”Smart evolution”

Näbbar, klövar, kranier och kroppskonstitutioner (förutom muskelmassa) skiljer sig inte från individerna noterbart (utom vid mutationer) på de flesta arter. Det skapar problem för Darwins evolutionsteori, åtminstone hos andra arter än flockdjur, om man inte tillverkar en ad hoc teori, som jag har gjort (ad hoc teori = tilläggsteori vars enda syfte är att rädda den huvudsakliga teorin). En hona eller hanne vet inte vilka anatomiska olikheter som är fördelaktiga för en eventuell avkommas överlevnadschanser. Därför vet den heller inte var den ska titta efter de små skillnaderna, hos en parningsvillig individ av samma art, som möjligtvis kan finnas där. Det kan förstås vara en fråga om att djuren utsöndrar lukter, lukter som talar om den genetiska sammansättningen hos det motsatta könet. Nu kanske någon invänder att enligt evolutionsteorin; djuren behöver inte känna till skillnaderna i konstitutionen hos sin parningspartner, det är överlevnadsförmågan för individen som är avgörande för om de anatomiska dragen kommer att föras vidare genom generationerna, och att de som inte har fördelar framför andra dör ut om rovdjurs- eller miljötrycket på arten blir för stort. Men jag är säker på att de små anatomiska variationerna som kan tänkas finnas på individerna (vilka i långt senare generationer kanske skulle accentueras till att bli en överlevnadsfördel), just i dagsläget inte medför någon överlevnadsfördel, eftersom de fysionomiska marginalerna är för små på djur som har likartad anatomi, för att ensamt kausalt orsaka överlevnad vid en eller flera rovdjursattacker eller kausalt orsaka att individen kan utföra fler lyckosamma attacker (för rovdjur) under en tid då mattillgången är låg, än hans konkurrenter. Detta är ett faktum för de flesta variationer som en individ inom de flesta arter kan uppvisa. Från gång till gång kanske en unik individ bland konforma individer lyckas med att excellera, men inte konsekvent för sin egen del eller sina avkommors del, det är snarare tur och otur i jakt alt. flykt, som är avgörande vid mycket små variationer i anatomin. En av mina revisionistiska ad hoc teorier går emellertid ut på att stora skillnader kan dyka upp på många individer under en tid av fara för att arten ska utrotas. Mutation har länge ansetts vara en orsak till evolutionens gång, även om kanske inte Darwin sade det. Jag menar dock unikt att varaktiga mutationer endast dyker upp i massor genom inavel, när en art eller en population av individer av en art står på utrotningens rand. Så antingen dör arten ut, eller så lyckas den mer eller mindre målinriktat (”smart evolution”) med att mutera så att den får en överlevnadsfördel framför sina bytesdjur eller predatorer. Det som jag har att tillföra teorin är att detta enbart sker när arten är utrotningshotad och inaveln stor, samt att detta är orsaken till att det är så svårt att hitta ”felande länkar” i fossil, därför att evolutionen oftast äger rum i begränsade populationer. Dessutom så finns det en möjlighet att delar av hjärnan används för att räkna ut hur en mutation ska kunna ge överlevnadsfördelar och därmed få chansen att spridas vidare. Detta är vad jag kallar för ”smart evolution”. Läs http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ och det andra blåa stycket, med samma länk som följande, nedan. http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ ”Antalet variationer i de genetiska anlagen, som resulterar i variationer i utseende och form hos arter torde avgöra hur snabbt evolutionen går för arterna, i alla fall bland tänkande djur. Djuren kan bestämma vad som är attraktivt så att vissa anlag får en fördel framför andra. Människan är ett extremt exempel på en art som befinner sig i snabb evolution. Stora skillnader mellan individerna gör att urvalet av DNA-material ökar och vissa anlag går förlorade medan befruktningsdugligt material gynnas. Djur som hästar, grisar och nötboskap har små variationer utseendemässigt och konkurrerar därför mest på storlek och mod. Men å andra sidan är det bara de starkaste och mest lämpade som får fortplanta sig av hannarna och därför elimineras sämre genetiskt material effektivare, men variationerna ökar inte.

Jag tror att anledningen till att primater har olika anletsdrag är att de inte medvetet förstår att tolka kroppsodörer. De kan inte avgöra varandras ställning i rangordningen via kroppsodörerna mer än undermedvetet. Därför måste de särskilja sina artfränder visuellt. Dessutom går evolutionen snabbare med utseendeskillnader som är stora.”

Skapelseteoretikern Krister Renard har ett argument om att närbesläktade djurarter – omsatt till flygplan och bilar, att en typ av flygplan liknar en annan i sin konstruktion eller att två olika bilmärken – har mer gemensamt än som skiljer dem åt. Därmed anser han sig ha förklarat hur DNA mellan schimpansen och människan kan vara så lika, i skapelseteoretiska termer. Men det argumentet håller inte, läs vidare i nästa stycke:

Det finns djur med närmast identiska anatomiska drag, som lever i närmast identiska miljöer, ibland på olika kontinenter. Dessa varierande och icke besläktade djurarter har trots sina anatomiska likheter mycket olika DNA. Det hade väl inte spelat någon roll för argumentet, om det inte hade varit så att alla andra närbesläktade djur har mycket lika DNA-strängar. Med andra ord, för att komplicera det lite; det som av naturliga orsaker, typ djur med lika anatomi men med olika geografiska belägenhet, medför att DNA skiljer sig betydligt ifrån varandra, kontra att närbesläktade djurs med samma eller nära geografiska belägenhet medför DNA-strängar som nästan inte skiljer sig åt alls. Det måste alltså anses tungt styrka evolutionsteorin, för dem som har hjärna nog att följa med i resonemanget! Så komplicerat är det förhoppningsvis inte. Förvisso skulle Krister Renard kunna kontra med att DNA skiljer sig ”ganska lite” åt mellan de mest skiftande däggdjursarter, men vi talar inte om den lilla skillnaden i DNA för alla arter här, vi talar om skillnaderna mellan närbesläktade djur kontra djur med likadant utseende som inte är nära släkt!

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/ När man manipulerar med generna på bananflugor så att vingarna blir böjda, så varar den här deformationen ett par generationer, sedan försvinner den. Det är tveklöst så att det inte innebär någon överlevnadsmässig fördel för flugan att ha böjda vingar. Men om man manipulerade någon annan egenskap, som verkligen hade fördel med sig, så skulle det med ovanstående logik innebära att den egenskapen försvann efter ett par generationer, även om överlevnadsförmågan ökat för den enskilda individen. Det krävs förmodligen en viss form av inavel för att egenskapen skall bevaras så tillsvida det inte ligger till som i föregående text i häftet, att en reglering av kroppen inom en art efter ett antal generationer blir genetisk på grund av att de små förändringarna som ger överlevnadsfördel blir attraktiva, och att det därför inte krävs en viss form av inavel för att evolutionen skall fortgå. Eller så är evolutionen en kombination av båda teorierna. Inavel förekommer när arter är utrotningshotade, men om det bland till exempel flugor förekommer i naturligt tillstånd så kan kanske egenskaper föras vidare även i tredje led. För att förstå vart jag vill komma med det här så får ni läsa vidare.

Är det så att alla arter evolverar språngmässigt när arten är utrotningshotad, eller när en liten djurgrupp isolerats? Ny forskning visar att individer ur samma art inte behöver isoleras från varandra geografiskt för att gå skilda vägar. Med ”isoleras” menar jag delas upp i två grupper med till Exempel en öken, som skiljer dem åt. Kan det kanske vara så att en viss form av inavel är önskvärt om evolutionen skall fortgå? I extrema fall då en art är utrotningshotad så innebär det många mutationer i arvsmassan, och släktträdet får omsider många grenar. När en stam är i balans så gäller det för arten att hitta en medelväg, ingen inavel men ändå inte för stora stammar av individer. Inavel är ju trots allt direkt skadligt. Man kan tänka sig att när människoaporna lämnade träden och begav sig ut i öppna landskap så blev de väldigt sårbara även om de säkert hade någonting att tjäna på det, eller så blev de helt enkelt påtvingade det. Den här sårbarheten kan vara en utav anledningarna till att så många grenar i människoapans stamträd dött ut. Den här teorin stämmer väl överens med det faktum att det är sällan man hittar fossiler av vissa arter i övergångsstadier, eller för att uttrycka det tydligare – Var är den felande länken?

Jag har pratat med en professor i genetik, Ulfur Arnason vid Lunds Universitet, och han sade att det var känt att arter kunde evolvera när de befann sig i decimerat tillstånd så symtomen är kända, men diagnosen är inte fastslagen än och det är den jag vill slå fast nu (att alla arter evolverar språngmässigt när den står inför utrotning) ( alternativet är att de dör ut).

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/en-hybrid-mellan-lamarck-och-darwin/

Är yttre attribut antingen enligt den gängse evolutionsteorin bara påverkade av gener och genförändringar eller finns det en mekanism som avgör om en överlevnadsmässig fördel skall föras vidare trots att det bara är en reglering av kroppen utifrån, men blir genetisk om bara tillräckligt många generationer får fortskrida. Jean-Baptiste de Lamarck trodde så. Man kan tänka sig att när människans arvfader blev upprättgående (den nya levnadsmiljön ute på savannen kan räknas som en yttre påverkan) att det kanske inte var överlevnadsförmåga i sig som ledde till genförändringar, utan de fem sinnena. Ofta går förändringar så långsamt att det inte medför några speciella fördelar i överlevnad av individen. Jag har svårt för att föreställa mig att när människans förfäder skulle anpassa sig till att gå raklång, att de små variationerna av graden av upprätthet kan ha bidragit till att individerna som gick rätare skulle ha en större överlevnadsprocent än de andra. Det var förmodligen snarare tur, eller förmåga till innovation, som avgjorde vem som skulle bli byte eller inte. Jag tror snarare att våra förfäders fysionomi i form av upprättgående var en följd av de strävanden som arten hade att göra så. Kroppen kände att behovet fanns och det medförde förändringen, t.ex. genom en mekanism i hjärnan som säger att upprättgående är företrädesvärt och vackert till skillnad från det gamla, och därför uppskattas det av det motsatta könet. (Detta sista tillägg gör att man återigen kan ta till sig Lamarck´s läror som ett komplement till Darwins läror.) När vi inte kan se det nya betyder inte nödvändigtvis att vi inte kan få information om det, t.ex. så kan även insekter attraheras av dofter i vilket informationen finns. Inom växtriket vet man att i nötter finns det miljösensorer som talar om när det är dags att gro, i år eller nästa år. Också groddjur har miljösensorer. Jag tror att djur växter och människor har inbyggda sensorer som stakar ut förändringarna i korta steg mot en ny egenskap bara tillräckligt många generationer går där behovet finns. De fem sinnena får fungera som sensorer. Yttre faktorer leder ju faktiskt till evolution även fast den är inifrån genetiskt betingad. De förändringar som uppstår som underlättar eller avlastar något av sinnena på grund av extrem påverkan eller i alla fall moderat påverkan, blir efter så många år genetiska. Det kanske kommer plötsligt med små förändringar för varje gång inom en begränsad stam av individer eller för den delen en större stam, men det kan också komma gradvis i ordets egentliga mening. Allt hänger på hur generna skapar våra företräden. För att ta exemplet med människan så har det bara gått 26 666 generationer från det att vi var djur för en miljon år sedan, till för 200 000 år sedan när vi var så gott som fulländade, och det talar inte emot min teori på något sätt eftersom det är rimliga tider att utveckla mänskliga egenskaper genom yttre påverkan – till den genetiska förändringen, p.g.av att det anses företrädesvärt inom arten. Kanske är människan inte ett bra exempel eftersom hon förmodligen evolverade språngmässigt i flera avseenden. Men giraffens långa hals kan ha kommit till på det sättet eller elefantens långa snabel när elefanten sköt i höjden. Jag tror att slumpmässiga förändringar och överlevnadsförmåga inte står för merparten av evolutionen i naturen, utom när en decimering i antalet individer har skett mot utrotningens rand enligt texten i nästa stycke. Mina tankar är delvis en ny teori jämfört med Lamarck´s, eftersom han levde i en tid före mendelson´s och därför ansåg (det kan diskuteras förstås) att avkomman skapade sina egna ”gener” (gener visste han heller ingenting om) medan jag menar att attributen förfinas med hjälp av det naturliga urvalet (som är Darwins bidrag), vilket är en sammansmältning av de två teorierna, och det är det som är poängen med mitt bidrag. Darwin ansåg förstås att det var slumpmässiga förändringar som ledde till evolution, och där skiljer jag mig från honom eftersom jag menar att det som leder till evolution är vad som anses attraktivt hos de olika arterna, vilket i sin tur beror på vilka egenskaper som har störst överlevnadsvärde (typ giraffens längre hals). En teori som ensamt är en självevident följd av Darwin´s teori. Även om han kanske aldrig sade det, så måste han ha förstått det.

Mitt bidrag till vetenskapen går alltså i korthet ut på att; egenskaper som upprättgående hos den tidiga ”människan”, eller halsens förlängning hos arten giraff, kommer sig av de strävanden arten har att t.ex. gå upprätt, och att de strävandena leder till att just de egenskaperna blir attraktiva hos det motsatta könet. Därefter tar det naturliga urvalet vid. Varpå det sker en icke slumpmässig förändring i det genetiska materialet över tiden. Sant är i alla fall att skönhet är olika bedömd i olika delar av världen, och det stöder min teori.

Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.

M.v.h. Roger Klang, Lund den 12/8/2009