Till matematikern Krister Renard!

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Jag har fått en tanke. De säger ju att tid hoppar framåt, och det är förståeligt när man tänker på det. Men i så fall måste även temperatur hoppa. När man tänker på den matematiska historien om sköldpaddan som kryper mot ett målsnöre, och som halverar sin sträcka för varje given tidsrymd vilket innebär att han aldrig kommer fram trots att han inte slutar röra sig framåt, så inser man att denna tillsynes oförenliga motsägelse också möjligtvis kan tillämpas på temperaturutjämning. Allt hänger på vid vilken exponent temperaturer utjämnar sig vid. Det blir en svår gubbe att lösa så relativ som temperaturutjämning är och i olika element också, men vid någon tempererad omgivning så måste låt oss säga kokande vatten halvera sin temperatur med exakt 50 procent vid varje given exakt lika lång tidrymd. Då kan temperaturen aldrig nå total utjämning med omgivningen, eller hur? Alltså måste även något så relativt som värme och temperaturutjämning ”hoppa” i fram graderna, precis som tid gör!

Hur är det då med rummet, hoppar det också? Jag tror det inte, det finns i alla fall ingenting som talar för det.

Antingen är jag ignorant, eller så tycker du att det är värt att räkna på.

Mvh filosofen Roger Klang, Lund Scaniae den 28/11/2009

Jag kom just på ett strålande exempel på att evolutionsteorin måste revideras, eller i alla fall så är det någonting i den nuvarande teorin som är fel. Det handlar om myror. Jag har myror i mitt kök vid vissa tider på året. Dessa arbetsmyror som kryper omkring visar stor respekt för min spis plattor, och efter att jag har dödat några under en tid så blir de ängsligare och springer desperatare när jag närmar mig dem med handen, men om jag låter bli att döda dem en tid så blir de slöare om man lyfter ett glas eller petar i närheten av dem t.ex. Det visar på att arbetsmyror har en överlevnadsinstinkt! Det kanske inte är så konstigt tycker du, det förklarar ju redan Darwins evolutionsteori. Jo, men nu är det ju så att arbetsmyrorna inte fortplantar sig, de är enbart infertila avkommor till drottningen. Enligt Darwins evolutionsteori så måste den fysiska och psykiska överlevnadsförmågan prövas av rovdjur och miljö, och därefter ska de egenskaper som ger överlevnadsfördelar hos olika individer föras vidare till avkomman. Men eftersom arbetsmyror inte får någon avkomma…

Det finns andra exempel på insektssamhällen där t.ex. arbetsbin till synes fortsätter att förbättra artens överlevnadsförmåga trots att de dem själva inte fortplantar sig. Det innebär att det verkligen är som jag beskrev det, att en del av hjärnan hos djur aktivt arbetar för att hitta lösningar för att förbättra artens överlevnadsförmåga till exempel i drottningbi- eller drottningmyrhjärnan. Det kan tänkas att informationen om vad enskilda myror råkat ut för i prövningar överförs genom feromoner till drottningmyran, likt ett språk. Det betyder i så fall inte att arbetsmyran hittat ett sätt att förbättra sina överlevnadschanser, det betyder att drottningmyran (och möjligen drönarna från främmande stackar) hittat ett sätt att förbättra sina överlevnadschanser, arbetsmyran är bara ett ”mobilt autonomt bihang till drottningen”, eller borde i alla fall vara om evolutionsteorin är sann. Men det betyder kontradiktoriskt nog inte att arbetsmyran inte är en individ ändå. Man vet nämligen att arbetsmyror gillar att vara slackers, så soldatmyrorna knipsar av huvudet på dem om de kommer på dem med att slappa. Just därför så måste det finnas en extern förklaring till arbetsmyrans självbevarelsedrift vilken inte kan vara förbunden med drottningens fortplantningsmöjligheter och spridande av sina egna gener att göra.

Det finns förstås en möjlig förklaring till min paradox med myran, och den är att evolutionsteorin är oriktig eller att djuren skapats färdigutvecklade av Gud.

http://regorgnalk.wordpress.com/2009/08/12/smart-evolution/ ”Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.”

Roger Klang, Lund Scaniae den 17/11/2009

Många larmar om uppvärmningen av jorden, eller kanske snarare – larmar om ”klimatförändringar”, som det lite vagt heter därför att forskarrapporterna är så tvetydiga ifråga om jorden förväntas att värmas upp, eller om vi kan förvänta oss varierande klimatförändringar beroende på var någonstans i världen vi bor.

Då och då kommer larm om att isflak stora som Gotland brutits loss i Arktis. Att isbergen bryts loss kan bero på att vattnet vid isens rand värmts upp, och/eller så är det något helt normalt att stora isflak bryts loss. Men i vilket fall.., frågan som borde ställas är; driver dessa gigantiska isflak verkligen söderut och smälter? Eller smälter isen i Arktis för att varmare vatten tar sig upp dit? Eller smälter isflaken inte alls eller väldigt lite, utan stannar kvar i Arktis och slår sig ihop med annan is på andra ställen? Gud vet vad som händer med dem, ingen rapporterar om det efter att isflaken väl har brutit sig loss. Och så var det, det där med Archimedes princip! Den innebär att det vatten som trängs undan av isen inte ökar i volym när isen smälter.

Salt vatten fryser dåligt till is; Ett möjligt argument för att en höjning av havsytan kommer att äga rum vore att den stora salthalten i havet gör så att den saltfria isen (huvudsakligen skapad av nederbörd) väger mindre i förhållande till det flytande vattnet i sin omgivning, och därmed tränger undan vattnet i mindre utsträckning, så att när den smälter tar upp mer plats. Nederbörden förmodas ha bundit upp mycket av jordens vatten på Arktis is medans den lämnat saltet kvar i haven, därför så skulle isen förmodat innehålla större mängder sötvatten än den tränger bort saltvatten, på grund av viktskillnaden mellan saltvatten och sötvatten. Men detta resonemang ska vi snart se inte stämmer!(*)/(*)

Appendix till ovanstående stycke; Salt vatten fryser som sagt var dåligt, i synnerhet under vattenytan. Eftersom salt vatten inte fryser till under Arktis is så kan heller inte Arktis omringande vatten till ismassorna, i ett historiskt eller nutida perspektiv, ha tillfört ismassorna salt som kan förändra isens potentiella vattenmassa/vikt genom att binda upp havets salt. Det vore oförnuftigt att anta.

(*)Den totala havsnivån kommer av allt att döma att förbli densamma oavsett hur mycket is som smälter eller inte smälter av från Arktis (enligt Archimedes princip) på grund av att den saltfria men skrymmande isen har lägre densitet än det omringade vattnet. (Alltså väger isen mindre per jämförd volymenhet saltvatten, det är därför den flyter!) Is tar större plats än saltvatten, det är sant, men samtidigt så är som sagt isens densitet lägre än saltvattnets, och det minskade trycket från den kvarvarande isen får deduceras från det totala tillskottet sötvatten ifrån isen till havsnivån; resultat plus minus noll. (Man kan bortse från bubblor eller gaser i isen djupare än några meter från toppen, eftersom sådana inte existerar i den komprimerade isen.)(*)

Vi borde snarare vända våra blickar mot isen på Antarktis i söder, som vilar på berggrund! Smälter Antarktis ismassor? Detta är intressant på dubbla plan; dels så skulle det tillföras vatten till haven om det var så, och dels så skulle ”kontinenten” stiga på grund av den mindre massan is som tvingar ner berggrunden, vilket får till följd att havsnivån stiger också av den anledningen. Men jag tvivlar trots allt på att is, som inte är i kontakt med varmare havsvatten från norr, kan smälta på de sydligaste breddgraderna! Det är generellt så att Antarktis omkringliggande vatten är betydligt mer ”isolerat” ifrån varmare strömmar i norr på ett helt annat sätt jämfört med hur Arktis påverkas av Golfströmmen. I Västantarktis tycks det finnas en liten svaghet i det slutna antarktiska systemet, men å andra sidan så växer isen till i Ross-havet i östra delen av Antarktis.

Antarktis och dess betydelse för havsnivån; Enligt Jonathan Bambers, professor of physical geography at the University of Bristol, studie så ligger den största faran i att när isen smälter (ovanifrån), en is som vilar på berggrund under havsytan, så rinner vatten igenom isen ner mot berget vilket leder till en ökad friktion som kan uppstå mellan isen och berggrunden som ökar risken för att delar av istäcket sakta ska glida ut i havet.

För det första så kommer inte isen att smälta ovanifrån på de breddgraderna, inte ens om temperaturen stiger med 3 grader celsius, eftersom temperaturen dygnet runt fortfarande kommer att vara en bra bit under 0 grader. För det andra så är det som jag sade så att det mesta av isen inte är i kontakt med varmare vatten, och det finns heller ingen golfström att ta med i beräkningarna, för sydpolens del. Det finns is i vattnet i Västantarktis, som visserligen sitter ihop med kontinental-isen längre in, och det är denna is som ligger som en skiva på den stora bukten intill Atlanten som smälter av. Resultatet; väldigt liten havsnivåhöjning, om ens någon.

Glaciärisarnas betydelse för havsnivån; Glaciärisen på i synnerhet Grönland har smält ner till dagens låga nivå sedan år 1900. Det rör sig om ansenliga mängder is! Men på samma tid så har havsnivån endast stigit 5 centimeter (somliga säger 1-2 dm) genom den totala avsmältningen från Grönland, andra glaciärer samt nettosumman av eventuellt tillfryst inlandsis och avsmält inlandsis i Antarktis! Sammantaget så talar allt alltså för att det inte kommer att bli några större landområden under vatten genom den utlovade meterhöga havsnivåhöjningen (somliga säger 70 meters havsnivåhöjning om all Antarktis is smälter ner, alltså rena rama ”Waterworld”, filmen med Kevin Costner ni vet).

Men det är tydligt att den uppskrämda forskarvärlden och vänstermedia motvilligt blir allt mer medvetna om hur det ligger till med den påstådda faran från de två polarisarna i norr respektive syd, alltså att den enda riskfaktorn är sydpolen. De flesta klimatforskare och klimatforskande geofysiker (den sistnämnda är en självmotsägelse mellan två discipliner varav bara den ena delen är vetenskaplig, den andra är religion och när man blandar de båda så får man voodoogeofysik) förutsätter det de försöker bevisa med sin pseudoforskning, och därför har inga dementier av tidigare forskarpositioner gällande Arktis påstådda men felaktiga betydelse för havsnivån tillkommit från någon agent sedan det stod klart för dem att det finns något som heter Archimedes princip. Behövs det ytterligare bevis för att Klimatforskning är politiskt motiverat men föga vetenskapligt?

Högre havsnivå utan avsmältning från Arktis; Om inte isen i Arktis hade smält av en del emellanåt utan kanske till och med ökat i volym, så hade en del av världens sötvattensreserver och inlandshav bundits upp i Arktis ismassa, vilket hade fått till följd att havsnivån faktiskt borde stiga något lite under kalla perioder vid polerna! Regn och snö är inte ett slutet havsfenomen, så det vatten som försvinner från inlandssjöar genom avdunstning till isarna vid polerna genom nederbörd, fylls ofta på med vatten från världshaven och vice versa. Men slutna inlandshav inverkar inte genom Archimedes princip på havsvatten, inlandshav ligger ju omringat av landmassa, därför så ökar Arktis tryck på världshaven genom nederbördstillskott och havsnivån stiger totalt sett, men bara lite, ungefär lika mycket som glaciärerna smälter av. Att Arktis smälter bort kan vara förklaringen till att havsnivån endast stigit fem cm de senaste hundra glaciärsmältande åren.

Gud; Allt som allt så framstår vårt jordklot alltmer som universum, det är ett välbalanserat geologiskt och atmosfäriskt system som tycks gjord efter ritningar som ytterligare styrker Guds existens!

Växthuseffekten; Det borde vara så att klimatforskare insåg att man utgår från naturens ”eviga” naturliga tillstånd, och därifrån kastar fram teorier som klimatmodeller efter växthusgasutsläpp. Inte i helskotta förutsätter man att människans utsläpp, vilket enligt de flesta klimatologer skulle leda till växthuseffekt, är den utgångspunkt forskarna bör ha! När man påstår att det naturliga sättet att se på saken (det naturliga sättet = att det egentligen är de domedagsprofeterande klimatforskarna som ska bevisa att naturliga variationer i klimatet inte är naturliga variationer) inte är det som måste bevisas, så visar man en tydligt oseriös sida. Hur ska man någonsin kunna använda sig av forskning i det förflutna, typ årsringar på träd, borrkärnor i is och tundra etcetera om man inte har ”det naturliga förloppet” eller naturtillståndet att utgå ifrån? Om man utgår från klimatmodellen ”växthuseffekten” så kompliceras sådan forskning genom att man vänder på problematiken och räknar åren baklänges. Med en sådan metodik kan man bevisa vad som helst och ingenting, det blir ett cirkelresonemang där man utgår från det man försöker bevisa!

Vem är då jag som yttrar mig; En påläst lekman kan yttra sig i just denna fråga, eftersom klimatforskarna står på en kunskapsnivå som kan jämföras med de läkemedelskunnigas vetande/tro på 1600-talet. Det där med Archimedes princip hade jag inte tänkt på själv, men i övrigt är det mina tankar, som jag förvisso har fått verifierade en del av dem. Man kan uppfinna hjulet flera gånger, i synnerhet som idén bygger på logik! Jag prövade experimentellt att frysa in salt vatten i min frys, men det blev bara iskross av det. Jag har satt ihop mina hypoteser utifrån hopplockad information, mestadels utspridd i tid och rum.

Roger Klang, Lund

Jag har äntligen lyckats med att få rätsida på de makroekonomiska lagarna i frågor om naturtillgångar i nationell utvinning såväl som privat utvinning. Det kan tyckas självklart när man inte själv har försökt, när man bara läser vad jag skriver, men det ligger mycket funderande bakom under lång tid. Ingen har ännu kastat fram genomgående uttänkta teorier på området vad jag vet, inte ens ekonomipristagaren till Alfred Nobels minne 1998, Amartya Sen (bördig från Indien men numera verksam vid Harvard University, USA) som fick ekonomipriset för sina semifilosofiska teorier i böcker som bland andra ”Development as Freedom” (Utveckling som Frihet), som handlar om hur varierande grader av välstånd för stater eller regioner är kopplat till frihet kontra (kvinno-)förtryck, det nationella beteendet med socioetnologiska karaktärsdrag och/alternativt klantänkandet (men inte om man ska tro svenska Wikipedia [PK varning], jag har dock läst boken själv och den är inte svår att förstå).

Enligt de ekonomiska lagarna så får ett land allmänt välstånd eller allmän nöd efter vad det förtjänar, summan av varje individs godhet alt. ondska för att uttrycka mig kort om Amartya´s teorier (förmodligen under protest från Amartya, likväl så är det otvetydigt vad han säger mellan raderna och jag tror inte att han skulle förneka det om man pressade in honom i ett hörn, vilket inte borde vara särskilt svårt om inte karln hade varit så briljant), och enligt mig så är det ett direkt Gudsbevis. Men Amartya själv säger ingenting om Guds finger, han betonar desto mer att de fattigare delarna av världen kan om de vill byta spår, precis som vi här i väst gjorde. Och det är helt riktigt och en väsentlig part av nationalekonomi, för normalt så pendlar ett land mellan piska och morot av olika anledningar, såväl Sverige som Afghanistan fast från olika utgångspositioner, men den enda vägen till varaktigt allmänt välstånd går genom sann demokrati! Men ett oljeexporterande land som Norge eller det självförsörjande okända oljelandet Danmark är ju så mycket rikare än Sverige, vad betyder det för en stackars svensk? Att inte kunna förklara detta har varit en stor lucka i Amartyas teorier, men nu kan jag förklara! Norge må sakna ekonomiska skulder och har 2 385 miljarder pengar på banken som nation, men detta innebär inte att norrmännen har sitt på det torra, snarare så har deras naturtillgångar varit till förbannelse för dem, fram tills nu! Norge påbörjade nämligen den 20:e koncessionsrundan för utvinning av olja och gas i Norska havet och Barents hav sommaren 2008, och Totalt i rundan ingår produktionslicenser till internationella aktörer såväl som inhemska privata, för 79 områden i haven. Norge är en nation med stora papperstillgångar i förhållande till sina ändå anständiga reella tillgångar. Norge kan nämligen inte använda sitt monetära överskott från oljan utan att överhetta sin ekonomi, detta är välkänt. Så därför kan Norge ha ekonomiska papperstillgångar som överstiger Sveriges, men ändå inte åtnjuta större välstånd. Det tillkommer monetära nackdelar med att vara ett statskontrollerat oljeproducerande land, förutom att man inte kan använda sig av sina intjänade oljepengar till allmänt välstånd. Priser och löner drivs upp simultant när man ändå frestas att tumma på papperstillgångarna, vilket både Norge och Danmark gjort snarare som regel än undantag. (När jag var ung under tidigt 80-tal och bodde i Lund, så var den svenska kronans kurs klart fördelaktig gentemot den danska, jag tror att man fick 1 dansk kr för varje svenska 75 öre.) Om bara lönerna hade drivits upp utan att priserna drivs upp, så hade statliga oljetillgångar varit till klar fördel. Men nu handlar ekonomi och välstånd inte om olja, som vi kan lära oss av OPEC-ländernas sorgliga situation, nej national- och makroekonomi handlar om kvinnor! Ett land kan därför inte leva på sina oljetillgångar, såtillvida dessa inte är extraherade och raffinerade av en aktör på den privata marknaden med fri konkurrens. Låt mig ge en liknelse; Att ha en statlig oljeindustri är som att låta någon samla på sig kvinnor genom sin attraktionskraft, och sedan försöka fördela dem till andra. Att ha en privat oljemarknad är som att låta konkurrensen om kvinnorna avgöras av individen. Allt är relativt, men frågan är om Norges statliga oljeexport leder till annat än marginella reella producerande tillgångar från utländska pengar så länge som oljan ägs av staten, för det som staten vinner på gungorna på den ekonomiska marknaden förlorar staten ofta på karusellerna. Det senare är en spekulativ hypotes, men tunga fakta talar för den, som ni kan läsa här: ”Den norska fastlandsekonomin växte med 6 procent 2008 (samma år som den 20:e koncessionsrundan ägde rum och oljemarknaden avreglerades; författarens anmärkning). Det är den högsta tillväxten på 36 år, enligt färsk statistik. Samtidigt fortsätter nedgången för olje- och gasindustrin”, rapporterar di.se den 26/8.
En mängd nya norska och internationella småaktörer har gjort sitt intåg på den norska oljemarknaden, även om norrmännen fortfarande är rädda för utrikes entreprenörer och hoppas att konsolidera oljemarknaden inom nationens gränser. Men man kan inte manipulera de ekonomiska lagarna framgångsrikt såsom t.ex. Putin försöker göra mer eller mindre medvetet i sitt Ryssland, tvärtom så slår de ofta bakut då. Så om aktörerna är utländska företag när man hade föredragit inhemska, så kan man inte förbjuda eller försvåra för dem om man som nation vill ha verklig ekonomisk framgång i reella tillgångar, alltså inte papperstillgångar. Snarare är det så att en nation tjänar på att ha utländska exploatörer av inhemska naturtillgångar, på så sätt kommer frivilligt skatteintäkterna och lönerna i form av utländska pengar, och som jag sade – nationalekonomi handlar om kvinnor, det är också välkänt bland arbetande nationalekonomer, även om det enda de vågar medge är att kjolmodet går mot kortare kjolar vid högkonjunkturer och längre vid lågkonjunkturer. Detta förklarar varför OPEC-länderna inte lyckas med att producera allmänt välstånd i sina länder, och varför olja ensamt inte kan ge välstånd! Och när man vet det, så öppnar sig nya möjligheter för att räkna ut de komplicerade ekonomiska mekanismerna mellan tredje världens ekonomiska system och västvärldens, samt allas däremellan. Varför står ett selekterat ekonomiskt systems mekanismer i USA i motsatsförhållande till (eller inte i motsatsförhållande till, beroende på hur man ser det) motsvarande dito i arabvärlden? Jag tänker då främst på relationen massarbetslöshet kontra de ekonomiska konjunkturerna i mellanöstern och Afrika i förhållande till i västvärlden. Eller med andra ord – hur kan arbetslösheten stiga både i mellanöstern/Afrika och här i väst samtidigt, om national- och makroekonomi handlar om kvinnor? Vad skulle Amartya svara på det? Förmodligen så här översatt i mina USA-centrerade termer: USA:s moraliska elit har traditionellt sett varit de bästa av människor och deras inneboende godhet skapar lugna känslor som ringar på vattnet, och därmed mindre våld(!) och följaktligen större frihet för kvinnor i hela världen, men periodvis så prövas amerikanarna av omvärlden och blir då mer politiskt pragmatiska, vilket får till följd att omvärldens moral inklusive Europas sjunker i motsvarande grad.***
Men det är de ekonomiska systemens mekanismer som kommer mellan väst och syd som är det verkligt komplicerade, t.ex. förhållandet mellan Sverige kontra Italien och vidare i kedjan Italien kontra Marocko exempelvis. För att kunna närma sig sanningen om detta så måste man först studera logistiska och monetära specifika överföringar mellan specifikt mottagarland vidare i en kedja från Italien till Sverige, på den privata marknaden. Det bör till en början röra sig om enkla material utan andra länders komponenter i produkten i så hög utsträckning som möjligt. Men ärligt talat så tror jag inte att man kan räta ut frågetecknen kring de makroekonomiska lagarnas mekanismer i detalj ens då, de är alltför komplicerade om man ska se dem i en helhetsbild. Faktorerna är oändliga för den enklaste vara, för man producerar och fraktar en vara med hjälp av producerade varor. Det som ytterligare komplicerar är att varor betalas i dollar eller euro.

***USA:s moraliska elit är inte med tvungenhet desamma som bibelfundamentalisterna, även om det finns goda sådana människor med, det är inte det jag menar med moralisk elit, jag tänker snarare på vanliga Gudfruktiga men inte nödvändigtvis religiöst praktiserande människor typ Ronald Reagan för att ta den perfekta modellen av en god man som trodde på Guds existens och intervention på jorden, utan att för den delen gå i kyrkan. Det är denna typ av människor som traditionellt sett har fyllt senatens och representanthusets platser, för de har inte hämmats av bibliska värderingar när de har skapat sin vanligtvis patriotiska politik. W är undantaget, ingen annan president före W har varit allvarligt bibeltroende vad jag vet, och i synnerhet inte i modern tid. Jag skulle kunna utveckla detta till en hel bok, bl.a. för att jag anser att USA:s hegemoni snart är bruten efter den här lilla tortyrbusinessen, eftersom det inte tycks som om det spelar någon roll för tortyrmoralen i amerikanska folket, att Vita Huset har en demokratisk president nu. Inte för att jag är demokrat, men så är det. Det finns fortfarande många goda och bra amerikaner, tortyrmotståndaren och republikanske presidentkandidaten John McCain är ett exempel på en mycket god amerikan, och det finns till och med bra delstater, åtminstone en – Utah. I övrigt så kanske det är dags för Amerika att gå samma väg som Romarriket, men det sker inte över en natt.***

Dessutom så har jag en ganska uppenbar teori om att kriserna i kölvattnet på börsbubblorna blir allt kortvarigare beroende på att män och kvinnor är snabbare med partnerbyten än förr. Andra har sagt det förr utan att blanda in kvinnor i det; eftersom konjunkturcykler följer kvinnornas sexuella preferenser så är lågkonjunkturer och finansbubblor en absolut nödvändig ingrediens för marknaden och därmed ingenting att vara rädd för (om man nu inte råkar vara en av dem som förlorar sitt jobb, vilket en individ kan göra utan att för den delen nödvändigtvis förlora sin kvinna/man, det heter nämligen inte ”makroekonomi” för intet) i ett land med symtomatiskt sunda finanser. Men 80-talet var för Sverige en inflationsmässigt unik tid i vår historia på grund av dålig politik. I skrällen mellan högkonjunktur och lågkonjunktur, som den 1990 unik för Sverige och en lågkonjunktur enbart för Sverige, så förekom det i alla fall då ett märkligt sammanträffande – ett regnlöst och molnlöst blixtrande åskoväder som exakt prickade in slutet på högkonjunkturen på kvällen i stadsregionerna Malmö-Lund en dag i sommartokiga maj 1990. Jag bara vet att detta som minst inträffade i Stockholms- och Göteborgsområdena med, för veckorna efter formligen exploderade vansinnesdåd genom att personer försökte tända eld på flyktingförläggningar över hela landet Sverige. Det var inga roliga tider, men inte en enda flyktingförläggning blev övertänd! Säger det något om brandsäkerhetsstandarden på flyktingförläggningarnas fasader, eller säger det möjligtvis någonting om oss svenskar? Det säger någonting om svenskarna såtillvida att vi återhämtade oss ekonomiskt och lite till från dessa svåra tider, vilket enligt Amartya Sen betyder att vi är i grunden goda människor de flesta av oss. För Gud så handlar det inte om vem som gör vad mot vem, det handlar om vem som gör vad! Där av de ekonomiska konsekvenserna för oss i början av 90-talets flyktingantipati och pyromandåd, trots att det var vi som blev illa behandlade av immigranterna till att börja med. Gud måste vara, och är konsekvent, och det visar att de kristna har den sanna moralen! Kvinnoförlust följer av en vägran att förtrycka i denna multikulturella värld, därför kan man som Amartya mycket väl tala om ekonomiskt välstånd som en följd av frihetssträvan, eller med andra ord godhet hos ett folk. Vore inte vårt sätt att tänka gott i Guds ögon så skulle arabvärlden förärats välståndet, om man nu tror på Gud. En mera ateistisk synvinkel vore att girighet, korruption och våld råder i större utsträckning i tredje världen, vilket omöjliggör framsteg där. Men det ateistiska synsättet håller inte vid en närmare granskning, bl.a. så hade svenskar en göra-rätt-för-sig-moral i gamla homogena tider (1800-talet till och med 1900-talets första hälft), men vi levde ändå i närmast total fattigdom. Och i ett land som USA har våldet florerat öppet sedan guldruschens dagar utan att påverka välståndet. USA är det främsta undantaget från Amartyas teorier ifråga om våldets betydelse för var en stat hamnar i välståndsligan, varför då om det inte är så att Gud finns som en utdelare av välstånd efter trogen tjänst och förtjänst? I sin bok Utveckling som Frihet så rör inte Amartya Tyskland som stat under nazitiden med tång, förmodligen för att konsekvenserna för Tyskland var fördröjda med över ett decennium (Tyskland gick till och med ekonomiskt framåt under delar av tiden, trots en militärbudget som var så stor att militären inte kunde förbruka pengarna i samma takt som de kom in), och det passar inte in med hans teorier där det inte finns plats för någon Gud. Men så här vill jag beskriva tyskarna vid tiden, genom att citera Aurore Dudevant, pseudonym – George Sand, fransk 1800-talsförfattarinna: ”Vi kan inte riva ut en endaste sida ur livets bok, men vi kan slänga hela boken i elden”. Tyskarna fick slutligen betala med blod, svält och 100 000-tals våldtagna flickebarn och kvinnor, unga som gamla. Det enda exemplet på ett land i väst som drabbats av svält, som han tar upp i sin bok, är Irland och potatissvälten där på 1840-talet. Jag tror faktiskt att det är det enda enskilda exemplet på en specifik nation, som han tar upp överhuvudtaget i sin bok. Han förklarar orsaken till svälten vara våldsamheter och protektionism inom landets gränser (att ett lands skörd slår fel betyder i ett modernt land ingenting för om befolkningen kommer att svälta eller inte), men hade det bara varit det så hade delar av USA svultit för många år sedan, alltså måste det finnas någon ytterligare orsak till svält, och den orsaken måste vara intelligent (Gud).

Frågor som bör ställas idag är om det är möjligt att ge tillbaka med samma mynt och beblanda oss med ”spaggarnas” kvinnor? Och har detta i så fall hänt i den närmsta historien på 90-talet? Inte av mig i alla fall! Att beblanda sig med de skyldigas kvinnor tycks accepterat av Gud, länder med smältdegel är förhållandevis rikare, i synnerhet smältdegelns hemland USA. Skillnaden mellan länder som USA, Frankrike och Sverige å ena sidan, och det sunni/shiitiska/kristna Irak å den andra, är att vi i den första kategorin inte försöker förtrycka våra kvinnor sexuellt ens vid extrem kvinnoförlust. Det är istället Gud som säger stopp (men ge mig då en annan teori som Darwin skulle ha ansett tillfredsställande om ni inte tror mig om Gud). Därför så kan man prata om gärningsmän och offer här. Ibland är det ”vi”, som gör andra till offer trots att vi inte förtrycker våra egna kvinnor, inte att förglömma. Gud alternativt evolutionsteori säger stopp för deras skull alt. räkning med, och även dem har rätt mot oss, och vi har en skuld till dem.

Roger Klang, Lund den 30/8/2009

Näbbar, klövar, kranier och kroppskonstitutioner (förutom muskelmassa) skiljer sig inte från individerna noterbart (utom vid mutationer) på de flesta arter. Det skapar problem för Darwins evolutionsteori, åtminstone hos andra arter än flockdjur, om man inte tillverkar en ad hoc teori, som jag har gjort (ad hoc teori = tilläggsteori vars enda syfte är att rädda den huvudsakliga teorin). En hona eller hanne vet inte vilka anatomiska olikheter som är fördelaktiga för en eventuell avkommas överlevnadschanser. Därför vet den heller inte var den ska titta efter de små skillnaderna, hos en parningsvillig individ av samma art, som möjligtvis kan finnas där. Det kan förstås vara en fråga om att djuren utsöndrar lukter, lukter som talar om den genetiska sammansättningen hos det motsatta könet. Nu kanske någon invänder att enligt evolutionsteorin; djuren behöver inte känna till skillnaderna i konstitutionen hos sin parningspartner, det är överlevnadsförmågan för individen som är avgörande för om de anatomiska dragen kommer att föras vidare genom generationerna, och att de som inte har fördelar framför andra dör ut om rovdjurs- eller miljötrycket på arten blir för stort. Men jag är säker på att de små anatomiska variationerna som kan tänkas finnas på individerna (vilka i långt senare generationer kanske skulle accentueras till att bli en överlevnadsfördel), just i dagsläget inte medför någon överlevnadsfördel, eftersom de fysionomiska marginalerna är för små på djur som har likartad anatomi, för att ensamt kausalt orsaka överlevnad vid en eller flera rovdjursattacker eller kausalt orsaka att individen kan utföra fler lyckosamma attacker (för rovdjur) under en tid då mattillgången är låg, än hans konkurrenter. Detta är ett faktum för de flesta variationer som en individ inom de flesta arter kan uppvisa. Från gång till gång kanske en unik individ bland konforma individer lyckas med att excellera, men inte konsekvent för sin egen del eller sina avkommors del, det är snarare tur och otur i jakt alt. flykt, som är avgörande vid mycket små variationer i anatomin. En av mina revisionistiska ad hoc teorier går emellertid ut på att stora skillnader kan dyka upp på många individer under en tid av fara för att arten ska utrotas. Mutation har länge ansetts vara en orsak till evolutionens gång, även om kanske inte Darwin sade det. Jag menar dock unikt att varaktiga mutationer endast dyker upp i massor genom inavel, när en art eller en population av individer av en art står på utrotningens rand. Så antingen dör arten ut, eller så lyckas den mer eller mindre målinriktat (”smart evolution”) med att mutera så att den får en överlevnadsfördel framför sina bytesdjur eller predatorer. Det som jag har att tillföra teorin är att detta enbart sker när arten är utrotningshotad och inaveln stor, samt att detta är orsaken till att det är så svårt att hitta ”felande länkar” i fossil, därför att evolutionen oftast äger rum i begränsade populationer. Dessutom så finns det en möjlighet att delar av hjärnan används för att räkna ut hur en mutation ska kunna ge överlevnadsfördelar och därmed få chansen att spridas vidare. Detta är vad jag kallar för ”smart evolution”. Läs http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ och det andra blåa stycket, med samma länk som följande, nedan. http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/9/ ”Antalet variationer i de genetiska anlagen, som resulterar i variationer i utseende och form hos arter torde avgöra hur snabbt evolutionen går för arterna, i alla fall bland tänkande djur. Djuren kan bestämma vad som är attraktivt så att vissa anlag får en fördel framför andra. Människan är ett extremt exempel på en art som befinner sig i snabb evolution. Stora skillnader mellan individerna gör att urvalet av DNA-material ökar och vissa anlag går förlorade medan befruktningsdugligt material gynnas. Djur som hästar, grisar och nötboskap har små variationer utseendemässigt och konkurrerar därför mest på storlek och mod. Men å andra sidan är det bara de starkaste och mest lämpade som får fortplanta sig av hannarna och därför elimineras sämre genetiskt material effektivare, men variationerna ökar inte.

Jag tror att anledningen till att primater har olika anletsdrag är att de inte medvetet förstår att tolka kroppsodörer. De kan inte avgöra varandras ställning i rangordningen via kroppsodörerna mer än undermedvetet. Därför måste de särskilja sina artfränder visuellt. Dessutom går evolutionen snabbare med utseendeskillnader som är stora.”

Skapelseteoretikern Krister Renard har ett argument om att närbesläktade djurarter – omsatt till flygplan och bilar, att en typ av flygplan liknar en annan i sin konstruktion eller att två olika bilmärken – har mer gemensamt än som skiljer dem åt. Därmed anser han sig ha förklarat hur DNA mellan schimpansen och människan kan vara så lika, i skapelseteoretiska termer. Men det argumentet håller inte, läs vidare i nästa stycke:

Det finns djur med närmast identiska anatomiska drag, som lever i närmast identiska miljöer, ibland på olika kontinenter. Dessa varierande och icke besläktade djurarter har trots sina anatomiska likheter mycket olika DNA. Det hade väl inte spelat någon roll för argumentet, om det inte hade varit så att alla andra närbesläktade djur har mycket lika DNA-strängar. Med andra ord, för att komplicera det lite; det som av naturliga orsaker, typ djur med lika anatomi men med olika geografiska belägenhet, medför att DNA skiljer sig betydligt ifrån varandra, kontra att närbesläktade djurs med samma eller nära geografiska belägenhet medför DNA-strängar som nästan inte skiljer sig åt alls. Det måste alltså anses tungt styrka evolutionsteorin, för dem som har hjärna nog att följa med i resonemanget! Så komplicerat är det förhoppningsvis inte. Förvisso skulle Krister Renard kunna kontra med att DNA skiljer sig ”ganska lite” åt mellan de mest skiftande däggdjursarter, men vi talar inte om den lilla skillnaden i DNA för alla arter här, vi talar om skillnaderna mellan närbesläktade djur kontra djur med likadant utseende som inte är nära släkt!

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/8/ När man manipulerar med generna på bananflugor så att vingarna blir böjda, så varar den här deformationen ett par generationer, sedan försvinner den. Det är tveklöst så att det inte innebär någon överlevnadsmässig fördel för flugan att ha böjda vingar. Men om man manipulerade någon annan egenskap, som verkligen hade fördel med sig, så skulle det med ovanstående logik innebära att den egenskapen försvann efter ett par generationer, även om överlevnadsförmågan ökat för den enskilda individen. Det krävs förmodligen en viss form av inavel för att egenskapen skall bevaras så tillsvida det inte ligger till som i föregående text i häftet, att en reglering av kroppen inom en art efter ett antal generationer blir genetisk på grund av att de små förändringarna som ger överlevnadsfördel blir attraktiva, och att det därför inte krävs en viss form av inavel för att evolutionen skall fortgå. Eller så är evolutionen en kombination av båda teorierna. Inavel förekommer när arter är utrotningshotade, men om det bland till exempel flugor förekommer i naturligt tillstånd så kan kanske egenskaper föras vidare även i tredje led. För att förstå vart jag vill komma med det här så får ni läsa vidare.

Är det så att alla arter evolverar språngmässigt när arten är utrotningshotad, eller när en liten djurgrupp isolerats? Ny forskning visar att individer ur samma art inte behöver isoleras från varandra geografiskt för att gå skilda vägar. Med ”isoleras” menar jag delas upp i två grupper med till Exempel en öken, som skiljer dem åt. Kan det kanske vara så att en viss form av inavel är önskvärt om evolutionen skall fortgå? I extrema fall då en art är utrotningshotad så innebär det många mutationer i arvsmassan, och släktträdet får omsider många grenar. När en stam är i balans så gäller det för arten att hitta en medelväg, ingen inavel men ändå inte för stora stammar av individer. Inavel är ju trots allt direkt skadligt. Man kan tänka sig att när människoaporna lämnade träden och begav sig ut i öppna landskap så blev de väldigt sårbara även om de säkert hade någonting att tjäna på det, eller så blev de helt enkelt påtvingade det. Den här sårbarheten kan vara en utav anledningarna till att så många grenar i människoapans stamträd dött ut. Den här teorin stämmer väl överens med det faktum att det är sällan man hittar fossiler av vissa arter i övergångsstadier, eller för att uttrycka det tydligare – Var är den felande länken?

Jag har pratat med en professor i genetik, Ulfur Arnason vid Lunds Universitet, och han sade att det var känt att arter kunde evolvera när de befann sig i decimerat tillstånd så symtomen är kända, men diagnosen är inte fastslagen än och det är den jag vill slå fast nu (att alla arter evolverar språngmässigt när den står inför utrotning) ( alternativet är att de dör ut).

http://regorgnalk.wordpress.com/2008/03/17/en-hybrid-mellan-lamarck-och-darwin/

Är yttre attribut antingen enligt den gängse evolutionsteorin bara påverkade av gener och genförändringar eller finns det en mekanism som avgör om en överlevnadsmässig fördel skall föras vidare trots att det bara är en reglering av kroppen utifrån, men blir genetisk om bara tillräckligt många generationer får fortskrida. Jean-Baptiste de Lamarck trodde så. Man kan tänka sig att när människans arvfader blev upprättgående (den nya levnadsmiljön ute på savannen kan räknas som en yttre påverkan) att det kanske inte var överlevnadsförmåga i sig som ledde till genförändringar, utan de fem sinnena. Ofta går förändringar så långsamt att det inte medför några speciella fördelar i överlevnad av individen. Jag har svårt för att föreställa mig att när människans förfäder skulle anpassa sig till att gå raklång, att de små variationerna av graden av upprätthet kan ha bidragit till att individerna som gick rätare skulle ha en större överlevnadsprocent än de andra. Det var förmodligen snarare tur, eller förmåga till innovation, som avgjorde vem som skulle bli byte eller inte. Jag tror snarare att våra förfäders fysionomi i form av upprättgående var en följd av de strävanden som arten hade att göra så. Kroppen kände att behovet fanns och det medförde förändringen, t.ex. genom en mekanism i hjärnan som säger att upprättgående är företrädesvärt och vackert till skillnad från det gamla, och därför uppskattas det av det motsatta könet. (Detta sista tillägg gör att man återigen kan ta till sig Lamarck´s läror som ett komplement till Darwins läror.) När vi inte kan se det nya betyder inte nödvändigtvis att vi inte kan få information om det, t.ex. så kan även insekter attraheras av dofter i vilket informationen finns. Inom växtriket vet man att i nötter finns det miljösensorer som talar om när det är dags att gro, i år eller nästa år. Också groddjur har miljösensorer. Jag tror att djur växter och människor har inbyggda sensorer som stakar ut förändringarna i korta steg mot en ny egenskap bara tillräckligt många generationer går där behovet finns. De fem sinnena får fungera som sensorer. Yttre faktorer leder ju faktiskt till evolution även fast den är inifrån genetiskt betingad. De förändringar som uppstår som underlättar eller avlastar något av sinnena på grund av extrem påverkan eller i alla fall moderat påverkan, blir efter så många år genetiska. Det kanske kommer plötsligt med små förändringar för varje gång inom en begränsad stam av individer eller för den delen en större stam, men det kan också komma gradvis i ordets egentliga mening. Allt hänger på hur generna skapar våra företräden. För att ta exemplet med människan så har det bara gått 26 666 generationer från det att vi var djur för en miljon år sedan, till för 200 000 år sedan när vi var så gott som fulländade, och det talar inte emot min teori på något sätt eftersom det är rimliga tider att utveckla mänskliga egenskaper genom yttre påverkan – till den genetiska förändringen, p.g.av att det anses företrädesvärt inom arten. Kanske är människan inte ett bra exempel eftersom hon förmodligen evolverade språngmässigt i flera avseenden. Men giraffens långa hals kan ha kommit till på det sättet eller elefantens långa snabel när elefanten sköt i höjden. Jag tror att slumpmässiga förändringar och överlevnadsförmåga inte står för merparten av evolutionen i naturen, utom när en decimering i antalet individer har skett mot utrotningens rand enligt texten i nästa stycke. Mina tankar är delvis en ny teori jämfört med Lamarck´s, eftersom han levde i en tid före mendelson´s och därför ansåg (det kan diskuteras förstås) att avkomman skapade sina egna ”gener” (gener visste han heller ingenting om) medan jag menar att attributen förfinas med hjälp av det naturliga urvalet (som är Darwins bidrag), vilket är en sammansmältning av de två teorierna, och det är det som är poängen med mitt bidrag. Darwin ansåg förstås att det var slumpmässiga förändringar som ledde till evolution, och där skiljer jag mig från honom eftersom jag menar att det som leder till evolution är vad som anses attraktivt hos de olika arterna, vilket i sin tur beror på vilka egenskaper som har störst överlevnadsvärde (typ giraffens längre hals). En teori som ensamt är en självevident följd av Darwin´s teori. Även om han kanske aldrig sade det, så måste han ha förstått det.

Mitt bidrag till vetenskapen går alltså i korthet ut på att; egenskaper som upprättgående hos den tidiga ”människan”, eller halsens förlängning hos arten giraff, kommer sig av de strävanden arten har att t.ex. gå upprätt, och att de strävandena leder till att just de egenskaperna blir attraktiva hos det motsatta könet. Därefter tar det naturliga urvalet vid. Varpå det sker en icke slumpmässig förändring i det genetiska materialet över tiden. Sant är i alla fall att skönhet är olika bedömd i olika delar av världen, och det stöder min teori.

Det kan vara så att Människoapan (eller dess förfäder) började sin bana som havande identisk anatomi och ansiktsdrag, och en förmåga att ta reda på status och hälsa på individer i flocken enbart genom att lukta sig till det på ett medvetet plan. Redan då hade människoapan förmodligen svettkörtlar i begränsad mängd. Sedan blev kanske människoapans stamfader en flockbadande apa, typ den japanska vinterbadarapan (vad den nu heter) som har dykt upp på senare tid bland primater. Den förlorade sin päls, och eftersom den samtidigt även förlorade en del av sin lukt på grund av vattnet djuret badade i, så krävdes det att individerna lärde sig att skilja på varandra på annat sätt. Då uppstod olika ansiktsdrag och olika kroppskonstitutioner, vilket även förde det goda med sig att den anatomiska evolutionen gick snabbare. Monogami uppstod samtidigt eftersom det krävdes för att den anatomiska evolutionen skulle gå snabbare, eftersom ”skrotgener”, krasst uttryckt, måste rensas bort genom att somliga individer av båda könen blir ensamma, även i situationer med lika antal mellan könen. Kläder och sexualmoral kom på köpet när människan blev delvis monogam. Detta visar hur en slumpartad utveckling genom individernas val, val typ badande bland människoapor (och monogami), kan leda till en utveckling som ledde till den moderna människan på mycket kort tid. Det är ganska fantastiskt egentligen, om det är riktigt! Det styrker min teori om att individen kan i vissa fall styra evolutionen genom att känna av miljöns krav och välja partner efter hur lämpad han/hon är lämpad att överleva och fortplanta sig under vad hon tror att de nya kraven kommer att bli. ”Skönheten ligger i betraktarens ögon” är en delvis sanning, som hjälper evolutionen framåt. Men det finns också en anatomisk genetisk mall för hur den ideala människan bör se ut! Idén med ”smart evolution” skiljer sig inte från när ett frö väljer att gro, i den meningen att människan eller djuret känner av miljön runt omkring sig, och sina egna begränsningar, som fröet känner av plötsligt vatten och vet när det ska gro eller inte gro.

M.v.h. Roger Klang, Lund den 12/8/2009

Smilodon Fatalis, den amerikanska sabeltandskatten, hade extremt kraftiga och långa ovanhörntänder och en kraftig kropp, i synnerhet framkroppen. Den jagade de största djuren enbart, faktum är att den inte var förmögen att jaga smådjur. Den anses till och med ha jagat Mammutar. Men man vet inte om den jagade i flock eller ensam, det finns dock indicier i form av skelett av över 2000 katter och ett mindre än så antal bytesdjur funna i ett kärkärr, som talar för att Smilodon jagade i grupp. (Om antalet bytesdjur är färre än antalet rovdjur, så blir ju slutsatsen att det kan röra sig om jaktlag och deras utvalda enskilda byten.)

Det afrikanska lejonet blir 2.5 meter långt och väger 180 kilo. Smilodon Fatalis vägde uppemot 350 kilo, och djuret hade inte olika storlekar och vikt beroende på om det var en hanne eller hona. Smilodon Fatalis hade två långa sabelformade hörntänder upptill, som inte tycks duga till att hugga med, och som forskarna har haft svårt att hitta ett användningsområde till. Eftersom både honor och hannar hade dessa enorma sabelformade hörntänder, så kunde dessa inte vara ett sexuellt attribut, utan måste ha haft ett reellt syfte. När man tittar på skelett efter Smilodon, så ser man att djuret var hjulbent framtill men inte baktill, och bredbröstat, snarare än djupbröstat som vanligtvis är fallet med kattdjur, vilket är intressant. En annan intressant detalj är att Smilodon hade väl utvecklade ”tummar” med funktionella klor. Dessutom så är det intressant att den amerikanska bisonoxen har en puckel och att deras horn ser ut som de gör, uppåtstående och korta i en krökning utåt, med 90 graders vinkel mot marken vid upprättstående position hos djuret, vilket båda spelar in här. Ovanpå det så har Bisonoxen en hårig man, och slappt skinn runt halsen. Men jag återkommer till dessa fakta! Framtänderna upptill sitter framför sabelhörntänderna, och dessa är kattdjurets sex mindre huggtänder som tycks förmer än framtänder, och som sitter i en rät rad två centimeter framför de bägge hörntänderna, vilket sannolikt har ett syfte, men jag återkommer till det också!

Larry Dean Martin, professor i paleontologi på University of Kansas, anser precis som jag att Smilodon Fatalis är en brottare och inte en springare. Han anser dessutom precis som jag att Smilodons hörntänder var till för att gå efter strupen, inte buken.

Paleontologen Paul Matthews från University of Alaska, tror att Smilodon Fatalis har utvecklat sina extra långa hörntänder, för att kunna få hål på de stora bytesdjurens tjocka hud. Han tror att Smilodon endast jagade Mammutar. Detta tror jag är felaktiga antaganden!

Det finns inga ben som Smilodons hörntänder kan gå av mot, i halsen på bisonoxen. Smilodons kraftiga klor användes troligen både som ”startklossar” vid ett angrepp, såväl som att hålla Bisonoxen låst. Man ska komma ihåg att det amerikanska lejonet, som kan ha varit 50 % större än Smilodon, inte hade Smilodons stora huggtänder. Man vet annars att sådana hörntänder som Smilodons enbart fanns på större rovdjur, och att de har återkommit bland stora rovdjur gång på gång genom evolutionens gång. Att inte båda dessa amerikanska kattdjur, som åtminstone delvis hade samma typ av bytesdjur i samma miljö, hade utvecklat stora huggtänder, utan bara den mindre av dem – Smilodon – tyder på att Smilodons huggtänder var ett kroksabelliknande specialistverktyg. Jag ska summera allt detta nedan! Smilodon var ett av de dominerande rovdjuren under den förhållandevis korta tidsperioden av 2 miljoner år. Denna evolutionellt sett korta epok kan visa på att Bisonoxens evolutionära motdrag med kragpäls, puckel, dess horn och till sist överflödig hud runt halsen, har varit effektiva och kan ha varit en bidragande orsak till Smilodon Fatalis utdöende på grund av de specialiserade huggtänderna, kombinerat med djurets speciella fysik, som gjorde den olämplig att jaga ifatt byten över längre sträckor. När Bisonoxen, och kanske hästdjuren i någon utsträckning, blev ett stäppdjur för 10 000 år sedan, så försvann därför Smilodon för gott. Men också de andra stora av de stora rovdjuren försvann i samma veva, jättebjörnen, jättevargen och det Amerikanska lejonet dog ut. Jättebjörnen och jättevargen är släktingar i uppåtstigande led till björn och varg. Jättebjörnen kan ha transformerats för att Smilodon dog ut, eftersom jättebjörnen var en specialiserad bytestjuv. Dess släkting i nedåtstigande led, björnen, är i större utsträckning en jägare och fiskare. Varför det Amerikanska lejonet dog ut kan möjligen besvaras med att den amerikanska Mammuten dog ut, i det fall Mammuten var dess huvudsakliga bytesdjur.

Konklusion och sammanfattning av hur Smilodon Fatalis jagade, och varför kattdjuret dog ut:

Jag tror att Smilodon Fatalis jagade främst Bisonoxen som dess främsta bytesdjur, genom korta explosiva attacker, i grupp eller ensamma. Smilodon var hjulbenta i frambenen med välutvecklade tumklor och klor i övrigt, samt en platt bred bröstkorg, för att de brottade ner bytet på samma sätt som barn gör med bägge armarna runt halsen på ett annat barn på skolgården, där av djurets massiva muskulösa överkropp. Detta skedde alltid (i ett lyckat anfall) så att Bisonoxen föll åt Smilodons håll. När Smilodon hade fått ner bisonoxen på sidan, så sänkte Smilodon sitt huvud med öppet gap mot Bisonoxen från nacken mot strupen till, med stor kraft och hastighet i stil med en trucks gaffel på väg ner eller en industrirobots arms rörelse när den ska till att lackera en bils nedre delar. Som följd av detta kraftfulla och snabba tillslag mot strupen så rullar delar av strupen in i munnen på Smilodon, varvid kattdjurets långa sabelliknande huggtänder biter ner i köttstycket. Smilodon sliter därefter upp ett stort stycke av strupen. Djurets framskjutande linjära och vassa ”små” framtänder talar för att Smilodon verkligen dödade genom att slita upp både luftstrupe och aorta i ett stort stycke på en gång, i det att dessa tänder har en avgörande roll i uppfläkandet av köttet. Bisonoxen som art har svarat på Smilodons specialisering genom att utveckla en enorm puckel, vilket gör det svårt för Smilodon att lägga ramen runt nacken på Bisonoxen. Hornen hos Bisonoxen, som är strategiskt placerade mot puckeln, är också gjorda för att försvåra för Smilodon eller tvinga katten att avbryta attacken. Bisonoxen har (eller hade möjligtvis) en stor man runt halsen, vilket försvårat för Smilodon att veta var han skulle slå ner underkäken för att bisonoxens strupe ska rulla in i gapet på katten. Ett skinnveck runt strupen försvårar eller omöjliggör ett effektivt struphugg. Det här är evolutionära utvecklingar hos Bisonoxen, som har bidragit till, eller orsakat Smilodons utdöende, tror jag.

Jag tror, på grundval av Bisonoxens anatomiska motdrag, att Smilodon Fatalis i huvudsak levde på att jaga och äta Bison! Jag tror att Smilodon kunde jaga både ensam och i flock. Precis som lejonhannar ofta måste jaga för sig själva kunde Smilodon antingen självvalt eller tvingat göra detsamma, tack vare dess unika käftar. Det var det som var Smilodons genidrag, att framgångsrikt kunna jaga större bytesdjur, som Bisonoxen var, på egen hand.

OBS; det mesta av det som står skrivet i detta inlägg har inte publicerats eller tillkännagivits av någon forskare, utan är mina egna funderingar!

Roger Klang, Lund den 1/6/2009

Gödels ofullständighetssats:

I varje logiskt system för matematik finns det påståenden om tal som är sanna, men som inte kan bevisas.

This statement cannot be true

Måste antingen vara sant eller falskt.

Om påståendet är falskt så kan det bevisas. Då måste det vara sant. Vilket är en motsägelse, alltså måste påståendet vara sant.

Här är alltså ett matematiskt påstående som är sant, men inte kan bevisas.

Tänk om Riemannhypotesen skulle visa sig vara sann, men omöjlig att bevisa?

__________________________________________________________________

Jag menar att så inte kan vara fallet. Det verkar för mig, som att Gödels ofullständighetssats faller på dess semantik! Det är visserligen ett logiskt resonemang som bygger på satsen, men man kan inte använda sig av ordföljden matematiskt. Vad menar jag nu med det? Jo, satsen; ”This statement cannot be true” måste mycket riktigt vara antingen falskt eller sant, men om den är falsk så borde man, för att det ska vara möjligt att omsätta det till matematiska formler som säger någonting om något annat än semantik, byta ut orden ”cannot be true” till ”must be true”, vilket också gör det sant. Y får stå för ”cannot be true”, och X får representera ”must be true”. A får stå för de inledande orden ”this statement”.

———————————-X ”must be true”

”this statement” A                                           X alternativt Y, men det kan inte vara båda!

———————————-Y ”cannot be true”

Satsen som den ser ut ovanför strecket bevisar möjligen att någonting semantiskt kan vara antingen falskt eller sant, fast det inte kan bevisas. Men den bevisar väl ingenting, med matematik, om världens beskaffenhet bortom det? Jag har ett filosofiskt exempel på hur semantik kan röra till det när man försöker att omsätta den till logiska uppställningar! Uppställningen av kriterierna (för hur vi ska kunna anses ha kunskap om någonting) är konstruerat av Platon, och problematiserat av den erkände filosofen E. Gettie. Det har ansetts som ett olösbart problem under många år. Problemet är besläktat med Gödels ofullständighetssats på grund av sin semantiska beskaffenhet. Jag anser mig ha kommit så nära en lösning som man kan komma:

ETT KUNSKAPSTEORETISKT OCH RATIONELLT AVGÖRANDE AV PLATONS TEOREM OCH E.GETTIES EXEMPEL MED VARGEN. (version fyra)

Det åker ett tåg förbi en äng. På ängen står en varg. Resenärerna ser vargen.

Enligt Platon krävs tre kriterier för att vi ska kunna ha kunskap om det.

(1) Det ska vara en trosföreställning.

(2) Den ska överensstämma med verkligheten.

(3) Vi ska ha rationella skäl för att godta den.

Alla tre kriterierna är uppfyllda. Anta nu att, som i E.Getties exempel, vargen i själva verket är en hund, utklädd till varg. Lite längre bort på ängen står det en riktig varg. De tre kriterierna är fortfarande uppfyllda. Kan vi ha kunskap om att det står en varg på ängen (att teoremet har uppfyllts) genom att observera hunden, och tillämpa de tre kriterierna? Svaret är att det kan vi ju inte! Teoremets riktighet är helt oberoende av vår observation av hunden (vi vet ju inte att ”vargen” är vår utklädda hund, eller att det finns en riktig varg strax bakom hunden på ängen).

Eller borde man kanske säga att teoremet tvärtom är helt beroende av våra observationer, därför att våra observationer resulterar i vår trosföreställning (1), och de rationella skälen (3). Men där av följer att våran observation medför en felaktig slutsats, för den synliga vargen är falsk. Teoremet är fortfarande sant, men Platons teorem kräver en ändring för att kunna appliceras på situationen.

(1) Det ska vara en trosföreställning.

(2) Den ska överensstämma med verkligheten.

En allvetande ärkeängel måste vara domare över huruvida teoremet överensstämmer med den verkliga situationen. Eller med andra ord:

(3) Man, ska ha rationella skäl för att godta den.

Därigenom bygger man inte premiss (3):s rationella skäl (enligt ovan) på observationer från vår sida. Genom att ändra premiss (3) till: Man ska ha rationella skäl att godta trosföreställningen, så flyttar man över domslutet för vad som är rationellt från oss själva, till en allvetande ärkeängel. En invändning man kan komma med är att man kan säga att premiss (3) inte behövs då, därför att påstå att premiss (3), är samma sak som att påstå att premiss (2).

Teoremet i sig är inte avgörande för att få ett kunskapsteoretiskt svar på undersökningen av den rationella slutsatsen om teoremet. Det viktiga är att veta när ett rationellt svar följer av premisserna. Alltså inte när- premisserna är rationella. ”Ett rationellt svar”, är övergripande över hela situationen med vargen och tar med i beräkningen både vargen och hunden som entiteter (även i matematiken!). Premisserna har inte medfört ett rationellt svar i Platons teorem, för det är ju det som är hela poängen med Getties påhittade exempel. Där kommer ärkeängeln och min modifierade tredje premiss in i bilden.

I följande exempel har inte Platons samtliga ursprungliga premisser uppfyllts: Säg att det vid ett tillfälle står en hund utklädd till varg på ängen (premisserna 1 och 3 är uppfyllda) medan det inte finns en varg bakom hunden (premiss 2 är ej uppfylld), då kan vi inte dra en korrekt slutsats om att ”vargen” i själva verket är en utklädd hund, så länge vi befinner oss på tåget. Hade vi kunnat det så hade det inte varit vår trosföreställning att det står en varg på ängen, även om det hade stått en varg bakom hunden.

I vårt andra exempel från Platons ursprungliga teorem har vargen befunnit sig bakom hunden, och då har samtliga 3 premisser uppfyllts. Vid detta tillfälle kan vi inte heller dra en korrekt slutsats utifrån vår position på tåget (under överinseende av en allvetande ärkeängels domslut om vad som är en korrekt slutsats), om att det står en varg på ängen, eftersom vi inte ser den, för vi ser bara den utklädda hunden. Vi tror däremot att förutsättningarna är i sin ordning, (vilket de i själva verket är, men inte som vi tror, för vi tror att hunden är vargen på ängen), och drar därmed en slutsats som råkar vara sann, utifrån vår felaktiga trosföreställning och Platons ursprungliga premisser, (vilket jag här säger att vi har åstadkommit en accidental conclusion, som vi kan kalla det). Det krävs dessutom att den utklädda hunden liknar en varg för att vi ska kunna dra en sann (men dock inte övergripande korrekt), slutsats. Om det hade stått en vattenfontän eller en utklädd Tax framför vargen istället för en utklädd schäferhund, så hade vi aldrig dragit slutsatsen att det står en varg på ängen, utifrån att titta på fontänen eller Taxen. Slutsatsen är sann i vårt andra exempel där alla tre premisserna uppfyllts, men den är inte korrekt. För att det ska vara en korrekt slutsats krävs det att premisserna implicit tar hänsyn till alla bakomliggande fakta. (Läs och jämför med Gödels ofullständighetssats!) Återigen; teoremet i sig är inte av en avgörande betydelse. Det viktiga är att kunna avgöra när premisserna medför ett rationellt svar. Och det är där som ärkeängeln och min modifierade tredje premiss kommer till nytta, för där är det ärkeängelns insikt som är idealet, inte min insikt, och det medför ett rationellt svar på teoremet. Sen att det ursprungliga teoremet är sant är en ren slump (läs plump) och inte relevant för hur man borde ställa upp premisserna. Att dra en sann slutsats utifrån felaktiga bakomliggande fakta är något som har hänt tidigare i historien. T.ex fanns det en gammal grek som sade att jorden var rund långt innan någon annan tänkt på det, och denna slutsats grundade han på att skuggan på månen inte kunde vara en avbild av jordens form, om jorden var platt. Han trodde att månen skuggades av jorden när den i själva verket skuggas av sig själv och sin position gentemot solen sedd från vårt perspektiv. I ljuset av detta förefaller Platons ursprungliga teorem och Getties situation med vargen, som ganska absurda. Teoremet ”bevisar” nämligen mer än det kan bevisa, precis som månens skugga kan göra för den som har vissa trosföreställningar. Trosföreställningen ((1) vi tror att det finns en varg på ängen) och de rationella skälen ((3) vi har rationella skäl att godta att det finns en varg på ängen) tillsammans med ((2) Det finns en varg på ängen) kan tyckas vara vattentätt som logiskt teorem, men premiss (2) borde läsas/förstås och ställas upp så här: (vargen är falsk, men det finns en annan varg på ängen som vi inte ser), för att trosföreställningen skall överensstämma med verkligheten. Det är så vi måste anta premiss (2) tror jag. Hade vi bara sagt (2), det finns en varg på ängen. Ja, då hade det stämt, men borde man tillåta verkligheten i vår premiss att vara så simplifierad? I så fall skulle den inte vara helt sann, eller i alla fall, inte helt komplett. Det är en hel semantisk diskussion i sig självt! Titta på exemplet med den utklädda hunden som hade en varg bakom sig. Vi har rationella skäl att godta trosföreställningen att det finns en varg på ängen när vi åker förbi i tåget, enligt det ursprungliga teoremet. Vi har illusionen om hunden som varg. Men det slumpade sig att det fanns en varg på ängen. Om man bortser från premiss (2), här i formen: ”Det ska överensstämma med verkligheten”, är premiss (1) och premiss (3) enbart kosmetika? De är i alla fall logiskt dragna slutsatser utifrån vårt eget kortsynta perspektiv men ändå inkorrekt dragna konklusioner, eftersom de inte baserar sig på den faktiska situationen, men som av en händelse råkar vara sanna- ”accidental conclusions”.

Konklusion 1: Man ska ha rationella skäl för att godta trosföreställningen.

Konklusion 2: ”Accidental conclusions.”

Konklusion 3: Den utklädda hunden måste likna en varg, och inte t.ex. en Tax eller en vattenfontän, för att teoremet ska fungera.

Konklusion 4: Teoremet bevisar mer än det kan bevisa, enligt principen ”Jorden kastar sin karaktäristiska skugga på månen, och därför är jorden rund”, vilket är falskt till del.

I en lärobok som används vid lunds universitet på B-kursen, som heter ”Philosophy of LANGUAGE  a contemporary introduction” av William G Lycan från ”University of North Carolina”, kapitel 13 om ”Implicative relations”, sidan 198 står det att läsa i de första raderna: ”Sentences entail other sentences, and in that strong sense imply them. But there are several ways in which sentences or utterances also linguistically imply things they do not strictly entail.” Det beskriver kapitlets innehåll väldigt kortfattat. I alla fall, i det här kapitlet kan man läsa en intressant sak som man direkt kan koppla till, och använda på Getties problematik utan att Lycan, eller kanske snarare Grice, tycks ha haft några intentioner åt det hållet.

Där står att läsa: ”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When S:1 entails S:2 and S:2 is false, the penalty is that S:1 is false. When S:1 semantically presupposes S:2 and S:2 is false, then S:1 is sent ignominiously to zip. When someone utters S:1, thereby conversationally implicating S:2, and the conveyed meaning or invited inference S:2 is false, then the penalty is that, even if S:1 is true, the speaker´s utterance is misleading. If S:1 conventionally implicates S:2 and S:2 is false, then S:1 is misworded even if not false.”

Man kan implicera och översätta det här till Getties exempel med vargen, direkt så här:

”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When a ”wolf” on the meadow (S:1) entails a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, the penalty is that the wolf (S:1) is false. When the wolf (S:1) (semantically) (Jag väljer här att sätta det här ordet inom parantes) presupposes a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is sent ignominiously to zip. When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if  the wolf (S:1) is true, the speaker´s utterance is misleading. If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”

För att översätta det här måste man ta till lite drastiska tolkningar. Bland annat måste man tolka följande mening – ”When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S:1) is true, the speakers utterance is misleading.” – som att yttranden alltid är missledande oavsett om de är sanna! Men direkt efter det framstår en intressant sak, nämligen – ”If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”

Hej Pelle Höllfors!

Jag heter Roger Klang. Du kanske kommer ihåg mig som din son Anders kompis som bodde på Friaborg, eller som din elev i matematik. Jag har läst i tidningen Forskning & Framsteg, om formler för att räkna ut sannolikheten till intelligent liv i vintergatan, alternativt universum. Jag tycker inte att dem är särskilt bra, så jag undrar om du möjligen skulle vara intresserad av att räkna ut, alternativt ställa upp formler, det bästa du kan för liv (och högkulturers) existens i vintergatan. Det är möjligt att du måste uppskatta storheter för att kunna det, men du kanske har ytterligare kunskap att lägga till formlerna. Jag bifogar två vetenskapliga skrifter att konsultera och läsa om ämnet. Läs igenom dem efter att du har läst om mina idéer (om du är intresserad). Jag tror att det är lättare för dig att hitta någon som kan tänkas vara intresserad av den färdiga formeln, men jag vet av erfarenhet att det är mycket svårt att intressera tidskrifterna för egna idéer, om de ens läser dem. Jag tror och hoppas att du tycker det är kul att formulera praktiskt om sannolikheten för intelligent liv där ute. Här följer, en del, fakta jag har.

Eftersom det tar 4,5 miljarder år för liv att utvecklas till människor, så måste varje annan stjärna med ett planetsystem med intelligent liv, rimligtvis vara lika gammal. Och eftersom våran sols natur är sådan att den blir 10 % varmare för varje årmiljard, så kan intelligent liv fortgå i högst 2,5 miljard år. Alltså borde vi bara leta efter stjärnor som är mellan 4,5 och 7 miljarder år gamla. Stjärnan måste vara en gul dvärg med samma sammansättning som vår sol. Hur många procent av vintergatans stjärnor uppfyller dem kriterierna?

För att räkna ut antalet stjärnor av solens klass, gula dvärgstjärnor, som finns i vintergatan, så tar jag för säkerhets skull med mer information än du troligtvis behöver. Men det saknas en viktig faktor eller två, som hur brett bältet (se tidskriften illustrerad vetenskap) i vintergatan är, som kan hysa intelligent liv – och hur densiteten av stjärnor är där.

Vår egen sol befinner sig i vintergatans stora roterande skiva cirka 27 000 ljusår från det centrala svarta hålet. Centralområdet av galaxen har en diameter på mer än 20 000 ljusår. Mitt i centralområdet finns ett stort svart hål, med en massa på omkring 2,5 miljoner solmassor. Stjärnorna i centralområdet är cirka tio miljarder år gamla. I den stora roterande skivan hittar vi galaxens enorma spiralarmar, där det föds nya stjärnor. Med sin ålder på 4,5 miljarder år är solen bland de äldre av skivans stjärnor. Galaxens diameter är 100 000 ljusår. Det finns tvåhundra miljarder stjärnor i den. Galaxens ålder är fjorton miljarder år. Den väger tusen miljarder gånger solens vikt.

Den närmaste stjärnan, som har hela tre jätteplaneter och kretsar runt en sol nästan exakt lik vår ligger bara 41 ljusår härifrån. (Läs mer om det i illustrerad vetenskap nr 1 2003.) Man vet ännu inte om det finns en beboelig planet i det solsystemet, men det är kanske till och med troligt. Med tanke på det korta avståndet till ett solsystem med jätteplaneter och stjärnor på andra ställen som har jätteplaneter så är oddsen höga att liknande solar som jordens har jätteplaneter, kanske i varje solsystem, och därmed ökar sannolikheten till intelligent liv runt de stjärnorna. (Jätteplaneter behövs som asteroiduppfångare för att avancerat liv skall hinna uppstå på andra planeter i solsystemet.)

Nu kommer vi till planeternas betydelse. Vi behöver den rätta planeten, med den rätta storleken, med vatten, med ett magnetfält, med rätt omloppsbana och på det rätta avståndet från stjärnan. Och för att vara på den säkra sidan, så att vi inte överskattar uppskattningen av planeter med intelligent liv i universum, en planet med den rätta lutningen och den rätta månen för årstider och tidvatten.

Nu till de andra planeterna i solsystemen. Det behövs kanske hela tre jätteplaneter, som samlar upp stora asteroider.

Om allt det här ska stämma, så är möjligheterna till intelligent liv i andra solsystem i vintergatan, mer begränsad. Om man dessutom ska lägga till ekvationen: Hur många planeter med intelligent liv finns det, som befinner sig i en högkultur där radiovågor ingår, om man antar att en sådan civilisation kan vara i tusen år. Man måste komma ihåg att det tar lång tid för radiovågorna att nå jorden.

Om du inte har tillräckliga uppgifter så får du skriva till mig och tala om det du behöver veta, förutsatt att du är intresserad så klart.

M.v.h. Roger Klang, Lund

Voyager 1 hade i samband med att farkosten lämnade solsystemet, färdats längre än vad man hade beräknat att den skulle göra på utsatt tid. Det var fullt mätbara värden det rörde sig om och gick inte att förklara bort, jag kan bara inte svara för hur mycket längre farkosten färdats, för jag kommer inte ihåg. Voyager har följaktligen färdats snabbare än beräknat. (Det var några år sedan jag hörde det.)

Det oförklarade faktumet fick mig att haka upp mig för ett antal år sedan, och tillsammans med den tillkomna kunskapen om att galaxerna rödförskjuts i en accelererande takt, så började jag tänka i banorna att den kosmologiska konstanten kanske inte enbart ska appliceras på universums utvidgning, utan att den är universell och är en faktor även i vårt högst begränsade solsystem. Att den är en allmän naturlag helt enkelt. Och så när jag såg UR; ”Något saknas i universum, del två”, så fick jag tillskott till en idé, inspirerad tack vare att det finns forskare som Disney som går på tvärs med begreppet ”svart materia”. Det första jag tänkte var; att det här med tankarna på en svart materia och svart energi mycket påminner om 1800-talets idéer med termen ”etern”, en ad hoc teori som känns både klumpig och ful! Så känns det för mig med mörk materia och mörk energi, precis som för en handfull andra forskare med en ”gut intuition”!

För att komma till saken så har jag redan tidigare hört om teorin med gravitoner (tyngdvågspartiklar av en något svårfångad form). Jag antar i min diskurs att tyngdvågor existerar. Min teori är att de fungerar ungefär som ringarna eller vågorna gör på vattnet när man kastar en sten i sjön (stenens nedslagsyta får symbolisera solen). Jorden och alla andra himlakroppar ”guppar” som ett fiskeflöte på dessa vågbildande partiklar, som går rakt igenom solid materia men ändå påverkar den, enligt min teori. Jag har därför svårt att föreställa mig hur man ska detektera gravitonerna, förutom då genom deras vågringbildning runt solen med deras knuff och drag- tyngdkraftseffekt, för att uttrycka mig okonventionellt och hemsnickrat, vilket jag måste göra här. (Jag kan inte bevisa det där matematiskt eller någonting, men så måste det vara om min teori är riktig, följ med;) Men jorden och alla andra planeter, som bildades här för 5 miljarder år sedan, ”surfar” också en aning på gravitonernas ”impact wave”, eftersom ända sedan solsystemets början, gaserna gyttrade ihop sig och formade en spiral som blev vårt solsystem…

Låt mig här göra ett kort hopp från en sak till en annan, för att förklara den sista meningen: Jag vet att när jag spelar över mina vhs-filmer till dvd, och jag prickar av de nu dvd-inspelade filmerna i mitt vhs-filmregister, så gyttrar punkterna jag sätter framför filmerna i filmregistret ihop sig. Det vill säga, när jag väl har spelat in två filmer eller fler av en sida av mitt register, så är chansen mycket större att nästa film hamnar strax under eller över några av dessa punkter (alltså intill varandra), ända tills jag har flera rader av sammanhängande punkter med återkommande avbrott. Det är precis samma syndrom som att i en klass av 26 (ungefär), så är sannolikheten större att två slumpmässiga elever fyller år på samma dag, än att två elever inte gör det. Eller att de flesta lottovinster har två eller flera serier av siffror i sig. Det låter alltså lite konstigt i mina öron att slumpen inte har något minne, eftersom chanserna ökar för att på alla mina tretton sidors filmregister, även vid ett ganska litet antal punkter, två eller flera punkter hamnar direkt över eller under varandra. Man kan därför använda sig av spelsystem på Lotto, vilket tycks omöjligt om slumpen inte har något minne. Men jag förstår att den inte har det, jag förstår bara inte varför när det är som jag säger. Den som däremot spelar ett system där inga två tal hänger ihop, har lägre sannolikhet att pricka rätt, eftersom vecka ut och vecka in de flesta vinstrader har två eller flera serier av på varandra följande siffror. Men det kan ju hänga samman med att de möjliga varianterna av spelsystem (på en lottokupong), där varje kryss föregås och efterföljs av en tom ruta, är betydligt färre än de spelsystem där två eller flera kryss kan hänga samman. Det förklarar ändå inte varför punkterna (kryssen) i mitt filmregister klumpar ihop sig till serier, och så vitt jag kan förstå så är exemplen inte helt likvärdiga, med tanke på att mindre serier (eller par) skapas relativt tidigt i mitt register på en bra bit över tusen filmer. Men alldeles oavsett om siffrornas sammangyttrande är helt slumpmässiga eller inte, så är sammangyttrandet ett faktum, även i min teori! Det är bland annat det vi ska titta på som en del av min teori. Nedan.

…Tillbaka till min teori: Så är det också med ett planetsystems formatering, eller rent av med galaxernas formatering! Enligt de matematiska lagar, som jag precis ”förklarade” i blått ovan, så bildas på vissa platser i det roterande blivande solsystemet, ett gytter av gaspartiklar som i sin tur klumpar ihop sig till materia, indirekt till planeterna. Längre och kortare ”kedjor” (med återkommande avbrott) av gasmolekyler bildar därför solsystemets eller spiralgalaxens karakteristiska spiralarm (om än osynlig i ett moget solsystem) som möjliggör planetbildning, och därför så blir också spiralens yttre delar snabbare i sin omloppsbana runt centret i förhållande till solens rotationshastighet i dess yttersta hölje, trots att det fortfarande kraftigt släpar efter jämfört med om armarna hade varit pinnar som stod rakt ut från solen. (Snurra en snurrfåtölj som du sitter i med armarna ihop, och sträck sedan ut dem och jämför rotationshastigheten.) Där av galaxens spiralform, i alla fall enligt min beskrivning! Ifall ovanstående matematiska filosofidiskurs i blått inte gällde, så skulle ingen stjärna ha planeter i omloppsbana runt sig, allt skulle vara en punkt utan utsträckning, kanske samma slags punkt som (senare) utvecklades till vårt universum genom big bang.

Enligt min teori så är solsystemet ett slutet system, där förlusten av massa, typ Voyager och dess färd ut från solsystemet, påverkar hela solsystemet. Detta när centret av galaxen, eller solsystemet är roterande förstås (i fall stjärnan inte roterar kan jag inte heller tänka mig något planetsystem runt den, enligt strax ovanstående styckens förklaring, eftersom all materia då skulle dra sig mot mitten). Varför det roterar har jag inget svar på just nu. Roterar även universum, precis som galaxer stjärnor och planeter då? Jag tror det, varför skulle det inte när allt annat!? Jag tror faktiskt att man genom att anta det, kan hitta svaret på hur universum kom till, från en punkt utan utsträckning, till rumtiden. Men jag har som sagt ingen fullständig TOE, Theory Of Everything, än! Så det blir bara ett antagande, med visst stöd från min teori, att universum är roterarande, men inget svar på varför det roterar. Det sistnämnda hör alltså till den filosofiska disciplinen och besvaras inte i min essä!

För att gå vidare och komma till pudelns kärna: Jag antar dogmatiskt att Voyager´s extra skjuts ut i rymden också kan appliceras på galaxernas accellererande flykt ut i universum. Hur går då det till om tyngdvågorna liknar havsvågor, på vilka materien bara guppar upp och ner (fram och tillbaka, eller ut från solen och in mot solen)? Den gemensamma faktorn mellan Voyager och Universum är att båda, i eskalerande takt, accelererar ut från tyngdcentrum (som antingen är en stjärna eller ett gigantiskt och hett gasmoln)!

När materia tillförts rörelseenergi nog för att lämna solsystemet, som Voyager 1, så surfar farkosten på ”frontvallen” (the impact wave) i varje tyngdvåg på vägen ut. Den surfar en aning längre tid på de utåtriktade vågorna (frontvallen), än den hamnar i bakvattnet, precis som en motordriven båt som färdas genom sjön med vågorna! Det är den tiden som är avgörande för det extra energitillskottet, som får farkosten att accellerera, och som samtidigt solen förlorar i massa (läs; solsystemet förlorar i massa!). [Hela solsystemet är just ett system, där planeternas massa och omloppsbana i någon mån står i relation till solens rotationshastighet, enligt min teori.] Jag antar att galaxerna surfar likadant på gravitationsvågorna från restgasmolnet där Big Bang tog plats i centrum av universum, och att det är därför som universum utvidgas snabbare och snabbare, men med en med tiden avtagande hastighetsökning (som bekant). Den minskande ökningen av hastigheten i universums utvidgning kan förklaras med att vågorna blir alltmer svaga, platta eller uttunnade ju längre ut från tyngdcentrum de kommer.

Core Curriculum:

Vi behöver kanske inte ens modifiera Einsteins korta lag om energi och massa kontra ljushastigheten: Om inte ”baksuget” i vågen fanns, så skulle jorden få en skjuts utåt vid första ankommande surfvåg och försvinna. Om inte ”frontsurfet” fanns i vågen så skulle jorden dra sig inåt solen i sin allt snävare bana runt den. Och det är just det som materietillskottet till ett svart hål gör! Det utgår inga, eller få, gravitoner från hålet (eller snarare – få gravitoner från utanför händelsehorisonten), det som existerar är endast ett dammsugande bakvatten, vilket färdas inåt mot det svarta hålet. Läs (***)! På den motsatta skalan har vi supernovan, som inte har något bakvatten. Det är därför som jag antar att det krävs hetta och/eller rörelseenergi, typ en planets rotation, för att omvandla lägesenergi till gravitationssurfvågor! Svarta håls gravitation skiljer sig alltså från en stjärnas gravitation. Och det är kärnan i min teori som förklarar hur universums galaxer kan hålla ihop, och samtidigt avlägsna sig från big bangs restcentrum i en accelererande hastighet genom att surfa på gravitationsvågorna.

(***)Utvalda relevanta delar ur ”svart hål”, på Wikipedia…Tiden för ett objekt inom ett svart håls gravitationsfält kommer att saktas ned, så kallad tidsdilatation. Fenomenet har experimentellt bekräftats (Scout-raket-experimentet 1976). I ett svart håls närhet ökar tidsdilatationen starkt. För en utomstående observatör verkar objektets resa in mot händelsehorisonten ta oändligt lång tid, och när objektet närmar sig händelsehorisonten kommer det ljus som lämnar objektet att allt starkare rödskiftas. För den utomstående förefaller objektet falla allt saktare och aldrig nå fram till händelsehorisonten (det tar oändlig tid för objektet att nå händelsehorisonten). Inifrån objektet självt tar det ändlig tid att korsa händelsehorisonten och komma in i singulariteten[...]

Föreställ dig en astronaut som faller med fötterna före in mot ett enkelt (icke-roterande) svart hål av Schwarzschild-typ. Ju närmare astronauten kommer händelsehorisonten, desto längre tid tar det för fotonerna han utstrålar att slita sig från det svarta hålets gravitationsbrunn. En avlägsen observatör skulle se astronautens fall saktas av när denne närmar sig händelsehorisonten, och det skulle i teorin förefalla som om astronauten aldrig riktigt når händelsehorisonten. I verkligheten, eftersom astronauten utsänder ett ändligt antal fotoner innan han når horisonten, skulle dock den sista fotonen från astronauten nå observatören inom något ögonblick och sedan skulle astronauten vara borta.

Från sin egen betraktelsepunkt skulle däremot astronauten nå händelsehorisonten och singulariteten, och inom ändlig tid. När astronauten väl nått händelsehorisonten kan han inte ses från det utanförliggande universum. I fallet skulle han kunna se sina fötter, och därefter sina knän, bli allt mer röd-skiftade, tills de slutligen blir omöjliga att se[...]

Teoretiskt sett är händelsehorisonten hos ett icke-roterande svart hål en sfärisk yta, och dess singularitet är (informellt uttryckt) en punkt. Om det svarta hålet roterar, vilket är ett troligt arv från ursprungsstjärnans rotation före kollapsen, kommer rumtiden kring det svarta hålets händelsehorisont att dras ihop genom en effekt som kallas frame-dragging. Detta roterande område runt händelsehorisonten kallas en ergosfär och har en ellipsoidisk form. Eftersom ergosfären ligger utanför händelsehorisonten, kan partiklar existera inuti den utan att oundvikligen dras in innanför händelsehorisonten. Däremot, eftersom rumtiden själv rör sig inom ergosfären, kan inga partiklar där inta någon statisk position. Objekt eller partiklar som snuddar vid ergosfären kan under vissa omständigheter slungas ut ur den med oerhörd kraft, och på så sätt dra ut energi ur det svarta hålet – därav namnet ergosfär (”arbetande sfär”) eftersom den kan utföra arbete.

Att svarta hål roterar med hög hastighet vet man redan, men astronomer har nu undersökt hur snabbt ett svart hål i Vintergatan roterar. Resultatet av studien visade att det svarta hålet snurrade runt sig själv med ungefär ljusets hastighet, och att rymden runt hålet följer med[…]

Den mest avslöjande manifestationen av ett svart hål tros komma från materia på väg att slukas av det svarta hålet, vilken samlas i en virvel liknande vatten vid ett avlopp, en ackretionsskiva med extremt hög temperatur och rotationsfart. Friktionen mellan materien i denna skiva alstrar så mycket energi att stora mängder strålning i infrarött och röntgen utsänds. Värmeutvecklingen är mycket effektiv och kan omvandla upp till 50% av en partikels massa till strålning, jämfört med fusion som endast omvandlar några få procent. Ett annat iakttagbart fenomen är tunna strålar av materia som med relativistisk fart kastas ut längs med diskens centrumaxel… Citat Wikipedia

Från Wikipedia kan man alltså dra slutsatsen att aktiva svarta hål, eller dess ”arbetande ackretionsskiva”, sänder ut tyngdvågspartiklar mot omgivningen, som måste vara påfallande starka på grund av den effekt och massa Ackretionsskivan har. Plasman måste dock vara ett kortlivat fenomen jämfört med det mesta i universum, om den förbrukar energi i den omfattningen (50 % av materian förvandlas till strålning). När ackretionsskivan är bortstrålad och uppslukad så utgår inte längre några gravitoner från händelsehorisonten. Då blir det svarta hålet återigen ett enda stort ”bakvatten”.

Detta förklarar måhända varför det idag (före min teoris eventuella genomslag), verkar för forskarna som om galaxerna är för lätta för att hållas ihop av den beräknade tyngdkraften från de svarta hålen i centrum. Deras matematiska beräkningar bygger på felaktiga premisser. Tyngdvågsförespråkarna utgår nämligen helt vagt idag ifrån att samma tyngdvågor som en sol genererar, också genereras av ett svart hål. Med min teori tas denna faktor bort. Det svarta hålet har ett extra sug genom avsaknaden av impact waves, vilket möjliggör (förklarar) bildandet av supermassiva svarta hål. Forskarna har samtidigt svårt att förklara varför universum expanderar i accelererande takt. Med min teori förklaras även detta. (Den förklarar dock inte var den energi som orsakade big bang, togs ifrån.) Vi har helt plötsligt den saknade teori som inbegriper äkta variabel gravitation, och som kan förklara ovanstående, som forskare sökt efter. Samtidigt är lösningen elegant. Den motsäger heller inte direkt Einsteins relativitetsteori, förhoppningsvis.

Jag menar att Jordens omloppsbana runt solen följaktligen inte har en helt jämn ellipsgång. Den ser mer ut som en blommas vågiga yttre konturer runt blombladen om vi ska ta en inte så distinkt liknelse. En från solsystemet utomstående betraktare uppfattar, liksom enligt Einsteins lagar i exemplet ovan med det svarta hålet, att en människa på jorden rör sig långsammare när han och jorden befinner sig närmare solen, under baksuget. Skillnaderna är förstås högst marginella! Omvänt gäller att när jorden befinner sig på frontvågen, så rör sig människan (och jorden) marginellt snabbare, sett av en från solsystemet utomstående betraktare (men vi på jorden uppfattar det inte så, när vi mäter tiden här). Om det sen betyder att en person som ställer sig på en tillräckligt precis badrumsvåg, ”upptäcker” att han kan väga mer eller mindre, beroende på om han och jorden befinner sig på frontvågen respektive bakvattnet, kan jag inte säga. Men man kan tycka det, i alla fall. Men dilemmat som uppstår, ifall så inte är fallet, skiljer sig inte i svårighetsgrad från det i kvantfysikers kretsar berömda problemet, av Schrödinger, med ”katten i lådan”. (Lever katten, eller är katten död? Det beror på om man observerar den eller inte.) Helt omöjligt för det sunda förnuftet att förstå! Så om badrumsvågens vågräta skalfjäder i detta fall inte påverkas av solens relativa tyngdpåverkan i badrumsvågens och mitt solsystem, utan visar konstant vikt, så är det en nöt vars förklaring får anstå precis som den kvantfysikaliska frågan hur katten i lådan i det kända exemplet, både måste leva och vara död. Man dömer inte ut kvantfysiken som fallerande, bara för att man inte har hittat något svar på frågan hur katten kan vara både levande och död, det finns alldeles för många goda skäl till det! Detta trots det faktum att konklusionen av katten i lådan dilemmat är en motsägelse för kvantmekaniken, så till den grad att man kanske kan säga att kvantmekaniken är falsifierad. Det är klart att; ifall det finns en lösning på problemet med katten, som kanske inte kan förstås idag eller om hundra år, men likväl finns där, så är Kvantmekaniken inte falsifierad. Men hur ska vi veta det? Är det inte på tiden att någon försöker utföra ett experiment på det teoretiska problemet med den både döda och levande katten i lådan? Du sade ju själv i svaret på mitt första brev till dig (ett brev på en enda sida) som handlade om kattproblemet, att det är möjligt att bygga en sådan högteknologisk låda, Krister! Men du kanske menade att det är möjligt i teorin enbart? I så fall vet du inte om det är möjligt alls får du väl erkänna!? Om du säger att det är skillnad på kattdilemmat (kvantmekanikens motsägelser) och badrumsvågsdilemmat (en relativ tyngdlags motsägelse), så får du allt motivera svaret! För en elektronisk våg kan man kanske förklara varför avvikelser inte uppträder (om det nu är så). Min vågsurfteori är alldeles för bra för att tillåtas att falsifieras av ett enda svåravgjort experiment som detta. Observera att badrumsskalvågen med en fjäder, är det enda som kan begäras få anstå, allt annat som kan falsifiera min teori på otaliga andra sätt är valitt!

Jag antar att också jordens heta inre, och jordens magnetism, kan förklaras med hjälp av min teori, genom att gravitationsvågorna har en fram- och en baksida (surfvåg och bakvatten). Hur det ligger till exakt med det vet jag inte idag. Men vi vet att eftersom jordens axel är skev i förhållande till omloppsbanan runt solen, så kan jordens magnetiska nord- och sydpolsaxel variera, och till och med, byta poler. Jag antar att detta fenomen är extremt komplicerat, men relaterat till gravitationsvågorna från solen respektive från den axellutande jorden. Att jorden lutar i förhållande till sin omloppsbana runt solen, kan förklara varför Tellus inre fortfarande är het, när inte Mars inre är det. (Mars är en planet vars axel inte lutar i förhållande till solen.) Magnetismen på (en del av) planeterna respektive magnetismen på solen, kan följaktligen vara relaterat till att jordens inre rör sig på grund utav gravitationsvågorna solen utstöter, när de möter den på sniskan ställda jordens gravitationsvågor. Frontvågorna måste därför vara ganska kraftiga vågor fast inte så hårdslående mot just själva jordytan, men som ”knådar” jordens inre obarmhärtigt! Jordens heta magma uppstår i den processen, och solen är generatorn genom sina tyngdvågor. Idag förklarar man jordens magma med att det pågår en kärnprocess i jordens inre (eftersom jorden är relativt massiv), på exakt samma sätt som i en sol. Men inte är väl lava radioaktivt, eller? Inte heller är mars eller månens inre ”levande”!

Den totala vågteorin säger att universums centrum eller där big bang startade, fylls av en enormt stor och het materia, förmodligen i form av ett gasmoln, för att galaxerna ska kunna surfa på tyngdvågorna från det. Kanske är de centrala heta delarna av universum, så stort som en miljard ljusår i diameter?

Tyngdkraften är inte konstant från en sol, i förhållande till Einsteins idéer om rörliga och accelererande kroppar, omm gravitationsvågor, och därmed den kosmologiska konstanten, existerar. För att ekvationen ska gå ihop måste det till att mer än massan, (nämligen att hetta är det som expanderar solsystemet) genererar gravitationsvågorna, så att dessa tillförs energi så att Voyager kan surfa på dessa vågor från solen, (samt galaxerna kan surfa på big bangs restgasmoln). Men vågorna blir uttunnade och svagare ju längre ut från centrum de färdas, där av den uppmätta minskningen av den ”kosmologiska” konstanten allteftersom farkosten (samt galaxerna) lämnar solsystemet (alt. big bangs efterdyningar). ”Jorden rör sig långsamt ut ur sin bana runt solen, eftersom jordens hastighet i sin bana runt solen är en aning större än solens rotationshastighet vid ytan. Jorden går alltså en bit extra i sin bana runt solen i jämförelse med solens ytas rotationshastighet, även fast jorden släpar efter kraftigt i en osynlig spiralarm, eftersom Tellus befinner sig 8 ljusminuter ifrån solens yta, som förklarat i den blå texten ovan. Det gör att den utåtriktade kraften hos jorden surfar en aning på gravitationsvågorna, och kan därmed förflytta sig utåt en bit för varje år.” -Omskrivning av eget citat. Samtidigt vet jag att även månen rör sig utåt från jorden sett. Detta kan bero på att månens bildande är resultatet av att en himlakropp krockade med jorden (och kantrade jorden), och att månen därför surfar en aning på jordens gravitationsvågor (på ”surfvågen”). Det är naturligtvis en aning ad hoc, men inte desto mindre trovärdigt, med tanke på att en sådan krock förklarar jordens lutande axel. Men det finns också en annan möjlighet man ska komma ihåg i sammanhanget, och det är att en yta i storleksordningen som min kropp, på solens yta genererar mindre värme, än den värme min kropp genererar på jorden (min kropp är ett 200 watts element har jag hört)! Jorden (egentligen solen) skulle alltså kunna generera de surfvågor som krävs för att månen ska flytta sig utåt, alltså p.g.av jordens värmelagrande atmosfär. Följande inom parantes är en meningslös diskussion, som bara är till för att belysa den påstådda effekten av tyngdvågorna från solens materias plötsliga försvinnande, vilket naturligtvis strider mot naturlagarna, men det har diskuterats förut: [Man kan tänka sig att de idag existerande planetbanorna runt en sol skulle bestå (rent teoretiskt) även utan tyngdvågorna från solen (men dessa skulle i så fall bara kunna bestå till den tid då den solen blir ett svart hål, om den nu blir det, sedan skulle planeterna röra sig i cirklar inåt den före detta solen). Solen skulle, utan genererande tyngdsurfvågor, i så fall inte påverka banorna i utåtgående riktning. Däremot skulle planeterna så småningom dra sig inåt mot solen på samma sätt som materia dras in i svarta hål. Det finns naturligtvis också tanken på att planeterna skulle lämna sina omloppsbanor runt solen ifall tyngdvågorna plötsligt upphörde att existera, varav jorden skulle lämna sin omloppsbana efter 8 minuter (8 min. = detsamma som den tid ljuset från solen tar på sig för att nå jorden)]

En annan sak jag vill säga är att solen ”sliter sig” från planetsystemet i sin rotation, och roterar snabbare och snabbare runt sin egen axel ju mer energi den förlorar (ju mindre diameter den får). Och ju mer ökande energi den gör av med vid en given tidpunkt, desto mer vidgas solsystemet. [Därför att solen ger ifrån sig energi och därmed får en minskande diameter, framstår det som att solfläckarna rör sig snabbare runt solens yta idag (att solen roterar snabbare runt sin egen axel), jämfört med för fem miljarder år sedan.] Den dag solen sväller upp, innan den förvandlas till en vit dvärg i en sista dödsryckning, så kommer den att tillfälligt avge ökande energi, och då kommer hela solsystemet att utvidgas kraftigt (förutsatt att det existerar gravitationsvågor som jag beskriver dem), vilket solsystemet kommer att fortsätta göra tills den förvandlas till en vit dvärg (fast även en vit dvärg ger ifrån sig energi, bara inte i lika stor grad), likt en kontorsstol som snurrar med mig på den när jag drar in armarna. Jorden kommer alltså inte att slukas av solens utvidgning, innan den krymper ihop till en vit dvärg, som man brukar påstå. I alla fall om man får tro mig, eftersom frontsurfvågen tillfälligt kommer att sakna baksug då solen accelererar sin energiförbrukning och därmed skjuter planeterna ur sina ursprungliga banor. När solen förvandlas till en vit dvärg så kommer möjligtvis även planeternas nya omloppsbanas diameter krympa relativt snabbt, eftersom det finns en konstant som är avgörande för när en kropp närmar sig eller fjärmar sig från solen med i ekvationen, enligt mina teorier om variabel gravitation. Eller så krymper de nya planetbanorna långsamt, men då borde också (i bägge fallen) åtminstone de näraliggande centrala till big bangs gasmoln, galaxerna av universum krympa när dess roterande (antar vi i exemplet här) centrum svalnat genom uttunning, omm universum är roterande och har samma inbördes relation som ett planetsystem? Den vita dvärgen ökar i alla fall sin rotationshastighet, som en följd av förtätningen av den, samtidigt som solsystemet vidgats i föregående fas. Det kan vara så att den kosmologiska konstanten är så välavvägd i universum att den exakt balanserade den utåtriktade kraften vid big bang, med den attraherande tyngdkraften från restgasmolnets partiklar, så att gasmolnet i centrum varken förtätas eller förtunnas nämnvärt under universums levnadstid. Räkna på det du, jag vet inte med säkerhet än och jag kan för lite matematik! Det skulle i så fall vara ännu en välavvägd faktor i universum, som gör Guds existens än mer sannolik.

Jorden rör sig alltså lite utåt vid varje surfvåg, och sugs mot solen i en lite mindre omfattning vid varje bakvatten, eftersom planeten har en liten energidrivkraft utåt, annars skulle jorden bara guppa på de små ringarna, och fara runt solen i en ”konsekvent” något litet elliptisk bana. (Det är som bekant inte det faktum att jorden befinner sig något lite närmare solen ena halvåret, som orsakar sommarmånadernas sköna värme, det är jordens axellutning som är mer eller mindre statisk i förhållande till jordens omloppsbana, vilket medför att vinkeln där Sverige befinner sig på dagen mot solen, varierar i förhållande till vilken sida av solen vi befinner oss på. Jag tror inte att du är medveten om det här (efter att jag har läst hela din hemsida), Krister! Och det är ett naturligt felslut du har gjort, då de flesta avbildningar av solsystemet ger en övertydlig bild av planeternas elliptiska omloppsbanor.) Den extra tid planeten (jorden) spenderar på surfvågen är kritisk här, som jag sagt tidigare! Solens tyngdkraftsfält ”förlorar” långsamt massan och tunnas ut i samband med denna surf på ”tidvattenvågarna”, och solen ”sliter sig” i sin rotation och roterar allt snabbare som följd av det. Den totala energin i solsystemet är konstant (om man bortser från ljuset/värmen solen genererar och som försvinner ut i universum), tills man kan säga att Voyager lämnat solsystemet (om vi talar om den specifikt här)! Då har solens tyngdkraftsfält gradvis förlorat (tunnat ut) mätbart (c:a 900 kilo) i massa i ett slutet system, och därmed energi i motsvarande grad. Om vi talar om Voyager specifikt, så medför farkostens gradvisa lämnande av solsystemet, att planetbanorna utvidgar sig med motsvarande grad i sin färd runt solen, som den energi Voyager innehar när den lämnar systemet, eftersom solens tyngdkraftsfält gradvis förminskats i takt med Voyagers flykt (förklarat för att göra det enkelt för sig). Samtidigt sliter sig solen ytterligare lite i sin rotation och roterar något snabbare än förut runt sin egen axel.

Den kosmologiska konstanten är verkligen universell, för den existerar även i varje solsystem, och i alla galaxer, i hela universum i formen av en naturlag, enligt min teori. När en stjärna avgett massa under en längre tid i form av solstrålning/värme, så minskar (det är möjligt den ökar, under det att stjärnans bränntid förkortas, men vi bortser från det nu) den energi som lämnar solsystemet i formen av gravitationsvågor (den överskjutande energin, bestämd av den kosmologiska konstanten, som planeterna surfar på), och det blir svårare för en farkost som Voyager att lämna systemet med raketkraft genom att surfa på de surfbildande tyngdvågor som stjärnans värme producerar, eftersom de är svagare i förhållande till för en miljard år sedan. Därför tycks det som att man måste tillföra mer energi till en Voyager. Å andra sidan så har planeterna (och därmed en eventuell Voyager-farkosts startposition på jorden) förflyttat sig utåt från solen, i takt med att materien från solen tidigare avgåtts i formen av tyngdvågor, eller värme om man hellre vill det, eftersom planeterna surfat utåt i sina banor på dessa tyngdvågor under en lång tid. Och på grund av den minskade gravitationspåverkan från solen skulle det inte krävas mycket mer extra energi för att skicka ut Voyager i universum. Men framöver, när solen förvandlats till en vit dvärg, så blir frontvågorna svagare, och baksuget starkare även om en vit dvärg inte är ett svart hål (det finns ju en konstant med i ekvationen). Därmed sliter sig inte planetbanorna ännu längre ut från solsystemet med tiden genom att surfa på frontvågorna, utan kanske till och med rör sig i banor inåt ”dvärgen” från startpositionen de hade, just innan solen dog genom att svälla upp och sedermera dra sig inåt. Om solen hade förvandlats till ett svart hål, så hade baksuget definitivt gjort så att planeterna dragit sig inåt centrumet totalt, genom en allt snävare bana runt det svarta hålet. Tyngdkraften är relativ! Men, som jag nämnde; det finns en konstant med i ekvationen med den vita dvärgen, som avgör vid vilken yttemperatur på solen en satellit närmar sig den, eller fjärmar sig från den. Om detta är den egentliga kosmologiska konstanten lämnar jag egentligen till dig, Krister, att avgöra! Jag tror det i alla fall, men jag önskar jag var mer insatt i den kosmologiska konstantens matematiska innebörd.

Hur förklarar man då att satelliter i omloppsbana med tiden drar sig inåt jorden? På det vill jag ställa en motfråga; Hur förklarar man att planeter i omloppsbana inte drar sig inåt solen, utan utåt från solen? Och vad händer om man förskjuter en satellits altitud uppåt? Försvinner den inte ut i solsystemet då? En sak som jag vill förtydliga är att Voyager färdats i en mycket mer vinkelrät bana ut från solen, medans planeterna befinner sig i närmast en låst omloppsbana med låg utåtriktad hastighet, därför har surfvågorna påverkat Voyagers resa ut ur solsystemet så mycket mer.

Stephen Hawking vädrade vid ett tillfälle sin syn på filosofidisciplinen. Han tyckte att filosoferna i vår tid hade svårt att hänga med i forskningen. Därför följer jag upp med några relaterade filosofiska tankar om universum, här nedan:

Varför blir massa rörelseenergi när den är het, eller hur kan hetta orsaka rörelseenergi hos massa? Hur ser formeln ut, och i vilken ände ska vi börja i – massa, rörelseenergi eller hetta (vilket kom först, hönan eller ägget)? Det är viktiga filosofiska frågor för den som vill komma fram till en Theory Of Everything. Andra kanske ickerelaterade frågor, som jag har om universum, har att göra med den andra änden av universum – periferin. Vad utvidgar universum, de framfarande galaxerna, eller galaxernas ljus? Är det galaxerna så undrar man vad som händer med ljuset när det når universums periferi. Vänder det åter i en vid båge, och är det därför som vi uppfattar universum som oändligt, då vi ser en slags spegelbild av ljuset från universums alla samlade galaxer? Eller disintegreras ljuset?

Teorin med den ”guppande” materian är relaterad till det kända axiomet att en fritt svävande astronaut inte kan sparka och slå sig till den minsta förflyttning utöver den rörelseenergi som redan existerar för astronauten. I varje rörelse skapar astronauten en motrörelse, och det totala energitillskottet blir noll. endast värme och hastighet i form av en riktad verkan kan få Voyager, eller en astronaut, att lämna sin bana runt solen (i praktiken). Måhända så kan man verkligen tala om att en kropp lämnar tyngdvågsfältet, typ Voyager i sin färd ut i universum? Voyager kan komma att tillföra något annat solsystem energi, så den universella energin går inte förlorad!

Ibland har man hört sägas att vi människor, vår jord och vårt solsystem, inte befinner sig på någon särskild plats i vårt universum. Då kan de inte räkna med att universum och tiden har en början, som manifesterade sig i ”big bang”! Men jag tror att de menar att – i vilken riktning vi än tittar ut till universum så tenderar den till att se likadan ut, lika många galaxer, lika tätt liggande i vilken riktning vi än tittar. I boken ”Summa 6 storheter” författad av den kände astrofysikern sir Martin Rees, lägger han (eller snarare inflationsteoretikerna), fram teorin att universum utvidgades med inflation till en fantastisk utvidgning, som innebär att ljuset från kanten av universum skulle behöva så många år för att nå oss, att vi skulle behöva skriva detta tal med miljoner nollor efter. Jag hävdar att detta är absurt! Även ett tal så stort som tusen miljarder ljusår skulle vara osannolikt, det skulle innebära att vårt solsystems lokalisering i förhållande till där big bang startade (där bakgrundsstrålningen kommer ifrån) skulle vara osannolika en procents chans att befinna sig där det befinner sig, 10 miljarder ljusår ifrån big bang – trots att big bang i det här exemplet skulle vara 1000 miljarder ljusår i utsträckning. Jag tror att vårt universums utsträckning kan vara högst 100 miljarder ljusår, d.v.s. vår galax har en chans på tio att befinna sig där det befinner sig i förhållande till Big bangs utgångspunkt. Tio procents sannolikhet gör sannolikheten många gånger högre att vi befinner oss på ruta ett av tio. Det kan förstås också vara så att anledningen till att vi finns här på ruta ett, av ett oändligt antal miljarder ställen ifrån big bang, är att liv bara kan utvecklas i den första fantasiljonpromillen av universums utgångspunkt, och att vi helt sonika lever här och ingen annanstans och att varelser därför bara kan se ut till universum enbart från vår position i universum. Men det är osannolikt, så vitt jag förstår!

Om man kan detektera bakgrundsstrålningen så borde inflationsteorin ändå vara ackurat. Varför? Jo, om universum har utvidgats med ändlig fart, säg 20 000 kilometer i sekunden, så måste ljuset och strålningen från big bang ha sprungit förbi jorden, eftersom det färdas i 300 000 kilometer i sekunden, och då skulle vi inte ens kunna se efterdyningarna av big bang idag. Men om inflationsteorin är sann, så måste vår jord ha bildats efter att materien färdats i överljusfart miljarder ljusår från centrum av universum. Eftersom vi idag kan detektera bakgrundsstrålningen, så har strålningen (förmodat) nyligen kommit ifatt oss från big bangs senare del, efter att vår materia har saktat in, och kanske kan vi då räkna ut var i universum vi befinner oss, och följaktligen kan vi kanske räkna ut universums storlek. I vilket fall så skulle universum inte vara riktigt så gammalt (med vår tidsräkning av ljushastighet), som man hävdar idag. Det kan också vara så att vi kan detektera bakgrundsstrålningen idag därför att den härstammar från ett mycket massivt och hett gasmoln som är en – för tretton miljarder ljusår sedan i alla fall – existerande rest av big bang.

Alltså; antingen är inflationsteorin korrekt. Eller så är universums centrum upp till 1 miljard ljusår i diameter (gissningsvis), och fortfarande het, och vi surfar på surfvågorna från Big Bang. Eller så är det både och.

Heliopaus

Komplexiteten av mätdata för Voyagers färd är så stor att bara NASA kan räkna ut hur stor dess avvikelse är, (se http://en.wikipedia.org/wiki/Voyager_1 ).

OBS, teori under konstruktion!!!

]]> http://regorgnalk.wordpress.com/2008/12/23/tyngdvagor-och-universums-eskalerande-expansion/feed/ 0 Klangen 250px-blackhole 150px-voyager_1_entering_heliosheath_region http://regorgnalk.wordpress.com/2008/10/11/ytterligare-ett-brev-till-krister-renard/ http://regorgnalk.wordpress.com/2008/10/11/ytterligare-ett-brev-till-krister-renard/#comments Sat, 11 Oct 2008 15:35:56 +0000 rogerklang http://regorgnalk.wordpress.com/?p=34 ]]>

Jag har nu läst allt du har skrivit om vetenskap och tro, samt skapelse – - evolution. Jag trodde att jag resonerade unikt, men jag läste hela tiden i den ena artikeln efter den andra om dina idéer, som överensstämde exakt med många av mina argument (en del av dina argument har jag aldrig tänkt på). Jag förstod inte varför andra inte kunde inse, förut! Vi två kan vara två av de absolut toppsmartaste människorna på jorden, fullt i klass med Einstein! Jag tror att du har en högre IQ än mig, och en lika förnämlig analytisk förmåga, eller ”rumstänkande”, som jag har¤¤¤! Observera, det är bara en slutledning (nu vill jag inte överemfasera min ”slutledning”, men jag har ingen egen familj, det enda jag har är min analytiska förmåga [jag har också schizofreni sen 1990 vilket har förändrat mitt sätt att tänka, jag hade högre IQ-nivå förut, men mina idéer kom inte förrän jag blev sjuk vid 25 års ålder]). Jag tycks dessutom ha dyskalkyli. Göran Persson kallade vårt sätt att resonera för att ha ”tänkandet”, och syftade på att stora ledare också innehar den här förmågan! (Jag vågar påstå att högtstående tänkande utlöser samma typ av endorfiner i människokroppen som makt gör!)

¤¤¤Sådana psykoser som man får av schizofreni reducerar IQ-nivån.

Du kanske undrar vad jag menar med rumstänkande eller analytisk förmåga, om jag inte menar IQ? När jag mönstrade i början av 80-talet så hade de inga IQ-test i försvaret av den traditionella typen, som t.ex. Mensa har i sina inträdesprov, typ Stanford-Binetskalan! Istället fokuserade försvaret på spatial tankeförmåga i sina tester. (Jag kommer särskilt ihåg ”kartongvikningstestet”, som bestod av bilder på långa och krokiga rader med vikbara sidor, som man skulle vika till vad som liknade den rubik´s kub-liknande ”ormen”, med alla sina möjliga figurer, fast den bestod av bilder på fyrkantiga leder om jag minns rätt.) På den tiden hade de ingen dator som kunde skapa intelligenstester som även kunde mäta extrema begåvningar. De skarpaste hjärnorna inom försvaret konstruerade proven. Jag klarade mig mycket bra i dessa tester, min mönstringsförrättare sade att; ”du är smart som en räka!” Tyvärr frågade jag aldrig vilket resultat jag fick, men jag kommer ihåg att jag tyckte att de spatiala testerna var mycket enkla, även de mer invecklade varianterna. Ja, ja..,Skryt, skryt, skryt, men jag har gått igenom halva livet och bara presterat medelmåttigt! Så värst mycket skryt kan det därför inte bli fråga om. Mitt dilemma har genom hela livet varit; är jag smart eller är jag dum!? I vissa situationer har jag känt mig smart, och i andra har jag känt mig dum. När jag gjorde Mensas begåvningstest för några år sedan fick jag resultatet 98 i IQ! Det stämde inte med mina ibland avancerade teorier, om vilka du bara känner till en liten del av. Einstein sägs ha haft 160 i IQ, men hans spatiala tankeförmåga var fruktansvärd!

Jag tycker att du är lite elak mot de svenska intellektuella! Jag tycker synd om dem, själv! De saknar mod och manlighet, och det är det som är huvudanledningen till att de kryper ihop i den politiska korrekthetens rampljus och babblar rappakalja, tror jag! Jag tror inte att du förstår att de intellektuella är på ständig flykt från sådana som oss (jag reagerar ofta precis likadant som dig, så jag är inte den rätte att döma dig!). De har ju inget annat än sin akademiska utbildning, inga kvinnor flockas kring dem! Hårda tag i politiken skrämmer dem! Ett annat ord för dem är ”nördar” (och du kommer säkert ihåg stackarna från skoltiden!). Jag tycker att mod är ett privilegium, inte en självklarhet! Jag har själv begränsat med mod, precis som 98 % av den resterande befolkningen!

”Som absoluta bevis för evolutionen anförs ofta utveckling av antibiotikaresistens hos bakterier och liknande. De anförda exemplen visar att en redan existerande art har förmåga att anpassa sig till en förändrad miljö, något som kan betraktas som vetenskapligt bevisat. Denna begränsade förändring, som ibland kallas mikroevolution, är att jämföra med växtförädling och avel.” K.R.

Här svarar jag dig med en teori, ännu inte uttänkt av dig vad jag vet: Bara organismer som inte är tvåkönade tycks evolvera av sig självt till olika arter genom genförändringar. (Observera, jag syftar inte på hermafroditer, eftersom dessa normalt parar sig med andra individer av samma art.) Varför skulle man inte kunna tala om olika arter när det handlar om bakterier?

Ergo; de olika sjukdomar som kan uppkomma, typ AIDS, skulle inte ha uppkommit om bakterier befruktade varandra, utan det skulle ha medfört att fel i genuppsättningarna korrigerades. Det verkar som om tvåkönade organismer snarare existerar för att förhindra skadliga genförändringar, och det är ju nästan alla kända synbara arter på jorden, vilket kan betyda att makroevolution är icke önskvärd bland dessa av moder natur. Det är egentligen sådant som säger sig självt det här när jag tänker på det. (Jag kände redan till exemplet med genetiskt muterade bananflugor med krökta vingar.)

…Å andra sidan så kan man vända på steken och hävda att bakteriernas enkönade morfologi, och minimalistiska encelliga egenskaper, i så fall är ett resultat av survival of the fittest genom evolution. Det finns nämligen ingen annan så framgångsrik typ av liv på jorden, som bakterier, och så skulle det kanske inte ha varit om de hade varit tvåkönade! Men då missar man poängen med evolutionsteorin, eftersom att det var genom encelliga könlösa delningar, som dem (och därmed allt liv) startade sin succéfyllda bana, enligt evolutionister. Man skulle kunna se det som att; bakterier evolverar inte, de bara genomgår metamorfos! Varför säga så? Jo, eftersom de ”aldrig” {aldrig = det finns inga svarta svanar} bygger upp en fusionsskapelse från två unika celler, till en och samma individ bestående av två symbiosa amöbor.

På samma sida, ”Skapelse – - evolution” står att läsa:

”…En intelligent Skapare hade givetvis skapat allting perfekt. Ett exempel man ofta tar är att näthinnan hos däggdjuren är ”bak och framvänd” (till skillnad från t ex bläckfisken som har rättvänd näthinna). De ljuskänsliga cellerna sitter vända bort från ögats lins, så att ljuset först måste passera flera lager av celler innan det når näthinnans ljuskänsliga receptorer. En del ljus absorberas således innan det når näthinnan, med lägre ljusstyrka som följd. ”Hade ögat varit resultatet av en intelligent Skapare, så hade denne inte konstruerat ögat så. Det vore som att vända filmen baklänges i kameran, säger man.”

Det verkar alltså som om ledande Darwinister bara kan acceptera förekomsten av makroevolutionella förändringar om det styrker deras teorier om makroevolution. (Förenklat kan man säga att Darwinisterna inte heller med sin egen teori kan förklara bristen på genförändringar, i ditt exempel ovan. Skulle inget av alla däggdjursarter som levat under 100-miljontals år klara av att utveckla ett rättvänt öga?) Med tanke på alla osannolika evolutionssprång, eller små steg, borde väl också ögat ha kunnat evolvera på åtminstone några däggdjursarter? Hur är det egentligen med Darwinisterna, tror de inte på sin egen teori? Det lutar mot att Darwinisterna kommer att få släppa exemplet med ögat, till stort förtret för dem antagligen. För min personliga tro spelar det ingen roll vem som vinner debatten, Jesus är ju ändå Kristus! Men vad med alla andra kristna?

”När Gud skapar växterna används verbet ”asáh”, vilket verkar tyda på att växter bara är ett slags oerhört komplicerade maskiner. En växt är således helt enkelt ett materiellt fenomen, utan några själiska eller andliga egenskaper. I den ursprungliga skapelsen förekom endast växtätare, enligt vad vers 29 – 39 i 1 Mos 1 säger. Det enda som var tillåtet att äta var således det som inte hade något emot att bli ätet. Hur långt ifrån darwinismens, och tyvärr också den fallna skapelsens, skräckscenario av fruktan och rädsla och ond bråd död, ligger inte detta. Det står att Gud såg på sitt verk och fann att det var mycket gott!” K.R.

Man kan anta att Gud skapade rovdjuren optimalt predestinerade till jakt och köttätande, med sina vassa tänder och korta karnivoriskt anpassade tarmsystem, och att Gud skapade bytesdjuren med sina långa för växtätning anpassade tarmar, redo för flykt (för om inte Gud visste på förhand att ormen skulle bedra Adam och Eva så vet inte jag), omm man nu utgår från att alla förhistoriska djur fanns i Edens lustgård. Ditt exempel med parasitstekelns osmakliga vanor, som skall bevisa att Gud inte kan vara ”grym” verkar därför inte vara helt korrekt! Det talar lite för evolutionsperspektivet, i vilken Gud styr!

Jag har tittat mycket på Livets Ords webbsida. Jag tycker att ni har en lustig syn på Kristus! Ni dyrkar honom, som vi i min kyrka dyrkar Gud. Så jag drog slutsatsen att ni tror på treenigheten, vilket du också skrev i slutet av avsnittet ”Skapelse – - evolution” på din hemsida. Men vi i vår kyrka anser att Jesus dyrkade Gud, så vi tror därför inte att han kan ha dyrkat sig själv! Han kallade Gud – Fadern, vilket innebär att de två inte kunde vara samma Gudom. Massor av skriftställen i NT talar emot er inställning i den här frågan! Jesus ville själv inte att man skulle knäböja för honom, han hjälpte människor upp och bad dem låta bli. Det var han som tvättade andras fötter. När Jesus led i Getsemane så sade han; Fader, om du vill, så låt den här kalken gå förbi mig, inte som jag vill, men som du vill! Jesus vånda på korset när han ropade ”fader, varför har du övergivit mig?” talar inte heller för er. Jag är lite nyfiken på hur ni ser på Kristus och Fadern, är de samma person/Gudom enligt er? Jag är själv Mormon! Vi försöker leva efter Jesu ord, och vi vördar och hedrar honom, men vi dyrkar honom inte på samma sätt som vi dyrkar Gud!

”Kanske är det för sent att ändra kurs. Civilisationer kommer och civilisationer går. Den grekiska civilisationen kom och gick. Samma sak med den romerska. Det finns inget som säger att den västerländska civilisationen alltid kommer att bestå. Personligen är jag övertygad om att det vi ser just nu är kollapsen av en hel civilisation (alla sådana kollapser tycks kännetecknas av mycket av det vi ser idag; moralupplösning, familjeupplösning, ungdomar som saknar respekt för vuxna, homosexualitet blir högsta mode mm). Kanske kommer framtidens u-länder att finnas i Europa och Nordamerika…”

Riktigt så enkelt som du menar i slutet är det inte, Krister! Gud välsignar de folk han finner tänkandes gott, vilket du kan läsa om i en seminationalekonomisk/semifilosofisk bok av ”Nobelpristagaren i ekonomi 1999” (s.k. ekonomipriset), Amartya Sen! Boken heter ”Utveckling som frihet”. Och även om inte Amartya Sen nämner Gud en enda gång, så är det lekande enkelt att fylla i med Guds finger! I korthet går den ut på att i huvudsak kvinnoförtryckande – och i förlängningen våldsinfluerade samt odemokratiska regioner och stater – är de stater som alltid exkluderas från allmän välfärd (genom någon slags naturlag, i boken oförklarad av Sen, och som ju vi två givetvis måste dra slutsatsen om – är gud!). Naturligtvis är skalan mellan absolut fattigdom, och rikedom, flytande…

…Så Gud såg inte med blida ögon ens på svenskarna under långa tider efter vikingatiden, även om nästan alla andra nationaliteter var värre! Ryssarna t.ex. spetsade sina ”förrädare” på pålar genom ändtarmen. Den danske kung Christian ”den gode” var fascinerad av häxbränningar. Listan kan göras lång på illdåd av våra forna fiender, men det gör inte den maligna behandling av svenskar och icke-svenskar, som de svenska kungarna, adeln och prästerskapet gjorde sig skyldiga till, mindre avskyvärd!

Under ”Ibland skäms jag över att vara svensk! ” kan man läsa att du hoppas att svenskarna genetiskt inte ska vara fegare än andra. Det är vi inte! När man hör krigsveteraner i mer civiliserade länder beskriva mod, framstår följande: Alla modiga män är rädda – inför, och i strid! Det är att lyckas överkomma rädslan, som innebär att man är modig!

Svenskar är för bekväma för att bry sig om att överkomma sin rädsla! Forna generationers svenskar har överkommit rädsla lika bra eller bättre än vilket annat land som helst på jorden. Vi har varit i kraftigt underläge gentemot våra fiender, som praktiskt taget inbegrep hela världen, förutom Frankrike. Dilemmat är; hur ska dagens bekväma svenskar kunna gå från bekvämlig feghet, till att ställa sig upp mot hela världen? För vi är inte väl sedda utomlands, och när vi ställer oss rakryggade kommer många att känna sig manade att bli våra fiender, även i Europa! Vi befinner oss också i ett psykologiskt underläge, på. g. av bilden av vår förflutna feghet de senaste 100 åren, samt vårt kraftigt numerära underläge. Dessutom har nästan all världens män, inga eller färre moraliska skrupler.

Det innebär att de kommer att ta till ”tjuvknep”, för att uttrycka mig lindrigt. Och ju värre vi blir desto värre kommer de att bli, och alltid vara ett eller flera steg ogudaktigare än vi! Till slut befinner vi oss på medeltiden ekonomiskt och moraliskt, och har Moselagen som rättesnöre. Vi kanske får se början till slutet på världens civilisation om några år när svenskarna tvingats till att stå upp för sitt land på grund av extrem kvinnostöld, men det kommer inte att komma utav omoral i den mening Du menar, Krister (läs Nobelpristagaren i ekonomi Amartya Sen´s ”Utveckling som frihet”)! Om jag får bestämma i det här landet i framtiden, så kommer jag att göra allt för att vara civiliserad och välsignad, såsom USA visat sig vara så framgångsrikt med fram till statligt sanktionerad waterboarding 2003*** ([jag anser att det inte handlar om vem som gör vad mot vem - utan vem som gör vad, därför är jag emot waterboarding], och jag förutspår att den ekonomiska nedgången för USA kommer att bli permanent, men observera att jag inte lägger någon värdering i detta påstående)! Jag vill bli välsignad här – även om det innebär att oppositionen får tillräcklig makt för att staten inte ska kunna förbjuda abort helt. (Man kan sänka abortgränsen och reformera institutionerna som handhar den, åtminstone så hoppas jag på det.) ”Rätten till abort” är vänsterns viktigaste och mest neurala fråga. Jag vill inte ha Moselagen som juridiskt rättesnöre i Sverige! Politiskt så befinner vi oss en bit bort från varandra, Krister, även om jag också är för dödsstraff så finns det skillnader i hur vi ser på många saker, ungefär som att du är Bush och jag är McCain! Du tycks gå den fundamentalistiska vägen till att vilja ha ett samhälle likt islamisternas, fast kristet. Se först på vad sådana samhällen leder till nationalekonomiskt, för ett land!

***Som du kan se om du läser på min blogg under ”waterboarding”, så har mitt siande om vad jag trodde skulle bli en bestående kris i USA tillkommit senast i slutet av 2007 (egentligen en gnagande känsla sedan 2003-2004, och det är oaktat Amartya Sen´s teorier som jag läste om lite senare). Det är nu oktober 2008 och krisen blir bara värre och värre. (OBS, postskriptum)

Du skriver under mellanösternkonflikten; ”Vad är lösningen då?”:

”Under kriget 1948, då Israel bildades, flydde ca 730 000 araber/palestinier från det område som sedan blev staten Israel. 160 000 araber valde att stanna kvar och 40 000 återvände till sina hem efter kriget. Dessa blev alla fullvärdiga medborgare i staten Israel. ”

Många araber bosatta inom Israels nuvarande (innan muren byggdes i alla fall) gränser, har inte rösträtt. Men enligt dig så har dessa 200 000 ursprungliga araber i Israel rösträtt. Om en israelisk arab kan bli politiker i Knesset och rösta i allmänna val, vilket rent objektivt krävs för att de skall kunna kallas fullvärdiga medborgare, så är jag beredd att kalla Israel för mellanösterns enda demokrati!

En fråga jag ställer mig; är om alla övriga arabiska Israeler någonsin haft rösträtt sen 1948 fram tills terroristerna och självmordsbombarna började dyka upp i dagens omfattning? Och kunde förresten en palestinier från ockuperade områden köpa mark i Israel? Du vet antagligen mycket mer om Israels historia, det kanske är så att terrorismen varit ihärdig redan från första början? Men Israel är, och har varit, en elitokrati i stil med vikingarnas, den grekiska antikens och romarrikets elitokratier, omm Israel inte uppfyller ovanstående kriterium för israeliska araber, om rösträtt och möjligheten att bli politiker i Knesset samt möjligheten att äga mark! Jag lägger ingen personlig/allmän värdering i det, eftersom det är en definitionsfråga och ingen moraliserande sådan! Jag kan förstå Israels dilemma för eller emot grundläggande demokratiska rättigheter för alla i Storisrael boende invånare. Det handlar ju om att överleva till varje pris (jag säger det själv så slipper du bolla tillbaka det). Det är naturligtvis så att Israels nuvarande gränser kan diskuteras och debatteras, men dessa har än dock uppkommit genom israelernas försorg! Den nybyggda ”Klagomuren”, som ska separera araber från israeler, omdefinierar förstås demokratiperspektivet idag. Appearantly, a man can be an island! Tyvärr tycks terroristerna inte ha kvästs av muren, men det är en annan fråga, än frågan om ifall Israel är en demokrati! Är det här rimliga antaganden och frågeställningar som en Israelvän som du begrundar inför ett ställningstagande, eller kom din övertygelse om Israels rätt samtidigt med din tro och kyrkval, och är den därför otadlig? Det är så svårt att få information man kan lita på om Israel/Palestina-konflikten, sanningen är svårfångad! Men är det inte meningen att palestinierna ska bygga en egen stat? Då kan man undra varför någon protesterar mot den påstådda orättvisan att palestinierna inte har några rättigheter från staten Israel?

Om det är möjligt med ett oändligt antal av något så kan det inte tillåtas att det finns en annan enhetsmängd utanför det, av ”samma” något om än så lite, eftersom man då kan ta en enhet från denna andra samling något och kasta in den i den oändliga samlingen, vilken då inte skulle kunna vara oändlig från början då man kan addera den med ett. Oändlighet tycks omöjlig fysikaliskt, och det torde vara det fysikaliskt reella som är sant om man måste välja mellan praktisk och teoretisk axiom. Det är som om matematik är skapelsens kulram för materien (“geometri existerade före skapelsen.” Citat Platon), men när Gud spelar biljard så tar han bort den efter uppställningen [vid big bang], och allt som skapas är praktisk fysik. Drygt, jag medger. Men matematik är ett ”osynligt” teoretiskt verktyg som fysiker applicerar på kroppar och fysikaliska fenomen för att spåra det förgångna, alt. sia om fram- och nutidsmodeller baserade på det förgångna! Modellerna kommer ju nästan alltid före i forskning (som triangeln före Pythagoras sats). Först studerar man ett problem. Sedan slänger man fram en teoretisk hypotes. Man har ofta en eller flera ledtrådar till sitt stöd för en teori. Dessa bygger i sin tur på erfarenheter. Erfarenheter kommer ur världen. Tillsammans med tillräckligt många falsifierbara hypoteser, eller tillräckligt skarp hjärna, och man ”måste” närma sig sanningen.

OBS, Om du inte förstår ovanstående resonemang så se mitt nästa och sista brev där jag försöker att förtydliga mig genom satslogiska uppställningar!

Premiss 1: Det finns inget tal som är så stort att det skulle ta en evighet att räkna upp det, eftersom man alltid kan addera en etta till det, och därmed är evigheten inte nådd!

Premiss 2: Det finns tal som är så stora att det skulle ta en evighet att räkna upp det, eftersom det finns ett oändligt antal tal!

Konklusion 1: Man kan inte nå evigheten, och därmed finns inte evigheten som reellt begrepp (inte ens för en Gud, som är fast i vårt universum)! Premiss två är därmed falsk – det finns inte ett tal som det skulle ta en evighet att räkna upp, för det finns inga oändliga tal, begreppsligen!

Konklusion 2: Vi använder oss inte av evigheten som begrepp, eftersom den inte är övergripbar! Vi använder oss av evigheten som matematisk idé! Skillnaden mellan begrepp och idé består i att, vi kan inte och Gud kan inte bevisa evigheten matematiskt, för inte ens Gud kan komma fram till ett tal, som inte en apa kan lägga till en etta bakom eller framför (om den har tillräckligt långa armar [annars kan den alltid placera ettan i mitten]).

Konklusion 3, från konklusion 1 och 2: Allt är ändligt! Universum är ändligt! Det finns ingenting utanför Universum, (om inte universum är en del av ett större universum inom vilken relativitetsteorin eller någon annan sambandslag råder)! Det finns ingenting utanför ett sådant största universum, eftersom man inte kan mäta avstånd utanför rumtidens 4 dimensioner! Om det finns två eller flera universa så är dessa alltså tvungna att vara sammanlänkade, förmodligen i den geometriska formen av en romb (om inte universum är ett Bran, i vilket fall det kan vara en kvadrat om det skulle vara så, men universum måste fortfarande vara ändligt om det har en form), eftersom två cirklar invid varandra förutsätter ett avstånd mellan delar av cirklarna alldeles oavsett om de är sammankopplade. Relativitetsteorin är sann, eftersom den oändliga utsträckningen inte existerar enligt konklusion 1-2 (Relativitetsteorin kräver att universum är en sluten sfär – en sfär som man bara kan konstatera formen på inifrån – i ett expanderande universum.)!

Det betyder inte att Gudomen inte kan existera oberoende av universums lagar ändå, eller att fysiklagarna inte skapats av Gud (om inte Gud skapade fysiklagarna så skulle det betyda att fysiklagarna skapade Gud – omm vi lever i ett expanderande universum med start i big bang). Det betyder bara att vi (jag) saknar fantasi att förutse andra konstellationer av materia än under de fysikaliska lagar vi lever i och genom! Men om Bran-teorin är sann, så ger det hopp om en utanförstående skapare av vårt universum, enligt mig. Fast om denna sista mening kan man skriva en hel bok, utan att förklara någonting.

Min slutsats är att det inte går att räkna med oändliga tal. Oändliga tal är en oxymoron (ologisk och motsägelsefull)! Kan man verkligen räkna med oändliga tal, som du påstår, trots motsägelsen jag just nämnt i ovanstående stycken? (Observera – en liggande åtta i en formel är inte ett tal, vare sig man hänsyftar på ”oändliga tal” eller ”det oändliga talet”, eftersom båda betraktelsesätten är motsägelsefulla och tillika oförenliga! Se premiss 1 och 2.)

Stämmer det, herr Renard? ”Förinta förnekelsen” är ett icke helt självupplevt slagord, som jag ger dig att använda som du vill, eftersom du förtjänar det bättre!

M.v.h. Roger Klang, Lund den 09/04/2008