Livets byggstenar
Publicerat av rogerklang den mars 17, 2008
”Meteoriter kan ha skapat liv på jorden”, stod det i SvD nyheter den 16/03/2008 http://www.svd.se/nyheter/inrikes/artikel_980797.svd Vad tycker jag om det? För det första:
Detta är vad vi kan kalla för premiss 1: Om man drog en rät linje från en godtycklig position utanför Vintergatan, genom hela Vintergatan, så är sannolikheten väldigt liten att den linjen skulle gå igenom ens en endaste stjärna eller dess gravitationsfält, så ofantliga är avstånden mellan stjärnorna. Man kan tycka att det skulle vara ologiskt när man ser en avbild av en galax, som vår Vintergata. Den är ju helt vit av stjärnor i centrum? Men så är det!
Premiss 2: Alla planeterna i vårt solsystem är bildade samtidigt. Åtminstone är det vad man tror.
Premiss 3: Vårt solsystem har två gigantiska ”meteoritmagneter”, förutom solen den uppenbara förstås. Den ene är Jupiter och den andre är saturnus.
Konklusion: Sannolikheten att meteorrester med byggstenarna till liv inuti, från andra solsystem än vårt, har träffat jorden, är ännu mindre än att en meteorit som färdas i en rät linje genom Vintergatan fångas in av en endaste stjärnas tyngdkraft av alla de miljarder stjärnor den passerar. (Jag har för mig att jag har hört en jämförelse som går; om solen var stor som en golfboll, så skulle närmsta stjärna befinna sig i utkanten av vårt solsystem, men det kan också ha varit sträckan Malmö Stockholm, eller Stockholm Haparanda eller nåt. Tyvärr är jag inte säker.) Vi vet ju att en sådan meteorit måste ha fångats in av just vår sol, och ingen annan, eftersom det bara kan bevisas finnas liv just här, i universum. Om inte, så måste man utgå från att liv poppar upp överallt i universum, och det kan ju i och för sig vara sant. Men någonting måste ha orsakat att dessa blivande meteoriter slitits loss från sina banor runt andra solar. De måste dessutom ha fångats in av vår sol med exakt rätt utgångspunkt för att en sådan jordkollision skulle kunna äga rum i ett senare skede, och det får man anta är en ytterst obefintlig företeelse i universum, bara det. Att de sedan skall innehålla aminosyror och korsa just jordens planetbana, efter ljusår av långsamt färdande genom galaxen, gör det ännu mindre sannolikt. Jag tror att sannolikheten är så liten, att man lugnt kan förutsätta att livets byggstenar redan fanns på jorden vid tidpunkten för livets uppkomst! Premiss 2 talar också för att byggstenarna redan fanns på jorden, eftersom eventuella aminosyror i meteoriter från våra grannplaneter lika gärna eller hellre kunde ha bildats på jorden. Sannolikheten är ofantligt mycket större att förutsättningarna redan fanns för livets uppkomst här på jorden, än att aminosyrorna kom från rymden – omm inte aminosyrorna i meteorer härstammade från en planetbildning här i vårt solsystem. Om aminosyror från resterna av planetklumpningsprocessen i vårt solsystem verkligen träffat jorden en halv miljard år efter att jorden bildats, så kan lika gärna eller snarare långt mycket sannolikare, samma aminosyror redan ha existerat på Jorden. Dessutom; hur skulle aminosyror kunna bildas i den iskalla rymden, finns det någon teori för det? Kom inte och säg att ett stycke av planeten Mars med aminosyror i, slitit sig loss efter ett enormt meteoritnedslag, som snarast kan liknas vid en planetkollission. Det vore löjligt att förklara livets uppkomst på jorden genom en sådan teori! Någonting som kräver så mycket kraft skulle närmast ha delat planeten i två, tre eller flera delar, och sannolikt resulterat i att Mars fick en måne, vilket den inte har. Premiss 3 marginaliserar möjligheterna till meteoritnedslag på jorden från andra stjärnsystem, ytterligare. Är inte dessa nygamla teorier som SvD skriver om, ”lite” långsökta? Jag menar, här har vi ju en planet med vatten, så varför skulle liv ha sitt ursprung i yttre rymden? Det är som de säger; om något går som en anka, ser ut som en anka, och kvackar som en anka, så är det troligtvis en anka!
Regor Gnalk, Lund den 17/03/2008
