Smilodon Fatalis, den amerikanska sabeltandskatten, hade extremt kraftiga och långa ovanhörntänder och en kraftig kropp, i synnerhet framkroppen. Den jagade de största djuren enbart, faktum är att den inte var förmögen att jaga smådjur. Den anses till och med ha jagat Mammutar. Men man vet inte om den jagade i flock eller ensam, det finns dock indicier i form av skelett av över 2000 katter och ett mindre än så antal bytesdjur funna i ett kärkärr, som talar för att Smilodon jagade i grupp. (Om antalet bytesdjur är färre än antalet rovdjur, så blir ju slutsatsen att det kan röra sig om jaktlag och deras utvalda enskilda byten.)
Det afrikanska lejonet blir 2.5 meter långt och väger 180 kilo. Smilodon Fatalis vägde uppemot 350 kilo, och djuret hade inte olika storlekar och vikt beroende på om det var en hanne eller hona. Smilodon Fatalis hade två långa sabelformade hörntänder upptill, som inte tycks duga till att hugga med, och som forskarna har haft svårt att hitta ett användningsområde till. Eftersom både honor och hannar hade dessa enorma sabelformade hörntänder, så kunde dessa inte vara ett sexuellt attribut, utan måste ha haft ett reellt syfte. När man tittar på skelett efter Smilodon, så ser man att djuret var hjulbent framtill men inte baktill, och bredbröstat, snarare än djupbröstat som vanligtvis är fallet med kattdjur, vilket är intressant. En annan intressant detalj är att Smilodon hade väl utvecklade ”tummar” med funktionella klor. Dessutom så är det intressant att den amerikanska bisonoxen har en puckel och att deras horn ser ut som de gör, uppåtstående och korta i en krökning utåt, med 90 graders vinkel mot marken vid upprättstående position hos djuret, vilket båda spelar in här. Ovanpå det så har Bisonoxen en hårig man, och slappt skinn runt halsen. Men jag återkommer till dessa fakta! Framtänderna upptill sitter framför sabelhörntänderna, och dessa är kattdjurets sex mindre huggtänder som tycks förmer än framtänder, och som sitter i en rät rad två centimeter framför de bägge hörntänderna, vilket sannolikt har ett syfte, men jag återkommer till det också!
Larry Dean Martin, professor i paleontologi på University of Kansas, anser precis som jag att Smilodon Fatalis är en brottare och inte en springare. Han anser dessutom precis som jag att Smilodons hörntänder var till för att gå efter strupen, inte buken.
Paleontologen Paul Matthews från University of Alaska, tror att Smilodon Fatalis har utvecklat sina extra långa hörntänder, för att kunna få hål på de stora bytesdjurens tjocka hud. Han tror att Smilodon endast jagade Mammutar. Detta tror jag är felaktiga antaganden!
Det finns inga ben som Smilodons hörntänder kan gå av mot, i halsen på bisonoxen. Smilodons kraftiga klor användes troligen både som ”startklossar” vid ett angrepp, såväl som att hålla Bisonoxen låst. Man ska komma ihåg att det amerikanska lejonet, som kan ha varit 50 % större än Smilodon, inte hade Smilodons stora huggtänder. Man vet annars att sådana hörntänder som Smilodons enbart fanns på större rovdjur, och att de har återkommit bland stora rovdjur gång på gång genom evolutionens gång. Att inte båda dessa amerikanska kattdjur, som åtminstone delvis hade samma typ av bytesdjur i samma miljö, hade utvecklat stora huggtänder, utan bara den mindre av dem – Smilodon – tyder på att Smilodons huggtänder var ett kroksabelliknande specialistverktyg. Jag ska summera allt detta nedan! Smilodon var ett av de dominerande rovdjuren under den förhållandevis korta tidsperioden av 2 miljoner år. Denna evolutionellt sett korta epok kan visa på att Bisonoxens evolutionära motdrag med kragpäls, puckel, dess horn och till sist överflödig hud runt halsen, har varit effektiva och kan ha varit en bidragande orsak till Smilodon Fatalis utdöende på grund av de specialiserade huggtänderna, kombinerat med djurets speciella fysik, som gjorde den olämplig att jaga ifatt byten över längre sträckor. När Bisonoxen, och kanske hästdjuren i någon utsträckning, blev ett stäppdjur för 10 000 år sedan, så försvann därför Smilodon för gott. Men också de andra stora av de stora rovdjuren försvann i samma veva, jättebjörnen, jättevargen och det Amerikanska lejonet dog ut. Jättebjörnen och jättevargen är släktingar i uppåtstigande led till björn och varg. Jättebjörnen kan ha transformerats för att Smilodon dog ut, eftersom jättebjörnen var en specialiserad bytestjuv. Dess släkting i nedåtstigande led, björnen, är i större utsträckning en jägare och fiskare. Varför det Amerikanska lejonet dog ut kan möjligen besvaras med att den amerikanska Mammuten dog ut, i det fall Mammuten var dess huvudsakliga bytesdjur.
Konklusion och sammanfattning av hur Smilodon Fatalis jagade, och varför kattdjuret dog ut:
Jag tror att Smilodon Fatalis jagade främst Bisonoxen som dess främsta bytesdjur, genom korta explosiva attacker, i grupp eller ensamma. Smilodon var hjulbenta i frambenen med välutvecklade tumklor och klor i övrigt, samt en platt bred bröstkorg, för att de brottade ner bytet på samma sätt som barn gör med bägge armarna runt halsen på ett annat barn på skolgården, där av djurets massiva muskulösa överkropp. Detta skedde alltid (i ett lyckat anfall) så att Bisonoxen föll åt Smilodons håll. När Smilodon hade fått ner bisonoxen på sidan, så sänkte Smilodon sitt huvud med öppet gap mot Bisonoxen från nacken mot strupen till, med stor kraft och hastighet i stil med en trucks gaffel på väg ner eller en industrirobots arms rörelse när den ska till att lackera en bils nedre delar. Som följd av detta kraftfulla och snabba tillslag mot strupen så rullar delar av strupen in i munnen på Smilodon, varvid kattdjurets långa sabelliknande huggtänder biter ner i köttstycket. Smilodon sliter därefter upp ett stort stycke av strupen. Djurets framskjutande linjära och vassa ”små” framtänder talar för att Smilodon verkligen dödade genom att slita upp både luftstrupe och aorta i ett stort stycke på en gång, i det att dessa tänder har en avgörande roll i uppfläkandet av köttet. Bisonoxen som art har svarat på Smilodons specialisering genom att utveckla en enorm puckel, vilket gör det svårt för Smilodon att lägga ramen runt nacken på Bisonoxen. Hornen hos Bisonoxen, som är strategiskt placerade mot puckeln, är också gjorda för att försvåra för Smilodon eller tvinga katten att avbryta attacken. Bisonoxen har (eller hade möjligtvis) en stor man runt halsen, vilket försvårat för Smilodon att veta var han skulle slå ner underkäken för att bisonoxens strupe ska rulla in i gapet på katten. Ett skinnveck runt strupen försvårar eller omöjliggör ett effektivt struphugg. Det här är evolutionära utvecklingar hos Bisonoxen, som har bidragit till, eller orsakat Smilodons utdöende, tror jag.
Jag tror, på grundval av Bisonoxens anatomiska motdrag, att Smilodon Fatalis i huvudsak levde på att jaga och äta Bison! Jag tror att Smilodon kunde jaga både ensam och i flock. Precis som lejonhannar ofta måste jaga för sig själva kunde Smilodon antingen självvalt eller tvingat göra detsamma, tack vare dess unika käftar. Det var det som var Smilodons genidrag, att framgångsrikt kunna jaga större bytesdjur, som Bisonoxen var, på egen hand.
OBS; det mesta av det som står skrivet i detta inlägg har inte publicerats eller tillkännagivits av någon forskare, utan är mina egna funderingar!
Roger Klang, Lund den 1/6/2009
