Evolutionsteorin måste revideras

Jag kom just på ett strålande exempel på att evolutionsteorin måste revideras, eller i alla fall så är det någonting i den nuvarande teorin som är fel. Det handlar om myror. Jag har myror i mitt kök vid vissa tider på året. Dessa arbetsmyror som kryper omkring visar stor respekt för min spis plattor, och efter att jag har dödat några under en tid så blir de ängsligare och springer desperatare när jag närmar mig dem med handen, men om jag låter bli att döda dem en tid så blir de slöare om man lyfter ett glas eller petar i närheten av dem t.ex. Det visar på att arbetsmyror har en överlevnadsinstinkt! Det kanske inte är så konstigt tycker du, det förklarar ju redan Darwins evolutionsteori. Jo, men nu är det ju så att arbetsmyrorna inte fortplantar sig, de är enbart infertila avkommor till drottningen. Enligt Darwins evolutionsteori så måste den fysiska och psykiska överlevnadsförmågan prövas av rovdjur och miljö, och därefter ska de egenskaper som ger överlevnadsfördelar hos olika individer föras vidare till avkomman. Men eftersom arbetsmyror inte får någon avkomma…

Det finns andra exempel på insektssamhällen där t.ex. arbetsbin till synes fortsätter att förbättra artens överlevnadsförmåga trots att de dem själva inte fortplantar sig. Det innebär att det verkligen är som jag beskrev det, att en del av hjärnan hos djur aktivt arbetar för att hitta lösningar för att förbättra artens överlevnadsförmåga till exempel i drottningbi- eller drottningmyrhjärnan. Det kan tänkas att informationen om vad enskilda myror råkat ut för i prövningar överförs genom feromoner till drottningmyran, likt ett språk. Det betyder i så fall inte att arbetsmyran hittat ett sätt att förbättra sina överlevnadschanser, det betyder att drottningmyran (och möjligen drönarna från främmande stackar) hittat ett sätt att förbättra sina överlevnadschanser, arbetsmyran är bara ett ”mobilt autonomt bihang till drottningen”, eller borde i alla fall vara om evolutionsteorin är sann. Men det betyder kontradiktoriskt nog inte att arbetsmyran inte är en individ ändå. Man vet nämligen att arbetsmyror gillar att vara slackers, så soldatmyrorna knipsar av huvudet på dem om de kommer på dem med att slappa. Just därför så måste det finnas en extern förklaring till arbetsmyrans självbevarelsedrift vilken inte kan vara förbunden med drottningens fortplantningsmöjligheter och spridande av sina egna gener att göra.

Det finns förstås en möjlig förklaring till min paradox med myran, och den är att evolutionsteorin är oriktig eller att djuren skapats färdigutvecklade av Gud.

http://regorgnalk.wordpress.com/2009/08/12/smart-evolution/ ”Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.”

Roger Klang, Lund Scaniae den 17/11/2009

”Smart evolution”

Näbbar, klövar, kranier och kroppskonstitutioner (förutom muskelmassa) skiljer sig inte från individerna noterbart (utom vid mutationer) på de flesta arter. Det skapar problem för Darwins evolutionsteori, åtminstone hos andra arter än flockdjur, om man inte tillverkar en ad hoc teori, som jag har gjort (ad hoc teori = tilläggsteori vars enda syfte är att rädda den huvudsakliga teorin). En hona eller hanne vet inte vilka anatomiska olikheter som är fördelaktiga för en eventuell avkommas överlevnadschanser. Därför vet den heller inte var den ska titta efter de små skillnaderna, hos en parningsvillig individ av samma art, som möjligtvis kan finnas där. Det kan förstås vara en fråga om att djuren utsöndrar lukter, lukter som talar om den genetiska sammansättningen hos det motsatta könet. Nu kanske någon invänder att enligt evolutionsteorin; djuren behöver inte känna till skillnaderna i konstitutionen hos sin parningspartner, det är överlevnadsförmågan för individen som är avgörande för om de anatomiska dragen kommer att föras vidare genom generationerna, och att de som inte har fördelar framför andra dör ut om rovdjurs- eller miljötrycket på arten blir för stort. Men jag är säker på att de små anatomiska variationerna som kan tänkas finnas på individerna (vilka i långt senare generationer kanske skulle accentueras till att bli en överlevnadsfördel), just i dagsläget inte medför någon överlevnadsfördel, eftersom de fysionomiska marginalerna är för små på djur som har likartad anatomi, för att ensamt kausalt orsaka överlevnad vid en eller flera rovdjursattacker eller kausalt orsaka att individen kan utföra fler lyckosamma attacker (för rovdjur) under en tid då mattillgången är låg, än hans konkurrenter. Detta är ett faktum för de flesta variationer som en individ inom de flesta arter kan uppvisa. Från gång till gång kanske en unik individ bland konforma individer lyckas med att excellera, men inte konsekvent för sin egen del eller sina avkommors del, det är snarare tur och otur i jakt alt. flykt, som är avgörande vid mycket små variationer i anatomin. En av mina revisionistiska ad hoc teorier går emellertid ut på att stora skillnader kan dyka upp på många individer under en tid av fara för att arten ska utrotas. Mutation har länge ansetts vara en orsak till evolutionens gång, även om kanske inte Darwin sade det. Jag menar dock unikt att varaktiga mutationer endast dyker upp i massor genom inavel, när en art eller en population av individer av en art står på utrotningens rand. Så antingen dör arten ut, eller så lyckas den mer eller mindre målinriktat (”smart evolution”) med att mutera så att den får en överlevnadsfördel framför sina bytesdjur eller predatorer. Det som jag har att tillföra teorin är att detta enbart sker när arten är utrotningshotad och inaveln stor, samt att detta är orsaken till att det är så svårt att hitta ”felande länkar” i fossil, därför att evolutionen oftast äger rum i begränsade populationer. Dessutom så finns det en möjlighet att delar av hjärnan används för att räkna ut hur en mutation ska kunna ge överlevnadsfördelar och därmed få chansen att spridas vidare. Detta är vad jag kallar för ”smart evolution”. Läs http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ och det andra blåa stycket, med samma länk som följande, nedan. http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ ”Antalet variationer i de genetiska anlagen, som resulterar i variationer i utseende och form hos arter torde avgöra hur snabbt evolutionen går för arterna, i alla fall bland tänkande djur. Djuren kan bestämma vad som är attraktivt så att vissa anlag får en fördel framför andra. Människan är ett extremt exempel på en art som befinner sig i snabb evolution. Stora skillnader mellan individerna gör att urvalet av DNA-material ökar och vissa anlag går förlorade medan befruktningsdugligt material gynnas. Djur som hästar, grisar och nötboskap har små variationer utseendemässigt och konkurrerar därför mest på storlek och mod. Men å andra sidan är det bara de starkaste och mest lämpade som får fortplanta sig av hannarna och därför elimineras sämre genetiskt material effektivare, men variationerna ökar inte.

Jag tror att anledningen till att primater har olika anletsdrag är att de inte medvetet förstår att tolka kroppsodörer. De kan inte avgöra varandras ställning i rangordningen via kroppsodörerna mer än undermedvetet. Därför måste de särskilja sina artfränder visuellt. Dessutom går evolutionen snabbare med utseendeskillnader som är stora.”

Skapelseteoretikern Krister Renard har ett argument om att närbesläktade djurarter – omsatt till flygplan och bilar, att en typ av flygplan liknar en annan i sin konstruktion eller att två olika bilmärken – har mer gemensamt än som skiljer dem åt. Därmed anser han sig ha förklarat hur DNA mellan schimpansen och människan kan vara så lika, i skapelseteoretiska termer. Men det argumentet håller inte, läs vidare i nästa stycke:

Det finns djur med närmast identiska anatomiska drag, som lever i närmast identiska miljöer, ibland på olika kontinenter. Dessa varierande och icke besläktade djurarter har trots sina anatomiska likheter mycket olika DNA. Det hade väl inte spelat någon roll för argumentet, om det inte hade varit så att alla andra närbesläktade djur har mycket lika DNA-strängar. Med andra ord, för att komplicera det lite; det som av naturliga orsaker, typ djur med lika anatomi men med olika geografiska belägenhet, medför att DNA skiljer sig betydligt ifrån varandra, kontra att närbesläktade djurs med samma eller nära geografiska belägenhet medför DNA-strängar som nästan inte skiljer sig åt alls. Det måste alltså anses tungt styrka evolutionsteorin, för dem som har hjärna nog att följa med i resonemanget! Så komplicerat är det förhoppningsvis inte. Förvisso skulle Krister Renard kunna kontra med att DNA skiljer sig ”ganska lite” åt mellan de mest skiftande däggdjursarter, men vi talar inte om den lilla skillnaden i DNA för alla arter här, vi talar om skillnaderna mellan närbesläktade djur kontra djur med likadant utseende som inte är nära släkt!

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/ När man manipulerar med generna på bananflugor så att vingarna blir böjda, så varar den här deformationen ett par generationer, sedan försvinner den. Det är tveklöst så att det inte innebär någon överlevnadsmässig fördel för flugan att ha böjda vingar. Men om man manipulerade någon annan egenskap, som verkligen hade fördel med sig, så skulle det med ovanstående logik innebära att den egenskapen försvann efter ett par generationer, även om överlevnadsförmågan ökat för den enskilda individen. Det krävs förmodligen en viss form av inavel för att egenskapen skall bevaras så tillsvida det inte ligger till som i föregående text i häftet, att en reglering av kroppen inom en art efter ett antal generationer blir genetisk på grund av att de små förändringarna som ger överlevnadsfördel blir attraktiva, och att det därför inte krävs en viss form av inavel för att evolutionen skall fortgå. Eller så är evolutionen en kombination av båda teorierna. Inavel förekommer när arter är utrotningshotade, men om det bland till exempel flugor förekommer i naturligt tillstånd så kan kanske egenskaper föras vidare även i tredje led. För att förstå vart jag vill komma med det här så får ni läsa vidare.

Är det så att alla arter evolverar språngmässigt när arten är utrotningshotad, eller när en liten djurgrupp isolerats? Ny forskning visar att individer ur samma art inte behöver isoleras från varandra geografiskt för att gå skilda vägar. Med ”isoleras” menar jag delas upp i två grupper med till Exempel en öken, som skiljer dem åt. Kan det kanske vara så att en viss form av inavel är önskvärt om evolutionen skall fortgå? I extrema fall då en art är utrotningshotad så innebär det många mutationer i arvsmassan, och släktträdet får omsider många grenar. När en stam är i balans så gäller det för arten att hitta en medelväg, ingen inavel men ändå inte för stora stammar av individer. Inavel är ju trots allt direkt skadligt. Man kan tänka sig att när människoaporna lämnade träden och begav sig ut i öppna landskap så blev de väldigt sårbara även om de säkert hade någonting att tjäna på det, eller så blev de helt enkelt påtvingade det. Den här sårbarheten kan vara en utav anledningarna till att så många grenar i människoapans stamträd dött ut. Den här teorin stämmer väl överens med det faktum att det är sällan man hittar fossiler av vissa arter i övergångsstadier, eller för att uttrycka det tydligare – Var är den felande länken?

Jag har pratat med en professor i genetik, Ulfur Arnason vid Lunds Universitet, och han sade att det var känt att arter kunde evolvera när de befann sig i decimerat tillstånd så symtomen är kända, men diagnosen är inte fastslagen än och det är den jag vill slå fast nu (att alla arter evolverar språngmässigt när den står inför utrotning) ( alternativet är att de dör ut).

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/en-hybrid-mellan-lamarck-och-darwin/

Är yttre attribut antingen enligt den gängse evolutionsteorin bara påverkade av gener och genförändringar eller finns det en mekanism som avgör om en överlevnadsmässig fördel skall föras vidare trots att det bara är en reglering av kroppen utifrån, men blir genetisk om bara tillräckligt många generationer får fortskrida. Jean-Baptiste de Lamarck trodde så. Man kan tänka sig att när människans arvfader blev upprättgående (den nya levnadsmiljön ute på savannen kan räknas som en yttre påverkan) att det kanske inte var överlevnadsförmåga i sig som ledde till genförändringar, utan de fem sinnena. Ofta går förändringar så långsamt att det inte medför några speciella fördelar i överlevnad av individen. Jag har svårt för att föreställa mig att när människans förfäder skulle anpassa sig till att gå raklång, att de små variationerna av graden av upprätthet kan ha bidragit till att individerna som gick rätare skulle ha en större överlevnadsprocent än de andra. Det var förmodligen snarare tur, eller förmåga till innovation, som avgjorde vem som skulle bli byte eller inte. Jag tror snarare att våra förfäders fysionomi i form av upprättgående var en följd av de strävanden som arten hade att göra så. Kroppen kände att behovet fanns och det medförde förändringen, t.ex. genom en mekanism i hjärnan som säger att upprättgående är företrädesvärt och vackert till skillnad från det gamla, och därför uppskattas det av det motsatta könet. (Detta sista tillägg gör att man återigen kan ta till sig Lamarck´s läror som ett komplement till Darwins läror.) När vi inte kan se det nya betyder inte nödvändigtvis att vi inte kan få information om det, t.ex. så kan även insekter attraheras av dofter i vilket informationen finns. Inom växtriket vet man att i nötter finns det miljösensorer som talar om när det är dags att gro, i år eller nästa år. Också groddjur har miljösensorer. Jag tror att djur växter och människor har inbyggda sensorer som stakar ut förändringarna i korta steg mot en ny egenskap bara tillräckligt många generationer går där behovet finns. De fem sinnena får fungera som sensorer. Yttre faktorer leder ju faktiskt till evolution även fast den är inifrån genetiskt betingad. De förändringar som uppstår som underlättar eller avlastar något av sinnena på grund av extrem påverkan eller i alla fall moderat påverkan, blir efter så många år genetiska. Det kanske kommer plötsligt med små förändringar för varje gång inom en begränsad stam av individer eller för den delen en större stam, men det kan också komma gradvis i ordets egentliga mening. Allt hänger på hur generna skapar våra företräden. För att ta exemplet med människan så har det bara gått 26 666 generationer från det att vi var djur för en miljon år sedan, till för 200 000 år sedan när vi var så gott som fulländade, och det talar inte emot min teori på något sätt eftersom det är rimliga tider att utveckla mänskliga egenskaper genom yttre påverkan – till den genetiska förändringen, p.g.av att det anses företrädesvärt inom arten. Kanske är människan inte ett bra exempel eftersom hon förmodligen evolverade språngmässigt i flera avseenden. Men giraffens långa hals kan ha kommit till på det sättet eller elefantens långa snabel när elefanten sköt i höjden. Jag tror att slumpmässiga förändringar och överlevnadsförmåga inte står för merparten av evolutionen i naturen, utom när en decimering i antalet individer har skett mot utrotningens rand enligt texten i nästa stycke. Mina tankar är delvis en ny teori jämfört med Lamarck´s, eftersom han levde i en tid före mendelson´s och därför ansåg (det kan diskuteras förstås) att avkomman skapade sina egna ”gener” (gener visste han heller ingenting om) medan jag menar att attributen förfinas med hjälp av det naturliga urvalet (som är Darwins bidrag), vilket är en sammansmältning av de två teorierna, och det är det som är poängen med mitt bidrag. Darwin ansåg förstås att det var slumpmässiga förändringar som ledde till evolution, och där skiljer jag mig från honom eftersom jag menar att det som leder till evolution är vad som anses attraktivt hos de olika arterna, vilket i sin tur beror på vilka egenskaper som har störst överlevnadsvärde (typ giraffens längre hals). En teori som ensamt är en självevident följd av Darwin´s teori. Även om han kanske aldrig sade det, så måste han ha förstått det.

Mitt bidrag till vetenskapen går alltså i korthet ut på att; egenskaper som upprättgående hos den tidiga ”människan”, eller halsens förlängning hos arten giraff, kommer sig av de strävanden arten har att t.ex. gå upprätt, och att de strävandena leder till att just de egenskaperna blir attraktiva hos det motsatta könet. Därefter tar det naturliga urvalet vid. Varpå det sker en icke slumpmässig förändring i det genetiska materialet över tiden. Sant är i alla fall att skönhet är olika bedömd i olika delar av världen, och det stöder min teori.

Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.

M.v.h. Roger Klang, Lund den 12/8/2009

Varför Smilodon Fatalis, den amerikanska sabeltandskatten, dog ut!

Smilodon Fatalis, den amerikanska sabeltandskatten, hade extremt kraftiga och långa ovanhörntänder och en kraftig kropp, i synnerhet framkroppen. Den jagade de största djuren enbart, faktum är att den inte var förmögen att jaga smådjur. Den anses till och med ha jagat Mammutar. Men man vet inte om den jagade i flock eller ensam, det finns dock indicier i form av skelett av över 2000 katter och ett mindre än så antal bytesdjur funna i ett kärkärr, som talar för att Smilodon jagade i grupp. (Om antalet bytesdjur är färre än antalet rovdjur, så blir ju slutsatsen att det kan röra sig om jaktlag och deras utvalda enskilda byten.)

Det afrikanska lejonet blir 2.5 meter långt och väger 180 kilo. Smilodon Fatalis vägde uppemot 350 kilo, och djuret hade inte olika storlekar och vikt beroende på om det var en hanne eller hona. Smilodon Fatalis hade två långa sabelformade hörntänder upptill, som inte tycks duga till att hugga med, och som forskarna har haft svårt att hitta ett användningsområde till. Eftersom både honor och hannar hade dessa enorma sabelformade hörntänder, så kunde dessa inte vara ett sexuellt attribut, utan måste ha haft ett reellt syfte. När man tittar på skelett efter Smilodon, så ser man att djuret var hjulbent framtill men inte baktill, och bredbröstat, snarare än djupbröstat som vanligtvis är fallet med kattdjur, vilket är intressant. En annan intressant detalj är att Smilodon hade väl utvecklade ”tummar” med funktionella klor. Dessutom så är det intressant att den amerikanska bisonoxen har en puckel och att deras horn ser ut som de gör, uppåtstående och korta i en krökning utåt, med 90 graders vinkel mot marken vid upprättstående position hos djuret, vilket båda spelar in här. Ovanpå det så har Bisonoxen en hårig man, och slappt skinn runt halsen. Men jag återkommer till dessa fakta! Framtänderna upptill sitter framför sabelhörntänderna, och dessa är kattdjurets sex mindre huggtänder som tycks förmer än framtänder, och som sitter i en rät rad två centimeter framför de bägge hörntänderna, vilket sannolikt har ett syfte, men jag återkommer till det också!

Larry Dean Martin, professor i paleontologi på University of Kansas, anser precis som jag att Smilodon Fatalis är en brottare och inte en springare. Han anser dessutom precis som jag att Smilodons hörntänder var till för att gå efter strupen, inte buken.

Paleontologen Paul Matthews från University of Alaska, tror att Smilodon Fatalis har utvecklat sina extra långa hörntänder, för att kunna få hål på de stora bytesdjurens tjocka hud. Han tror att Smilodon endast jagade Mammutar. Detta tror jag är felaktiga antaganden!

Det finns inga ben som Smilodons hörntänder kan gå av mot, i halsen på bisonoxen. Smilodons kraftiga klor användes troligen både som ”startklossar” vid ett angrepp, såväl som att hålla Bisonoxen låst. Man ska komma ihåg att det amerikanska lejonet, som kan ha varit 50 % större än Smilodon, inte hade Smilodons stora huggtänder. Man vet annars att sådana hörntänder som Smilodons enbart fanns på större rovdjur, och att de har återkommit bland stora rovdjur gång på gång genom evolutionens gång. Att inte båda dessa amerikanska kattdjur, som åtminstone delvis hade samma typ av bytesdjur i samma miljö, hade utvecklat stora huggtänder, utan bara den mindre av dem – Smilodon – tyder på att Smilodons huggtänder var ett kroksabelliknande specialistverktyg. Jag ska summera allt detta nedan! Smilodon var ett av de dominerande rovdjuren under den förhållandevis korta tidsperioden av 2 miljoner år. Denna evolutionellt sett korta epok kan visa på att Bisonoxens evolutionära motdrag med kragpäls, puckel, dess horn och till sist överflödig hud runt halsen, har varit effektiva och kan ha varit en bidragande orsak till Smilodon Fatalis utdöende på grund av de specialiserade huggtänderna, kombinerat med djurets speciella fysik, som gjorde den olämplig att jaga ifatt byten över längre sträckor. När Bisonoxen, och kanske hästdjuren i någon utsträckning, blev ett stäppdjur för 10 000 år sedan, så försvann därför Smilodon för gott. Men också de andra stora av de stora rovdjuren försvann i samma veva, jättebjörnen, jättevargen och det Amerikanska lejonet dog ut. Jättebjörnen och jättevargen är släktingar i uppåtstigande led till björn och varg. Jättebjörnen kan ha transformerats för att Smilodon dog ut, eftersom jättebjörnen var en specialiserad bytestjuv. Dess släkting i nedåtstigande led, björnen, är i större utsträckning en jägare och fiskare. Varför det Amerikanska lejonet dog ut kan möjligen besvaras med att den amerikanska Mammuten dog ut, i det fall Mammuten var dess huvudsakliga bytesdjur.

Konklusion och sammanfattning av hur Smilodon Fatalis jagade, och varför kattdjuret dog ut:

Jag tror att Smilodon Fatalis jagade främst Bisonoxen som dess främsta bytesdjur, genom korta explosiva attacker, i grupp eller ensamma. Smilodon var hjulbenta i frambenen med välutvecklade tumklor och klor i övrigt, samt en platt bred bröstkorg, för att de brottade ner bytet på samma sätt som barn gör med bägge armarna runt halsen på ett annat barn på skolgården, där av djurets massiva muskulösa överkropp. Detta skedde alltid (i ett lyckat anfall) så att Bisonoxen föll åt Smilodons håll. När Smilodon hade fått ner bisonoxen på sidan, så sänkte Smilodon sitt huvud med öppet gap mot Bisonoxen från nacken mot strupen till, med stor kraft och hastighet i stil med en trucks gaffel på väg ner eller en industrirobots arms rörelse när den ska till att lackera en bils nedre delar. Som följd av detta kraftfulla och snabba tillslag mot strupen så rullar delar av strupen in i munnen på Smilodon, varvid kattdjurets långa sabelliknande huggtänder biter ner i köttstycket. Smilodon sliter därefter upp ett stort stycke av strupen. Djurets framskjutande linjära och vassa ”små” framtänder talar för att Smilodon verkligen dödade genom att slita upp både luftstrupe och aorta i ett stort stycke på en gång, i det att dessa tänder har en avgörande roll i uppfläkandet av köttet. Bisonoxen som art har svarat på Smilodons specialisering genom att utveckla en enorm puckel, vilket gör det svårt för Smilodon att lägga ramen runt nacken på Bisonoxen. Hornen hos Bisonoxen, som är strategiskt placerade mot puckeln, är också gjorda för att försvåra för Smilodon eller tvinga katten att avbryta attacken. Bisonoxen har (eller hade möjligtvis) en stor man runt halsen, vilket försvårat för Smilodon att veta var han skulle slå ner underkäken för att bisonoxens strupe ska rulla in i gapet på katten. Ett skinnveck runt strupen försvårar eller omöjliggör ett effektivt struphugg. Det här är evolutionära utvecklingar hos Bisonoxen, som har bidragit till, eller orsakat Smilodons utdöende, tror jag.

Jag tror, på grundval av Bisonoxens anatomiska motdrag, att Smilodon Fatalis i huvudsak levde på att jaga och äta Bison! Jag tror att Smilodon kunde jaga både ensam och i flock. Precis som lejonhannar ofta måste jaga för sig själva kunde Smilodon antingen självvalt eller tvingat göra detsamma, tack vare dess unika käftar. Det var det som var Smilodons genidrag, att framgångsrikt kunna jaga större bytesdjur, som Bisonoxen var, på egen hand.

OBS; det mesta av det som står skrivet i detta inlägg har inte publicerats eller tillkännagivits av någon forskare, utan är mina egna funderingar!

Roger Klang, Lund den 1/6/2009

Brev till Krister Renard

Man kan faktiskt argumentera mot Gudsförnekelse, även om man utgår från att evolutionsteorin är sann! Eller – även om evolutionen är ett faktum så talar allt för att Gud existerar! Läs nedanstående i följande stycken!

Det kan tyckas att den klassiska evolutionsläran skulle vara den teori som bäst förklarar arternas uppkomst, men i själva verket är den behäftad med en stor brist, vilken tar luften ur den. Nämligen svaret på: Vad är det som gör så att evolutionen går framåt, varför inte bakåt? Vi känner alla till att bästa möjliga egenskaper inom artens nisch ger störst överlevnadschans och fortplantningsmöjligheter för individen. Men vad är det för naturlag som driver evolutionen ”framåt”? Varför blir man hungrig? Varför går man på jakt när man blir hungrig? Varför drivs djur till att ha sex? Varför finns självbevarelsedriften? Att självbevarelsedriften bland djur och insekter är ett faktum förklarar ju att evolutionen strävar åt ett och samma håll (framåt), men varför existerar dessa, som jag anser gudomliga spelregler? Det står helt klart att idag så finns inte minsta matematiska och/eller biokemiska förklaring till evolutionsmekanismernas framkomst, eller ens fortskridning. Alltså står evolutionsteorin på samma lösa grund som humanisterna säger att kreationismen står på, den blir en trosfråga!

Men om Gud i sin kreativitet låter varelser evolvera för att utvecklas till ett högre tillstånd? Det kan vara så!

Motståndarna till Darwinism, förespråkarna för ID, är ställda inför ett problem efter vad jag hört: Varför skulle en intelligent formgivare ibland konstruera intelligenta, ibland ointelligenta former? (Jag undrar hur de har kommit fram till det?) Svaret på den frågan för en troende evolutionist (men inte nödvändigtvis Darwinist, vill jag be att få påpeka, [sådana existerar!]) kan vara en fråga: Varför skulle Gud gå den rakaste vägen till målet, är vägen dit helig på något sätt? Kanske är den rakaste vägen inte möjlig? Kanske är den inte kostnadseffektiv? Kanske kommer de bästa lösningarna någon gång långt in i framtiden, för observera – vad är det som säger att (t.ex.) människan som hon ser ut idag är det slutliga målet, om man är Darwinist? (Obs, en evolutionist behöver inte vara Darwinist.)

Det förefaller på fler än ett sätt, som om någon intelligent varelse styr utvecklingen av livet på jorden – även om evolutionen är ett faktum. Begrunda hur det var på dinosauriernas tid; många av djuren som levde då var extremt stora. Om vi hade levt på den tiden så hade vi kunnat konstatera att storlek är ett utmärkt och vanligt sätt (kanske det bästa sättet) att konkurrera på, till och med bland insekter. Men efter dinosauriernas tid har enbart ett fåtal av arterna utvecklat stor massa som ett sätt att konkurrera (för att inte bli uppätna, eller för att kunna äta sina allt större bytesdjur), och när de väl har gjort det så har det bara varit till en viss gräns, typ elefanter och trollsländor. (Detta om man bortser från vattenlevande djur som valarna förstås.) Vilken kraft är det som har åstadkommit den förändringen i evolutionens tillvägagångssätt (om evolutionen bland djur är verklig måste det finnas en förklaring!)? Det spelar egentligen ingen roll ifall de flesta stora dinosaurer utplånats i en katastrof eller inte, det är evolutionsprocessen (eller tävlingsformen) vi talar om här, inte avkommans gener! (Det är ju inte så att däggdjuren med nödvändighet tenderar till att bli större och större, tills deras muskler knappt orkar bära dem längre, eller att flygande insekter blir så stora att deras utanpåsittande ”skelett” med nöd och näppe håller insekterna ihop i ett stycke.) Det är som om det skulle finnas två helt olika spelregler i anpassningen av arterna, före och efter dinosaurierna. Det verkar alltså som om Gud måste finnas även om evolutionsteorin är ett faktum, evolutionsprocessens omställning från storleksanpassning till specialisering, talar för det. Ingenting talar för motsatsen.

Åtminstone måste vi utgå från att Gud finns tills den dagen det kommer en utförligare teori, eftersom det är den enda logiska deduktionen, även för evolutionister/Darwinister idag [motbevisa mig!]. Också om man är kreationist måste man naturligtvis utgå från att Gud finns, men då är det så att Gudstron kommer först och teorin om kreationism sist. (Det är möjligt att en del evolutionister först bejakar sin Gudsförnekelse, ur vilken deras teori kommer sen, men så var det inte med mig!) Köper en die hard evolutionist ovanstående? Jag gör det i alla fall! Jag kan inte se vad det är som skiljer kreationism från evolutionism, det är egentligen ointressant hur Gud skapade, det viktiga är att han skapade! OBS, denna synvinkel förutsätter förstås att bibeln (GT), till en del i alla fall, inte ordagrant är guds ord! Men den säger inte, att bibeln (GT) inte kan ha tillkommit genom gudomlig inspiration, Och den säger absolut ingenting om Nya Testamentet!

När man tänker på vetenskap så tänker man oftast på kunskap och framsteg. Och visst har vetenskapen gjort framsteg. T.ex. så vet vi idag att jorden inte är platt och att jorden och solsystemet inte är universums centrum. Man kan nog säga att vi vet att bakterier ibland kan döda djur och människor, och att den är en form av encellig organism. Listan kan göras lång, men inte oändlig. När vi en gång har fastställt ett ”faktum” kommer ofta kontravetenskapliga teorier att tala emot det nyfunna ”faktumet”, och ibland får de ”rätt” av vetenskapsvärlden – ibland inte! Och framför allt, det kan gå långa perioder mellan vad som betraktas som sanning en tid och nya rön som vänder upp och ner på vetenskapen om vad som idag anses korrekt, men i morgon kan vara passé. Under tiden går folk omkring i vanföreställning.

Vetenskap är dessutom inte en rak linje, vetenskapen säger att relativitetsteorin är sann, men den säger också att kvantteorin är sann, trots att de två teorierna motsäger varandra (eller går kräftgång med varandra). Båda kan ju ”bevisa” att de är sanna, relativitetsteorin genom matematik, tekniska framsteg och empiriska erfarenheter i makrokosmos (precis som Newtons gravitationsteori på sin tid). Kvantteorin kan visa på att den är sann genom empiriska erfarenheter i mikrokosmologiska experiment, tekniska framsteg och matematik. Det är ju därför som båda teorierna lever kvar inom vetenskapsvärlden idag, även om kvantteorins förespråkare dominerar idag, främst för att där finns mer att utforska och teoretisera om. Det återstår att se om någon kan kasta fram en GUT-teori, eller om en av teorierna kommer att förpassas till historien, som Einsteins allmänna relativitetsteori förpassade Newtons gravitationsteori till historien? Om än att det blir en levande teorihistoria, där mången praktiskt nyttiga beräkningar kan anpassas till den efterlämnade teorin.

Den del av vetenskapen som leder till tekniska framsteg är förstås svår att bortse ifrån (fast det behövs aldrig, i alla fall inte för mig). Men jag kan nämna två vetenskapsdiscipliner där de senaste forskningsrönen inte leder till tekniska framsteg som fungerande manicker, eller leder till att forskningsrönen kan konfirmeras med hjälp av matematiska formler – paleontologi och etnologi. Även om etnologerna använder sig av DNA-tester, som i sig själv kommit till genom tekniska framsteg! Dessa vetenskaper (läs egentligen; religioner), kan inte lära oss någonting då även DNA-tester inte automatiskt medför deducerbarhet långt tillbaka i tiden! Om man tror blint på vad man läser om de senaste forskarrönen så är man en troende ateist, om man ska tro vad jag sagt i styckena ovan. Så långt kan den humanistiska intellektuella eliten inte säga emot mig, måste läsaren väl hålla med mig om. Vetenskap är inom en del discipliner att jämföra med religion! Vilken vetenskapsman vill inte komma med en invändning här?! Nämligen, om de tillåter mig: Nya testamentet bygger inte på erfarenheter och experiment, som vetenskapen gör! Jag säger: ”Visst gör den det.” Miljoner kristna kan vittna om att de fått respons och välsignelser (erfarenheter) genom bön (experiment). Den responsen kan inte bortförklaras med någon mer auktoritet från någon utomstående, än något av de senaste forskarrönen inom paleontologi, om man ska tro vad jag har sagt här. Då kan de svara med att; oavsett hur mycket eller litet man kan lita på de sista forskningsrönen så leder de till att vi närmar oss sanningen, om inte idag så i morgon. Jag säger: ”I så fall gör bön det också.” När ska miljoner människors vittnesbörd räknas som en faktor att utgöra en form av bevis för skeptikerna. Eftersom vi har blivit undervisade: ”Tro är inte att veta!” Så kommer den dagen aldrig att komma. Under tiden så blir det vi kristna som drar det längsta strået. Vetenskap kommer aldrig att leda sina följeslagare till evig lycka! Den kommer bara att främja satans redskap – Intellektualism – som kommer att leda dem i fördärvet i värsta fall. Som religion, eller tro, är vetenskap dålig! Inte nog med att den är opålitlig, den är också substanslös och tom. Härmed inte sagt att vetenskap normalt är av ondo… Men tror man på en vetenskap så måste man logiskt sett tro på alla vetenskapsdiscipliner, i världens ögon. Så är det lyckligtvis inte! Vetenskapen har gett oss mycket gott, allt jag säger är att det inte går att lita på nya, och även gamla ”beprövade” forskningsrön inom flera discipliner. Det är bevisat genom erfarenhet, nämligen erfarenheten av att forskningen inte nödvändigtvis ger en sann bild av världen. Vetenskapen sade tidigare att indianerna invandrade från Asien över Alaska. Numera säger de att dessa asiater hade europeiskt DNA. (Kom ihåg att DNA tester varit tekniskt möjligt i över ett decennium och att prover av genetiskt material varit någorlunda konstant under den här tiden.) Varför hittade de inte europeiskt DNA hos indianerna redan från början, de testade ju på samma sätt och på samma vävnad? Antagligen blev det så för att de letar efter vad de önskar hitta! Det går alltså inte att lita på de här uppgifterna, båda kan vara fel, det är bevisat genom erfarenhet från mången vetenskap, inklusive paleontologi och etnologi/biologi. Hur kan man bevisa någonting genom slutledningsförmåga om man inte kan lita på så kallade bakomliggande grundläggande ”fakta”, och kvasikirurgiskt begränsande instrument?

Att evolution är ett faktum även inom mänskligheten till en viss grad, måste anses obestridbart. Svarta människor kan inte vara Adams och Evas avkomma annars. Men även om också människan evolverar, så betyder inte det nödvändigtvis att vi härstammar från aporna! Men om människor kan förändras till att bli olika raser, så finns det ingenting som säger att inte Gud kan ha skapat högre stående djur genom evolution från lägre stående arter.

Mikroevolution, som du kallar det Krister, kan gå väldigt snabbt genom Guds inverkan! Finnarna är närbesläktade med ungrarna (ugriska folkslag), så nära i tiden att även språket liknar varandras. Men finnarna är inte tillnärmesvis lika mörka i hår och ögon? Enligt den gängse uppfattningen bland biologerna/geneologerna så kan det omöjligen vara så att recessiva gener kan vinna mark över dominanta gener – med utgångsläget att finnar och ungrare var samma folk – som de har gjort i Finnarnas fall! Kan Gud därför ha särat på folkslagen i något outgrundligt syfte? Det står ju i bibeln ”Och Herren förbistrade deras tungor”. förvirringen kan förstås till en del förklaras med ingifte från andra intilliggande och immigrerande etniciteter till det ungerska respektive finska folket, men det kan nog inte vara hela sanningen med tanke på hur mycket mörkare ungrarna är idag. (Jag har hört att före 1800-talet så karaktäriserades de skånska töserna som brunögda, om det är sant vet jag inte.)

OBS, det jag skriver om i dessa mina brev till dig ska nog inte tolkas som vår kyrkas ledares officiella hållning, för det mesta!

P.S. Krister, ibland roar jag mig med att fråga arbetskamrater och dylika om de tror på Gud. Oftast så får man svaret att de tror på ”nånting”, någon ”högre makt” eller väsen. (Detta tycks inte ha något samband med att personen ibland säger sig vara ateist.) Då frågar jag om detta väsen som personen tror på är Gud, och då svarar de nästan alltid -Nej. Då frågar jag om detta väsen kan tänka, och då svarar de alltid (hittills i alla fall) –Ja. Då svarar jag med den logiska och enda slutsatsen – att detta väsen personen tror på måste vara Gud. Då börjar personen genast slingra sig som en orm och inta en försvarsposition, och krampaktigt försöka hålla fast vid sin ”tro” precis som om det var viktigt för denne att tro på ett väsen som inte är Gud. Jag brukar inte pådyvla dem min tro på den riktige guden efter att de har intagit en försvarsposition. Bevisligen är de ofta intelligenta nog att omöjligen kunna bortse från ett högtstående väsen. Jag tror att människor i det här landet säger sig tro på ett odefinierat väsen därför att de inte vill göra några uppoffringar för sin tro! Fri sex, sprit, rock´n roll och sköna sovmorgnar på söndagarna är vad som är eftersträvansvärt för svenskarna.

Din hemsida är intressant, i synnerhet avsnittet om ”Biokemi och evolution”! Den sidan har till och med påverkat min övertygelse om hur Gud skapar. Jag tror inte på evolutionen som en blind utveckling genom survival of the fittest. Men jag har heller inte något vittnesbörd om skapelseberättelsen, som den (ordagrant?) beskrivs i Bibeln. Jag tror att Gud skapade universum från ingenting! Jag tror att Gud skapade den första amöban färdig, och sedan formade alla jordens varelser under hundramiljontals år! Från evolution till mirakel: Jag tror också att Kristus fysiskt uppstod från de döda. Gud kunde alltså ha skapat jorden på sex dagar! Jag tror att evolutionen drivs av Gud, antagligen genom snabb växling till olika arter efter en viss mikroevolution av berörda arter. Gud är en konstnär, och en tavla börjar alltid med ett första streck. Jag drar mina slutsatser om detta delvis med hjälp av dina intelligenta resonemang, och delvis på vad jag anser vara ovederlagda fakta också av dig. Jag syftar då på universums höga ålder, att det mesta pekar på att universum kom till genom en explosion, att Jorden med all sannolikhet är flera miljarder år gammal, och så anser jag det ligga utom varje tvivel att dinosaurierna inte levde på Adam och Evas tid. Min teori blir icke-falsifierbar, men stämmer med observationer av makrokosmos och geologiska studier väldigt väl. Mot någon med den här hållningen kan du bara respondera genom att citera GT, medans de ateistiska evolutionisterna bara kan citera Darwin. Jag är inte neutral, men jag har tagit de bästa observationerna och argumenten från båda sidor i debatten. Mitt sätt att resonera är ändå inte ad hoc och ger antagligen en riktigare bild av verkligheten än vad darwinisterna eller skapelsetroende kan ge var för sig. Enligt Genesis skapades vår jord före ljuset. Det tror jag inte på! (Jag har svårt för GT i bokstavlig mening.) Du tycks emellertid inte heller tala mot Big Bangteorin och för Bibelns skapelseberättelse bokstavligen! För den som inte teoretiserar helt absurt om universum, måste skapelsen som den porträtterats i Bibeln vara en poetisk beskrivning! Men det är svårt att tyda ut var du står i frågan om jordens och universums ålder. På det hela taget så tycks du ha menat att helgardera dig på din hemsida, vilket jag kan förstå då du hela tiden går tillbaka för att korrigera i det du skriver, i synnerhet som du får mycket kritik. Jag gör likadant när jag skriver!

Dilemmat för skapelsetroende (Bibeltroende) är att; om inte skapelseberättelsen är sann, så som beskriven ordagrant, så är det helt öppet för vem som helst att avfärda hela Bibeln som pseudohistoria, eller tolka Bibelns (GT:s) andra delar hur som helst. T.ex. så behöver inte historien om Adam och Eva heller vara sann, eller historien om Noahs ark, och det får implikationer på händelseutvecklingen. Men framförallt är det allvarligt att den kyrkliga värdegrunden som sådan hamnar i tukthuset, om man gläntar på dörren för att ifrågasätta ens en liten del av Bibeln till fördel för Darwinismen, eftersom man då lämnar fältet öppet för ifrågasättande av historiska händelser omnämnda i Bibeln som helhet. Som en följd av det omöjliggörs allting, som organisering av Kristi kyrka, evangelism kan inte utföras och redan kyrkliga personers grundval kan rubbas om kyrkans ledare inte längre har ett riktmärke (Bibeln) för att hålla ihop församlingen. Också NT kan ifrågasättas, oemotsagt, eller med större självklarhet (fast inte så mycket som GT), då Jesus talade om att han kom för att fullborda GT:s skrifter. Hur skulle då folk kunna komma till Gud via Kristus? Det är få förunnat att ha det som jag – att veta att Gud finns genom visioner – oavsett skrifterna. (Observera; jag vet inte att Kristus finns, jag bara tror!) Det är både ett plus och ett minus att veta att Gud finns, och inte bara tro det!

Å andra sidan kan man se evolutionisternas tro gunga om Darwin hade fel om att människan härstammar ifrån aporna, då kan man lika gärna skrota utvecklingsläran enligt de flesta evolutionister. Men det senare scenariot behöver inte innebära något negativt ens för Darwinisterna, till skillnad från om motsatsen – Bibeln definitivt vederlades! Jag förstår därför inte varför humanister finner skadeglädje i att försöka vederlägga bibeln och därigenom skingra kyrkorna.

Som jag ser det så är de gamla profeterna abstrakta poeter när det kommer till konkreta ting (konkreta i semantisk mening, som var den enda form av förklaring som fanns att förstå på den tiden), typ jordens ursprung. Detsamma borde gälla skapelsen och hur den beskrevs av de forna profeterna. Men när det kommer till moralen i Bibeln, så är profeterna konkreta i ibland abstrakta (i betydelsen komplexa) historier. Så talade Jesus också ofta, abstrakt om konkreta ting, men tydligt så att ett barn skulle förstå i moraliska frågor (åtminstone när han vände sig till vanliga människor)! Jesus tränade förstås de tolv i avancerat evangelietänkande, han visste att de skulle förstå med tiden. Gud är mest sannolikt också den mest framstående poeten, för att han är en poet också säger väl sig självt?! Varför skulle han annars ge somliga av oss den poetiska drivfjädern?

Ska Noahs ark i Bibeln förresten tolkas som en båt eller en kyrka? Det finns faktiskt anledning att översätta ark till arch, vilket lätt kan bli archa som i valv till ingången till en kyrka, men det är en historia jag har glömt bort. Jag studerade Bibeln lite i mina unga år, då jag ännu inte hade något vittnesbörd (jag är 42 idag). Lite språk här och lite tolkning av Bibeln där och jag skapade ett logiskt resonemang om det. Huruvida det var riktigt vet jag inte. Jag skickade mitt resonemang till min bror som var/är Jehovas Vittne, men jag vet inte om han har det kvar, jag var bara trettio år då. Han tyckte det var intressant.

D.S. Man skulle väl kunna säga att jag inte bryr mig om ifall GT är sann eller inte, jag vet ju att Gud lever, ändå. Obs, detta är den sista och avslutande delen av mitt brev till dig!

M.v.h. ”Filosofen”!

Pesten och resistens

När pesten bröt ut på trettonhundratalet så dog alla som fick den. Det innebär att de människor som fick smittan inte kunde föra vidare en immunitet till sina efterkommande. Men vid det tredje utbrottet fanns det överlevare. Hur kunde då somliga människor vid den tredje pestepidemin ha utvecklat ett försvar?

  En förklaring kan vara att det inte var samma pest, utan en annan med likartade symtom.

  Pesten kan också ha genförändrats.

  En annan förklaring kan vara att människor kan ha fått smittan i så liten mängd att de utvecklat immunitet istället för att insjukna och att denna förts vidare till kommande generationer ungefär som förkylningar blivit banaliserade för västerlänningar genom det genetiska arvet.

  Ytterligare en förklaring kan vara att evolutionen har forserats fram på grund av den höga dödligheten, enligt min teori i det förra inlägget på denna blogg.

Regor Gnalk, Lund

Evolution på flera plan

Om jag nu för sakens skull tar ett exempel i djurvärlden, som jag inte kan gå i god för men utgår ifrån här – en köttätande blomma vars dödlighet för insekter som har lurats dit är 100 % – det är de här hundra procenten jag inte kan gå i god för. Vad jag menar är att de djur som fastnar där inte kommer att kunna föra vidare egenskaper som visar sig vara till gagn för att överleva en sådan blomma. Detta kan man tycka skulle spoliera evolutionen för insekterna som lika korkat skulle fortsätta att gå i döden. Men det faktum att de övriga insekterna aldrig fastnar i dödsfällorna kan också bidra till artens evolution. Evolution tycks alltså pågå på flera plan, dels genom att undvika dödliga hot och dels genom att överleva dem.

Regor Gnalk, Lund

Urvalet i DNA hos människor = skönhetskamp

Antalet variationer i de genetiska anlagen, som resulterar i variationer i utseende och form hos arter torde avgöra hur snabbt evolutionen går för arterna, i alla fall bland tänkande djur. Djuren kan bestämma vad som är attraktivt så att vissa anlag får en fördel framför andra. Människan är ett extremt exempel på en art som befinner sig i snabb evolution. Stora skillnader mellan individerna gör att urvalet av DNA-material ökar och vissa anlag går förlorade medan befruktningsdugligt material gynnas. Djur som hästar, grisar och nötboskap har små variationer utseendemässigt och konkurrerar därför mest på storlek och mod. Men å andra sidan är det bara de starkaste och mest lämpade som får fortplanta sig av hannarna och därför elimineras sämre genetiskt material effektivare, men variationerna ökar inte.

Jag tror att anledningen till att primater har olika anletsdrag är att de inte medvetet förstår att tolka kroppsodörer. De kan inte avgöra varandras ställning i rangordningen via kroppsodörerna mer än undermedvetet. Därför måste de särskilja sina artfränder visuellt. Dessutom går evolutionen snabbare med utseendeskillnader som är stora.

Regor Gnalk, Lund

Språngmässig evolution

När man manipulerar med generna på bananflugor så att vingarna blir böjda, så varar den här deformationen ett par generationer, sedan försvinner den. Det är tveklöst så att det inte innebär någon överlevnadsmässig fördel för flugan att ha böjda vingar. Men om man manipulerade någon annan egenskap, som verkligen hade fördel med sig, så skulle det med ovanstående logik innebära att den egenskapen försvann efter ett par generationer, även om överlevnadsförmågan ökat för den enskilda individen. Det krävs förmodligen en viss form av inavel för att egenskapen skall bevaras så tillsvida det inte ligger till som i föregående text i häftet, att en reglering av kroppen inom en art efter ett antal generationer blir genetisk på grund av att de små förändringarna som ger överlevnadsfördel blir attraktiva, och att det därför inte krävs en viss form av inavel för att evolutionen skall fortgå. Eller så är evolutionen en kombination av båda teorierna. Inavel förekommer när arter är utrotningshotade, men om det bland till exempel flugor förekommer i naturligt tillstånd så kan kanske egenskaper föras vidare även i tredje led. För att förstå vart jag vill komma med det här så får ni läsa vidare.

  Är det så att alla arter evolverar språngmässigt när arten är utrotningshotad, eller när en liten djurgrupp isolerats? Ny forskning visar att individer ur samma art inte behöver isoleras från varandra geografiskt för att gå skilda vägar. Med ”isoleras” menar jag delas upp i två grupper med till Exempel en öken, som skiljer dem åt. Kan det kanske vara så att en viss form av inavel är önskvärt om evolutionen skall fortgå? I extrema fall då en art är utrotningshotad så innebär det många mutationer i arvsmassan, och släktträdet får omsider många grenar. När en stam är i balans så gäller det för arten att hitta en medelväg, ingen inavel men ändå inte för stora stammar av individer. Inavel är ju trots allt direkt skadligt. Man kan tänka sig att när människoaporna lämnade träden och begav sig ut i öppna landskap så blev de väldigt sårbara även om de säkert hade någonting att tjäna på det, eller så blev de helt enkelt påtvingade det. Den här sårbarheten kan vara en utav anledningarna till att så många grenar i människoapans stamträd dött ut. Den här teorin stämmer väl överens med det faktum att det är sällan man hittar fossiler av vissa arter i övergångsstadier, eller för att uttrycka det tydligare – Var är den felande länken? 

  Jag har pratat med en professor i genetik, Ulfur Arnason vid Lunds Universitet, och han sade att det var känt att arter kunde evolvera när de befann sig i decimerat tillstånd så symtomen är kända, men diagnosen är inte fastslagen än och det är den jag vill slå fast nu (att alla arter evolverar språngmässigt när den står inför utrotning) ( alternativet är att de dör ut).

Regor Gnalk, Lund

En hybrid mellan Lamarck och Darwin

Är yttre attribut antingen enligt den gängse evolutionsteorin bara påverkade av gener och genförändringar eller finns det en mekanism som avgör om en överlevnadsmässig fördel skall föras vidare trots att det bara är en reglering av kroppen utifrån, men blir genetisk om bara tillräckligt många generationer får fortskrida. Jean-Baptiste de Lamarck trodde så. Man kan tänka sig att när människans arvfader blev upprättgående (den nya levnadsmiljön ute på savannen kan räknas som en yttre påverkan) att det kanske inte var överlevnadsförmåga i sig som ledde till genförändringar, utan de fem sinnena. Ofta går förändringar så långsamt att det inte medför några speciella fördelar i överlevnad av individen. Jag har svårt för att föreställa mig att när människans förfäder skulle anpassa sig till att gå raklång, att de små variationerna av graden av upprätthet kan ha bidragit till att individerna som gick rätare skulle ha en större överlevnadsprocent än de andra. Det var förmodligen snarare tur, eller förmåga till innovation, som avgjorde vem som skulle bli byte eller inte. Jag tror snarare att våra förfäders fysionomi i form av upprättgående var en följd av de strävanden som arten hade att göra så. Kroppen kände att behovet fanns och det medförde förändringen, t.ex. genom en mekanism i hjärnan som säger att upprättgående är företrädesvärt och vackert till skillnad från det gamla, och därför uppskattas det av det motsatta könet. (Detta sista tillägg gör att man återigen kan ta till sig Lamarck´s läror som ett komplement till Darwins läror.) När vi inte kan se det nya betyder inte nödvändigtvis att vi inte kan få information om det, t.ex. så kan även insekter attraheras av dofter i vilket informationen finns. Inom växtriket vet man att i nötter finns det miljösensorer som talar om när det är dags att gro, i år eller nästa år. Också groddjur har miljösensorer. Jag tror att djur växter och människor har inbyggda sensorer som stakar ut förändringarna i korta steg mot en ny egenskap bara tillräckligt många generationer går där behovet finns. De fem sinnena får fungera som sensorer. Yttre faktorer leder ju faktiskt till evolution även fast den är inifrån genetiskt betingad. De förändringar som uppstår som underlättar eller avlastar något av sinnena på grund av extrem påverkan eller i alla fall moderat påverkan, blir efter så många år genetiska. Det kanske kommer plötsligt med små förändringar för varje gång inom en begränsad stam av individer eller för den delen en större stam, men det kan också komma gradvis i ordets egentliga mening. Allt hänger på hur generna skapar våra företräden. För att ta exemplet med människan så har det bara gått 26 666 generationer från det att vi var djur för en miljon år sedan, till för 200 000 år sedan när vi var så gott som fulländade, och det talar inte emot min teori på något sätt eftersom det är rimliga tider att utveckla mänskliga egenskaper genom yttre påverkan – till den genetiska förändringen, p.g.av att det anses företrädesvärt inom arten. Kanske är människan inte ett bra exempel eftersom hon förmodligen evolverade språngmässigt i flera avseenden. Men giraffens långa hals kan ha kommit till på det sättet eller elefantens långa snabel när elefanten sköt i höjden. Jag tror att slumpmässiga förändringar och överlevnadsförmåga inte står för merparten av evolutionen i naturen, utom när en decimering i antalet individer har skett mot utrotningens rand enligt texten i nästa stycke. Mina tankar är delvis en ny teori jämfört med Lamarck´s, eftersom han levde i en tid före mendelson´s och därför ansåg (det kan diskuteras förstås) att avkomman skapade sina egna ”gener” (gener visste han heller ingenting om) medan jag menar att attributen förfinas med hjälp av det naturliga urvalet (som är Darwins bidrag), vilket är en sammansmältning av de två teorierna, och det är det som är poängen med mitt bidrag. Darwin ansåg förstås att det var slumpmässiga förändringar som ledde till evolution, och där skiljer jag mig från honom eftersom jag menar att det som leder till evolution är vad som anses attraktivt hos de olika arterna, vilket i sin tur beror på vilka egenskaper som har störst överlevnadsvärde (typ giraffens längre hals). En teori som ensamt är en självevident följd av Darwin´s teori. Även om han kanske aldrig sade det, så måste han ha förstått det.

  Mitt bidrag till vetenskapen går alltså i korthet ut på att; egenskaper som upprättgående hos den tidiga ”människan”, eller halsens förlängning hos arten giraff, kommer sig av de strävanden arten har att t.ex. gå upprätt, och att de strävandena leder till att just de egenskaperna blir attraktiva hos det motsatta könet. Därefter tar det naturliga urvalet vid. Varpå det sker en icke slumpmässig förändring i det genetiska materialet över tiden. Sant är i alla fall att skönhet är olika bedömd i olika delar av världen, och det stöder min teori.

Regor Gnalk, Lund