Var vi bör leta efter högkulturer i universum

Hej Pelle Höllfors!

Jag heter Roger Klang. Du kanske kommer ihåg mig som din son Anders kompis som bodde på Friaborg, eller som din elev i matematik. Jag har läst i tidningen Forskning & Framsteg, om formler för att räkna ut sannolikheten till intelligent liv i vintergatan, alternativt universum. Jag tycker inte att dem är särskilt bra, så jag undrar om du möjligen skulle vara intresserad av att räkna ut, alternativt ställa upp formler, det bästa du kan för liv (och högkulturers) existens i vintergatan. Det är möjligt att du måste uppskatta storheter för att kunna det, men du kanske har ytterligare kunskap att lägga till formlerna. Jag bifogar två vetenskapliga skrifter att konsultera och läsa om ämnet. Läs igenom dem efter att du har läst om mina idéer (om du är intresserad). Jag tror att det är lättare för dig att hitta någon som kan tänkas vara intresserad av den färdiga formeln, men jag vet av erfarenhet att det är mycket svårt att intressera tidskrifterna för egna idéer, om de ens läser dem. Jag tror och hoppas att du tycker det är kul att formulera praktiskt om sannolikheten för intelligent liv där ute. Här följer, en del, fakta jag har.

Eftersom det tar 4,5 miljarder år för liv att utvecklas till människor, så måste varje annan stjärna med ett planetsystem med intelligent liv, rimligtvis vara lika gammal. Och eftersom våran sols natur är sådan att den blir 10 % varmare för varje årmiljard, så kan intelligent liv fortgå i högst 2,5 miljard år. Alltså borde vi bara leta efter stjärnor som är mellan 4,5 och 7 miljarder år gamla. Stjärnan måste vara en gul dvärg med samma sammansättning som vår sol. Hur många procent av vintergatans stjärnor uppfyller dem kriterierna?

För att räkna ut antalet stjärnor av solens klass, gula dvärgstjärnor, som finns i vintergatan, så tar jag för säkerhets skull med mer information än du troligtvis behöver. Men det saknas en viktig faktor eller två, som hur brett bältet (se tidskriften illustrerad vetenskap) i vintergatan är, som kan hysa intelligent liv – och hur densiteten av stjärnor är där.

Vår egen sol befinner sig i vintergatans stora roterande skiva cirka 27 000 ljusår från det centrala svarta hålet. Centralområdet av galaxen har en diameter på mer än 20 000 ljusår. Mitt i centralområdet finns ett stort svart hål, med en massa på omkring 2,5 miljoner solmassor. Stjärnorna i centralområdet är cirka tio miljarder år gamla. I den stora roterande skivan hittar vi galaxens enorma spiralarmar, där det föds nya stjärnor. Med sin ålder på 4,5 miljarder år är solen bland de äldre av skivans stjärnor. Galaxens diameter är 100 000 ljusår. Det finns tvåhundra miljarder stjärnor i den. Galaxens ålder är fjorton miljarder år. Den väger tusen miljarder gånger solens vikt.

Den närmaste stjärnan, som har hela tre jätteplaneter och kretsar runt en sol nästan exakt lik vår ligger bara 41 ljusår härifrån. (Läs mer om det i illustrerad vetenskap nr 1 2003.) Man vet ännu inte om det finns en beboelig planet i det solsystemet, men det är kanske till och med troligt. Med tanke på det korta avståndet till ett solsystem med jätteplaneter och stjärnor på andra ställen som har jätteplaneter så är oddsen höga att liknande solar som jordens har jätteplaneter, kanske i varje solsystem, och därmed ökar sannolikheten till intelligent liv runt de stjärnorna. (Jätteplaneter behövs som asteroiduppfångare för att avancerat liv skall hinna uppstå på andra planeter i solsystemet.)

Nu kommer vi till planeternas betydelse. Vi behöver den rätta planeten, med den rätta storleken, med vatten, med ett magnetfält, med rätt omloppsbana och på det rätta avståndet från stjärnan. Och för att vara på den säkra sidan, så att vi inte överskattar uppskattningen av planeter med intelligent liv i universum, en planet med den rätta lutningen och den rätta månen för årstider och tidvatten.

Nu till de andra planeterna i solsystemen. Det behövs kanske hela tre jätteplaneter, som samlar upp stora asteroider.

Om allt det här ska stämma, så är möjligheterna till intelligent liv i andra solsystem i vintergatan, mer begränsad. Om man dessutom ska lägga till ekvationen: Hur många planeter med intelligent liv finns det, som befinner sig i en högkultur där radiovågor ingår, om man antar att en sådan civilisation kan vara i tusen år. Man måste komma ihåg att det tar lång tid för radiovågorna att nå jorden.

Om du inte har tillräckliga uppgifter så får du skriva till mig och tala om det du behöver veta, förutsatt att du är intresserad så klart.

M.v.h. Roger Klang, Lund

Indicier på att jorden var rund, för medeltidsmänniskan

Indicier och tecken på att jorden kunde vara rund för medeltida människor.

1. Stjärnhimlen förändrades beroende på vilken latitud man befann sig på. Nordstjärnan försvinner bakom horisonten söderöver.

2. Havets horisont böjer sig.

3. Månens skugga visar på att den är rund och därmed inte upphängd på himlavalvet. 2+2=jorden är rund.

4. Solens fläckar rör sig över solens meridian och därmed är det lätt att dra slutsatsen att den är rund och roterar runt sin egen axel, vilket får en att dra slutsatsen att solen inte är upphängd i jordens atmosfär, därför bör även jorden vara rund. (OBS! Det krävs ett teleskop för att kunna studera solfläckarna.)

5. Midnattssolen.

6. Temperaturskillnaderna vid de olika latituderna.

7. Parallella skuggor från solen – enorm sol och mycket långt bort, eftersom den bevisligen måste vara större än jorden, och alltså ej upphängd på himlavalvet. Man kan inte fokusera en stjärna med synen utan man ser dubbelt, vilket talar för att den är oerhört långt borta och ej upphängd på himlavalvet. Därmed kan man dra slutsatsen från dessa två premisser att jorden hänger fritt i rymden och därmed lika gärna, eller troligen är, rund precis som solen och stjärnorna. För varför skulle solen hänga fritt i universum, vara platt, men visa sin cirkelrund vid alla dagens tider mot jorden. Och hur kan någonting alstra så mycket värme som bara är tvådimensionellt?

8. Månen ligger ner vid nymåne i mellanöstern.

9. Solens bana över himlen ser annorlunda ut. När det är middag vid ekvatorn så står solen rakt över huvudet till skillnad från i t.ex. Sverige.

10. Det är sommar på södra halvklotet, när det är vinter på det norra halvklotet.

11. Totala sol- och månförmörkelser talade för att något var fel med den medeltida världsbilden.

Tecken på ett solsystem som Galileo Galilei borde sett.

När Galileo på sextonhundratalet tittade på solen genom sin kikare och såg solfläckar vandra över solen så borde han insett att solen var sfärisk och roterade runt sin egen axel. Alltså, solen var inte upphängd i himlavalvet. Om han hade insett det så borde han ha förstått att alla planeterna var sfäriska, och om han hade förstått att solen och planeterna inte var en del av ett papiermachéliknande tvådimensionellt himlavalv, så borde han ha insett att solen var den centrala delen i planetsystemet. Då borde han också ha insett att planeterna gick i banor runt solen och att också jorden roterade runt sin egen axel. Allt detta insåg han, för så var det enligt Kopernikus! Han kunde dessutom ha insett att månen var unik, ty den är synlig året om till skillnad från de andra himlakropparna (förutom solen). Det tillsammans med månens storlek talade för att månen var jordens satellit. Eftersom han märkte att stjärnorna i kikaren inte blev förstorade som planeterna och han drog slutsatsen att det var otroligt långt till stjärnorna, så kunde han ha insett att stjärnorna var solar. Eftersom stjärnorna var solar så kunde han ha insett att solarna har planetsystem. Eftersom solarna har planetsystem så kunde det innebära att det kunde finnas liv i andra solsystem. Skuggorna från solstrålarna (skuggorna är parallella) visar också på att solen är enorm, och därför måste den följaktligen vara oändligt långt borta, eftersom den är så liten sedd från jorden. Sedan är det ingen konst att förstå att solen inte är upphängd i något himlavalv och att därför jorden är rund. Totala sol- och månförmörkelser talade också i samverkan, för att något var fel med den medeltida världsbilden.

Regor Gnalk, Lund