lite; det som av naturliga orsaker, typ djur med lika anatomi men med olika geografiska belägenhet, medför att DNA skiljer sig betydligt ifrån varandra, kontra att närbesläktade djurs med samma eller nära geografiska belägenhet medför DNA-strängar som nästan inte skiljer sig åt alls. Det måste alltså anses tungt styrka evolutionsteorin, för dem som har hjärna nog att följa med i resonemanget! Så komplicerat är det förhoppningsvis inte. Förvisso skulle Krister Renard kunna kontra med att DNA skiljer sig ”ganska lite” åt mellan de mest skiftande däggdjursarter, men vi talar inte om den lilla skillnaden i DNA för alla arter här, vi talar om skillnaderna mellan närbesläktade djur kontra djur med likadant utseende som inte är nära släkt!

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/ När man manipulerar med generna på bananflugor så att vingarna blir böjda, så varar den här deformationen ett par generationer, sedan försvinner den. Det är tveklöst så att det inte innebär någon överlevnadsmässig fördel för flugan att ha böjda vingar. Men om man manipulerade någon annan egenskap, som verkligen hade fördel med sig, så skulle det med ovanstående logik innebära att den egenskapen försvann efter ett par generationer, även om överlevnadsförmågan ökat för den enskilda individen. Det krävs förmodligen en viss form av inavel för att egenskapen skall bevaras så tillsvida det inte ligger till som i föregående text i häftet, att en reglering av kroppen inom en art efter ett antal generationer blir genetisk på grund av att de små förändringarna som ger överlevnadsfördel blir attraktiva, och att det därför inte krävs en viss form av inavel för att evolutionen skall fortgå. Eller så är evolutionen en kombination av båda teorierna. Inavel förekommer när arter är utrotningshotade, men om det bland till exempel flugor förekommer i naturligt tillstånd så kan kanske egenskaper föras vidare även i tredje led. För att förstå vart jag vill komma med det här så får ni läsa vidare.

Är det så att alla arter evolverar språngmässigt när arten är utrotningshotad, eller när en liten djurgrupp isolerats? Ny forskning visar att individer ur samma art inte behöver isoleras från varandra geografiskt för att gå skilda vägar. Med ”isoleras” menar jag delas upp i två grupper med till Exempel en öken, som skiljer dem åt. Kan det kanske vara så att en viss form av inavel är önskvärt om evolutionen skall fortgå? I extrema fall då en art är utrotningshotad så innebär det många mutationer i arvsmassan, och släktträdet får omsider många grenar. När en stam är i balans så gäller det för arten att hitta en medelväg, ingen inavel men ändå inte för stora stammar av individer. Inavel är ju trots allt direkt skadligt. Man kan tänka sig att när människoaporna lämnade träden och begav sig ut i öppna landskap så blev de väldigt sårbara även om de säkert hade någonting att tjäna på det, eller så blev de helt enkelt påtvingade det. Den här sårbarheten kan vara en utav anledningarna till att så många grenar i människoapans stamträd dött ut. Den här teorin stämmer väl överens med det faktum att det är sällan man hittar fossiler av vissa arter i övergångsstadier, eller för att uttrycka det tydligare – Var är den felande länken?

Jag har pratat med en professor i genetik, Ulfur Arnason vid Lunds Universitet, och han sade att det var känt att arter kunde evolvera när de befann sig i decimerat tillstånd så symtomen är kända, men diagnosen är inte fastslagen än och det är den jag vill slå fast nu (att alla arter evolverar språngmässigt när den står inför utrotning) ( alternativet är att de dör ut).

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/en-hybrid-mellan-lamarck-och-darwin/

Är yttre attribut antingen enligt den gängse evolutionsteorin bara påverkade av gener och genförändringar eller finns det en mekanism som avgör om en överlevnadsmässig fördel skall föras vidare trots att det bara är en reglering av kroppen utifrån, men blir genetisk om bara tillräckligt många generationer får fortskrida. Jean-Baptiste de Lamarck trodde så. Man kan tänka sig att när människans arvfader blev upprättgående (den nya levnadsmiljön ute på savannen kan räknas som en yttre påverkan) att det kanske inte var överlevnadsförmåga i sig som ledde till genförändringar, utan de fem sinnena. Ofta går förändringar så långsamt att det inte medför några speciella fördelar i överlevnad av individen. Jag har svårt för att föreställa mig att när människans förfäder skulle anpassa sig till att gå raklång, att de små variationerna av graden av upprätthet kan ha bidragit till att individerna som gick rätare skulle ha en större överlevnadsprocent än de andra. Det var förmodligen snarare tur, eller förmåga till innovation, som avgjorde vem som skulle bli byte eller inte. Jag tror snarare att våra förfäders fysionomi i form av upprättgående var en följd av de strävanden som arten hade att göra så. Kroppen kände att behovet fanns och det medförde förändringen, t.ex. genom en mekanism i hjärnan som säger att upprättgående är företrädesvärt och vackert till skillnad från det gamla, och därför uppskattas det av det motsatta könet. (Detta sista tillägg gör att man återigen kan ta till sig Lamarck´s läror som ett komplement till Darwins läror.) När vi inte kan se det nya betyder inte nödvändigtvis att vi inte kan få information om det, t.ex. så kan även insekter attraheras av dofter i vilket informationen finns. Inom växtriket vet man att i nötter finns det miljösensorer som talar om när det är dags att gro, i år eller nästa år. Också groddjur har miljösensorer. Jag tror att djur växter och människor har inbyggda sensorer som stakar ut förändringarna i korta steg mot en ny egenskap bara tillräckligt många generationer går där behovet finns. De fem sinnena får fungera som sensorer. Yttre faktorer leder ju faktiskt till evolution även fast den är inifrån genetiskt betingad. De förändringar som uppstår som underlättar eller avlastar något av sinnena på grund av extrem påverkan eller i alla fall moderat påverkan, blir efter så många år genetiska. Det kanske kommer plötsligt med små förändringar för varje gång inom en begränsad stam av individer eller för den delen en större stam, men det kan också komma gradvis i ordets egentliga mening. Allt hänger på hur generna skapar våra företräden. För att ta exemplet med människan så har det bara gått 26 666 generationer från det att vi var djur för en miljon år sedan, till för 200 000 år sedan när vi var så gott som fulländade, och det talar inte emot min teori på något sätt eftersom det är rimliga tider att utveckla mänskliga egenskaper genom yttre påverkan – till den genetiska förändringen, p.g.av att det anses företrädesvärt inom arten. Kanske är människan inte ett bra exempel eftersom hon förmodligen evolverade språngmässigt i flera avseenden. Men giraffens långa hals kan ha kommit till på det sättet eller elefantens långa snabel när elefanten sköt i höjden. Jag tror att slumpmässiga förändringar och överlevnadsförmåga inte står för merparten av evolutionen i naturen, utom när en decimering i antalet individer har skett mot utrotningens rand enligt texten i nästa stycke. Mina tankar är delvis en ny teori jämfört med Lamarck´s, eftersom han levde i en tid före mendelson´s och därför ansåg (det kan diskuteras förstås) att avkomman skapade sina egna ”gener” (gener visste han heller ingenting om) medan jag menar att attributen förfinas med hjälp av det naturliga urvalet (som är Darwins bidrag), vilket är en sammansmältning av de två teorierna, och det är det som är poängen med mitt bidrag. Darwin ansåg förstås att det var slumpmässiga förändringar som ledde till evolution, och där skiljer jag mig från honom eftersom jag menar att det som leder till evolution är vad som anses attraktivt hos de olika arterna, vilket i sin tur beror på vilka egenskaper som har störst överlevnadsvärde (typ giraffens längre hals). En teori som ensamt är en självevident följd av Darwin´s teori. Även om han kanske aldrig sade det, så måste han ha förstått det.

Mitt bidrag till vetenskapen går alltså i korthet ut på att; egenskaper som upprättgående hos den tidiga ”människan”, eller halsens förlängning hos arten giraff, kommer sig av de strävanden arten har att t.ex. gå upprätt, och att de strävandena leder till att just de egenskaperna blir attraktiva hos det motsatta könet. Därefter tar det naturliga urvalet vid. Varpå det sker en icke slumpmässig förändring i det genetiska materialet över tiden. Sant är i alla fall att skönhet är olika bedömd i olika delar av världen, och det stöder min teori.

Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.

M.v.h. Roger Klang, Lund den 12/8/2009

Varför Smilodon Fatalis, den amerikanska sabeltandskatten, dog ut!

Smilodon Fatalis, den amerikanska sabeltandskatten, hade extremt kraftiga och långa ovanhörntänder och en kraftig kropp, i synnerhet framkroppen. Den jagade de största djuren enbart, faktum är att den inte var förmögen att jaga smådjur. Den anses till och med ha jagat Mammutar. Men man vet inte om den jagade i flock eller ensam, det finns dock indicier i form av skelett av över 2000 katter och ett mindre än så antal bytesdjur funna i ett kärkärr, som talar för att Smilodon jagade i grupp. (Om antalet bytesdjur är färre än antalet rovdjur, så blir ju slutsatsen att det kan röra sig om jaktlag och deras utvalda enskilda byten.)

Det afrikanska lejonet blir 2.5 meter långt och väger 180 kilo. Smilodon Fatalis vägde uppemot 350 kilo, och djuret hade inte olika storlekar och vikt beroende på om det var en hanne eller hona. Smilodon Fatalis hade två långa sabelformade hörntänder upptill, som inte tycks duga till att hugga med, och som forskarna har haft svårt att hitta ett användningsområde till. Eftersom både honor och hannar hade dessa enorma sabelformade hörntänder, så kunde dessa inte vara ett sexuellt attribut, utan måste ha haft ett reellt syfte. När man tittar på skelett efter Smilodon, så ser man att djuret var hjulbent framtill men inte baktill, och bredbröstat, snarare än djupbröstat som vanligtvis är fallet med kattdjur, vilket är intressant. En annan intressant detalj är att Smilodon hade väl utvecklade ”tummar” med funktionella klor. Dessutom så är det intressant att den amerikanska bisonoxen har en puckel och att deras horn ser ut som de gör, uppåtstående och korta i en krökning utåt, med 90 graders vinkel mot marken vid upprättstående position hos djuret, vilket båda spelar in här. Ovanpå det så har Bisonoxen en hårig man, och slappt skinn runt halsen. Men jag återkommer till dessa fakta! Framtänderna upptill sitter framför sabelhörntänderna, och dessa är kattdjurets sex mindre huggtänder som tycks förmer än framtänder, och som sitter i en rät rad två centimeter framför de bägge hörntänderna, vilket sannolikt har ett syfte, men jag återkommer till det också!

Larry Dean Martin, professor i paleontologi på University of Kansas, anser precis som jag att Smilodon Fatalis är en brottare och inte en springare. Han anser dessutom precis som jag att Smilodons hörntänder var till för att gå efter strupen, inte buken.

Paleontologen Paul Matthews från University of Alaska, tror att Smilodon Fatalis har utvecklat sina extra långa hörntänder, för att kunna få hål på de stora bytesdjurens tjocka hud. Han tror att Smilodon endast jagade Mammutar. Detta tror jag är felaktiga antaganden!

Det finns inga ben som Smilodons hörntänder kan gå av mot, i halsen på bisonoxen. Smilodons kraftiga klor användes troligen både som ”startklossar” vid ett angrepp, såväl som att hålla Bisonoxen låst. Man ska komma ihåg att det amerikanska lejonet, som kan ha varit 50 % större än Smilodon, inte hade Smilodons stora huggtänder. Man vet annars att sådana hörntänder som Smilodons enbart fanns på större rovdjur, och att de har återkommit bland stora rovdjur gång på gång genom evolutionens gång. Att inte båda dessa amerikanska kattdjur, som åtminstone delvis hade samma typ av bytesdjur i samma miljö, hade utvecklat stora huggtänder, utan bara den mindre av dem – Smilodon – tyder på att Smilodons huggtänder var ett kroksabelliknande specialistverktyg. Jag ska summera allt detta nedan! Smilodon var ett av de dominerande rovdjuren under den förhållandevis korta tidsperioden av 2 miljoner år. Denna evolutionellt sett korta epok kan visa på att Bisonoxens evolutionära motdrag med kragpäls, puckel, dess horn och till sist överflödig hud runt halsen, har varit effektiva och kan ha varit en bidragande orsak till Smilodon Fatalis utdöende på grund av de specialiserade huggtänderna, kombinerat med djurets speciella fysik, som gjorde den olämplig att jaga ifatt byten över längre sträckor. När Bisonoxen, och kanske hästdjuren i någon utsträckning, blev ett stäppdjur för 10 000 år sedan, så försvann därför Smilodon för gott. Men också de andra stora av de stora rovdjuren försvann i samma veva, jättebjörnen, jättevargen och det Amerikanska lejonet dog ut. Jättebjörnen och jättevargen är släktingar i uppåtstigande led till björn och varg. Jättebjörnen kan ha transformerats för att Smilodon dog ut, eftersom jättebjörnen var en specialiserad bytestjuv. Dess släkting i nedåtstigande led, björnen, är i större utsträckning en jägare och fiskare. Varför det Amerikanska lejonet dog ut kan möjligen besvaras med att den amerikanska Mammuten dog ut, i det fall Mammuten var dess huvudsakliga bytesdjur.

Konklusion och sammanfattning av hur Smilodon Fatalis jagade, och varför kattdjuret dog ut:

Jag tror att Smilodon Fatalis jagade främst Bisonoxen som dess främsta bytesdjur, genom korta explosiva attacker, i grupp eller ensamma. Smilodon var hjulbenta i frambenen med välutvecklade tumklor och klor i övrigt, samt en platt bred bröstkorg, för att de brottade ner bytet på samma sätt som barn gör med bägge armarna runt halsen på ett annat barn på skolgården, där av djurets massiva muskulösa överkropp. Detta skedde alltid (i ett lyckat anfall) så att Bisonoxen föll åt Smilodons håll. När Smilodon hade fått ner bisonoxen på sidan, så sänkte Smilodon sitt huvud med öppet gap mot Bisonoxen från nacken mot strupen till, med stor kraft och hastighet i stil med en trucks gaffel på väg ner eller en industrirobots arms rörelse när den ska till att lackera en bils nedre delar. Som följd av detta kraftfulla och snabba tillslag mot strupen så rullar delar av strupen in i munnen på Smilodon, varvid kattdjurets långa sabelliknande huggtänder biter ner i köttstycket. Smilodon sliter därefter upp ett stort stycke av strupen. Djurets framskjutande linjära och vassa ”små” framtänder talar för att Smilodon verkligen dödade genom att slita upp både luftstrupe och aorta i ett stort stycke på en gång, i det att dessa tänder har en avgörande roll i uppfläkandet av köttet. Bisonoxen som art har svarat på Smilodons specialisering genom att utveckla en enorm puckel, vilket gör det svårt för Smilodon att lägga ramen runt nacken på Bisonoxen. Hornen hos Bisonoxen, som är strategiskt placerade mot puckeln, är också gjorda för att försvåra för Smilodon eller tvinga katten att avbryta attacken. Bisonoxen har (eller hade möjligtvis) en stor man runt halsen, vilket försvårat för Smilodon att veta var han skulle slå ner underkäken för att bisonoxens strupe ska rulla in i gapet på katten. Ett skinnveck runt strupen försvårar eller omöjliggör ett effektivt struphugg. Det här är evolutionära utvecklingar hos Bisonoxen, som har bidragit till, eller orsakat Smilodons utdöende, tror jag.

Jag tror, på grundval av Bisonoxens anatomiska motdrag, att Smilodon Fatalis i huvudsak levde på att jaga och äta Bison! Jag tror att Smilodon kunde jaga både ensam och i flock. Precis som lejonhannar ofta måste jaga för sig själva kunde Smilodon antingen självvalt eller tvingat göra detsamma, tack vare dess unika käftar. Det var det som var Smilodons genidrag, att framgångsrikt kunna jaga större bytesdjur, som Bisonoxen var, på egen hand.

OBS; det mesta av det som står skrivet i detta inlägg har inte publicerats eller tillkännagivits av någon forskare, utan är mina egna funderingar!

Roger Klang, Lund den 1/6/2009

Är Gödels ofullständighetssats sann enbart i semantiken?

Gödels ofullständighetssats:

I varje logiskt system för matematik finns det påståenden om tal som är sanna, men som inte kan bevisas.

This statement cannot be true

Måste antingen vara sant eller falskt.

Om påståendet är falskt så kan det bevisas. Då måste det vara sant. Vilket är en motsägelse, alltså måste påståendet vara sant.

Här är alltså ett matematiskt påstående som är sant, men inte kan bevisas.

Tänk om Riemannhypotesen skulle visa sig vara sann, men omöjlig att bevisa?

__________________________________________________________________

Jag menar att så inte kan vara fallet. Det verkar för mig, som att Gödels ofullständighetssats faller på dess semantik! Det är visserligen ett logiskt resonemang som bygger på satsen, men man kan inte använda sig av ordföljden matematiskt. Vad menar jag nu med det? Jo, satsen; ”This statement cannot be true” måste mycket riktigt vara antingen falskt eller sant, men om den är falsk så borde man, för att det ska vara möjligt att omsätta det till matematiska formler som säger någonting om något annat än semantik, byta ut orden ”cannot be true” till ”must be true”, vilket också gör det sant. Y får stå för ”cannot be true”, och X får representera ”must be true”. A får stå för de inledande orden ”this statement”.

———————————-X ”must be true”

”this statement” A                                           X alternativt Y, men det kan inte vara båda!

———————————-Y ”cannot be true”

Satsen som den ser ut ovanför strecket bevisar möjligen att någonting semantiskt kan vara antingen falskt eller sant, fast det inte kan bevisas. Men den bevisar väl ingenting, med matematik, om världens beskaffenhet bortom det? Jag har ett filosofiskt exempel på hur semantik kan röra till det när man försöker att omsätta den till logiska uppställningar! Uppställningen av kriterierna (för hur vi ska kunna anses ha kunskap om någonting) är konstruerat av Platon, och problematiserat av den erkände filosofen E. Gettie. Det har ansetts som ett olösbart problem under många år. Problemet är besläktat med Gödels ofullständighetssats på grund av sin semantiska beskaffenhet. Jag anser mig ha kommit så nära en lösning som man kan komma:

ETT KUNSKAPSTEORETISKT OCH RATIONELLT AVGÖRANDE AV PLATONS TEOREM OCH E.GETTIES EXEMPEL MED VARGEN. (version fyra)

Det åker ett tåg förbi en äng. På ängen står en varg. Resenärerna ser vargen.

Enligt Platon krävs tre kriterier för att vi ska kunna ha kunskap om det.

(1) Det ska vara en trosföreställning.

(2) Den ska överensstämma med verkligheten.

(3) Vi ska ha rationella skäl för att godta den.

Alla tre kriterierna är uppfyllda. Anta nu att, som i E.Getties exempel, vargen i själva verket är en hund, utklädd till varg. Lite längre bort på ängen står det en riktig varg. De tre kriterierna är fortfarande uppfyllda. Kan vi ha kunskap om att det står en varg på ängen (att teoremet har uppfyllts) genom att observera hunden, och tillämpa de tre kriterierna? Svaret är att det kan vi ju inte! Teoremets riktighet är helt oberoende av vår observation av hunden (vi vet ju inte att ”vargen” är vår utklädda hund, eller att det finns en riktig varg strax bakom hunden på ängen).

Eller borde man kanske säga att teoremet tvärtom är helt beroende av våra observationer, därför att våra observationer resulterar i vår trosföreställning (1), och de rationella skälen (3). Men där av följer att våran observation medför en felaktig slutsats, för den synliga vargen är falsk. Teoremet är fortfarande sant, men Platons teorem kräver en ändring för att kunna appliceras på situationen.

(1) Det ska vara en trosföreställning.

(2) Den ska överensstämma med verkligheten.

En allvetande ärkeängel måste vara domare över huruvida teoremet överensstämmer med den verkliga situationen. Eller med andra ord:

(3) Man, ska ha rationella skäl för att godta den.

Därigenom bygger man inte premiss (3):s rationella skäl (enligt ovan) på observationer från vår sida. Genom att ändra premiss (3) till: Man ska ha rationella skäl att godta trosföreställningen, så flyttar man över domslutet för vad som är rationellt från oss själva, till en allvetande ärkeängel. En invändning man kan komma med är att man kan säga att premiss (3) inte behövs då, därför att påstå att premiss (3), är samma sak som att påstå att premiss (2).

Teoremet i sig är inte avgörande för att få ett kunskapsteoretiskt svar på undersökningen av den rationella slutsatsen om teoremet. Det viktiga är att veta när ett rationellt svar följer av premisserna. Alltså inte när- premisserna är rationella. ”Ett rationellt svar”, är övergripande över hela situationen med vargen och tar med i beräkningen både vargen och hunden som entiteter (även i matematiken!). Premisserna har inte medfört ett rationellt svar i Platons teorem, för det är ju det som är hela poängen med Getties påhittade exempel. Där kommer ärkeängeln och min modifierade tredje premiss in i bilden.

I följande exempel har inte Platons samtliga ursprungliga premisser uppfyllts: Säg att det vid ett tillfälle står en hund utklädd till varg på ängen (premisserna 1 och 3 är uppfyllda) medan det inte finns en varg bakom hunden (premiss 2 är ej uppfylld), då kan vi inte dra en korrekt slutsats om att ”vargen” i själva verket är en utklädd hund, så länge vi befinner oss på tåget. Hade vi kunnat det så hade det inte varit vår trosföreställning att det står en varg på ängen, även om det hade stått en varg bakom hunden.

I vårt andra exempel från Platons ursprungliga teorem har vargen befunnit sig bakom hunden, och då har samtliga 3 premisser uppfyllts. Vid detta tillfälle kan vi inte heller dra en korrekt slutsats utifrån vår position på tåget (under överinseende av en allvetande ärkeängels domslut om vad som är en korrekt slutsats), om att det står en varg på ängen, eftersom vi inte ser den, för vi ser bara den utklädda hunden. Vi tror däremot att förutsättningarna är i sin ordning, (vilket de i själva verket är, men inte som vi tror, för vi tror att hunden är vargen på ängen), och drar därmed en slutsats som råkar vara sann, utifrån vår felaktiga trosföreställning och Platons ursprungliga premisser, (vilket jag här säger att vi har åstadkommit en accidental conclusion, som vi kan kalla det). Det krävs dessutom att den utklädda hunden liknar en varg för att vi ska kunna dra en sann (men dock inte övergripande korrekt), slutsats. Om det hade stått en vattenfontän eller en utklädd Tax framför vargen istället för en utklädd schäferhund, så hade vi aldrig dragit slutsatsen att det står en varg på ängen, utifrån att titta på fontänen eller Taxen. Slutsatsen är sann i vårt andra exempel där alla tre premisserna uppfyllts, men den är inte korrekt. För att det ska vara en korrekt slutsats krävs det att premisserna implicit tar hänsyn till alla bakomliggande fakta. (Läs och jämför med Gödels ofullständighetssats!) Återigen; teoremet i sig är inte av en avgörande betydelse. Det viktiga är att kunna avgöra när premisserna medför ett rationellt svar. Och det är där som ärkeängeln och min modifierade tredje premiss kommer till nytta, för där är det ärkeängelns insikt som är idealet, inte min insikt, och det medför ett rationellt svar på teoremet. Sen att det ursprungliga teoremet är sant är en ren slump (läs plump) och inte relevant för hur man borde ställa upp premisserna. Att dra en sann slutsats utifrån felaktiga bakomliggande fakta är något som har hänt tidigare i historien. T.ex fanns det en gammal grek som sade att jorden var rund långt innan någon annan tänkt på det, och denna slutsats grundade han på att skuggan på månen inte kunde vara en avbild av jordens form, om jorden var platt. Han trodde att månen skuggades av jorden när den i själva verket skuggas av sig själv och sin position gentemot solen sedd från vårt perspektiv. I ljuset av detta förefaller Platons ursprungliga teorem och Getties situation med vargen, som ganska absurda. Teoremet ”bevisar” nämligen mer än det kan bevisa, precis som månens skugga kan göra för den som har vissa trosföreställningar. Trosföreställningen ((1) vi tror att det finns en varg på ängen) och de rationella skälen ((3) vi har rationella skäl att godta att det finns en varg på ängen) tillsammans med ((2) Det finns en varg på ängen) kan tyckas vara vattentätt som logiskt teorem, men premiss (2) borde läsas/förstås och ställas upp så här: (vargen är falsk, men det finns en annan varg på ängen som vi inte ser), för att trosföreställningen skall överensstämma med verkligheten. Det är så vi måste anta premiss (2) tror jag. Hade vi bara sagt (2), det finns en varg på ängen. Ja, då hade det stämt, men borde man tillåta verkligheten i vår premiss att vara så simplifierad? I så fall skulle den inte vara helt sann, eller i alla fall, inte helt komplett. Det är en hel semantisk diskussion i sig självt! Titta på exemplet med den utklädda hunden som hade en varg bakom sig. Vi har rationella skäl att godta trosföreställningen att det finns en varg på ängen när vi åker förbi i tåget, enligt det ursprungliga teoremet. Vi har illusionen om hunden som varg. Men det slumpade sig att det fanns en varg på ängen. Om man bortser från premiss (2), här i formen: ”Det ska överensstämma med verkligheten”, är premiss (1) och premiss (3) enbart kosmetika? De är i alla fall logiskt dragna slutsatser utifrån vårt eget kortsynta perspektiv men ändå inkorrekt dragna konklusioner, eftersom de inte baserar sig på den faktiska situationen, men som av en händelse råkar vara sanna- ”accidental conclusions”.

Konklusion 1: Man ska ha rationella skäl för att godta trosföreställningen.

Konklusion 2: ”Accidental conclusions.”

Konklusion 3: Den utklädda hunden måste likna en varg, och inte t.ex. en Tax eller en vattenfontän, för att teoremet ska fungera.

Konklusion 4: Teoremet bevisar mer än det kan bevisa, enligt principen ”Jorden kastar sin karaktäristiska skugga på månen, och därför är jorden rund”, vilket är falskt till del.

I en lärobok som används vid lunds universitet på B-kursen, som heter ”Philosophy of LANGUAGE  a contemporary introduction” av William G Lycan från ”University of North Carolina”, kapitel 13 om ”Implicative relations”, sidan 198 står det att läsa i de första raderna: ”Sentences entail other sentences, and in that strong sense imply them. But there are several ways in which sentences or utterances also linguistically imply things they do not strictly entail.” Det beskriver kapitlets innehåll väldigt kortfattat. I alla fall, i det här kapitlet kan man läsa en intressant sak som man direkt kan koppla till, och använda på Getties problematik utan att Lycan, eller kanske snarare Grice, tycks ha haft några intentioner åt det hållet.

Där står att läsa: ”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When S:1 entails S:2 and S:2 is false, the penalty is that S:1 is false. When S:1 semantically presupposes S:2 and S:2 is false, then S:1 is sent ignominiously to zip. When someone utters S:1, thereby conversationally implicating S:2, and the conveyed meaning or invited inference S:2 is false, then the penalty is that, even if S:1 is true, the speaker´s utterance is misleading. If S:1 conventionally implicates S:2 and S:2 is false, then S:1 is misworded even if not false.”

Man kan implicera och översätta det här till Getties exempel med vargen, direkt så här:

”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When a ”wolf” on the meadow (S:1) entails a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, the penalty is that the wolf (S:1) is false. When the wolf (S:1) (semantically) (Jag väljer här att sätta det här ordet inom parantes) presupposes a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is sent ignominiously to zip. When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if  the wolf (S:1) is true, the speaker´s utterance is misleading. If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”

För att översätta det här måste man ta till lite drastiska tolkningar. Bland annat måste man tolka följande mening – ”When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S:1) is true, the speakers utterance is misleading.” – som att yttranden alltid är missledande oavsett om de är sanna! Men direkt efter det framstår en intressant sak, nämligen – ”If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”