Regor Gnalk´s allmänvetenskapliga blogg

Just another WordPress.com weblog

Archive for december, 2008

Vågsurfteorin. ”Wave Surf Theory” Almost a complete TOE (theory of everything).

Posted by Roger Klang på december 23, 2008

Voyager 1 hade i samband med att farkosten lämnade solsystemet, färdats längre än vad man hade beräknat att den skulle göra på utsatt tid. Det var fullt mätbara värden det rörde sig om och gick inte att förklara bort, jag kan bara inte svara för hur mycket längre farkosten färdats, för jag kommer inte ihåg. Voyager har följaktligen färdats snabbare än beräknat. (Det var några år sedan jag hörde det.)

Det oförklarade faktumet fick mig att haka upp mig för ett antal år sedan, och tillsammans med den tillkomna kunskapen om att galaxerna rödförskjuts i en accelererande takt, så började jag tänka i banorna att den kosmologiska konstanten kanske inte enbart ska appliceras på universums utvidgning, utan att den är universell och är en faktor även i vårt högst begränsade solsystem. Att den är en allmän naturlag helt enkelt. Och så när jag såg UR; ”Något saknas i universum, del två”, så fick jag tillskott till en idé, inspirerad tack vare att det finns forskare som Disney som går på tvärs med begreppet ”svart materia”. Det första jag tänkte var; att det här med tankarna på en svart materia och svart energi mycket påminner om 1800-talets idéer med termen ”etern”, en ad hoc teori som känns både klumpig och ful! Så känns det för mig med mörk materia och mörk energi, precis som för en handfull andra forskare med en ”gut intuition”!

För att komma till saken så har jag redan tidigare hört om teorin med gravitoner (tyngdvågspartiklar av en något svårfångad form). Jag antar i min diskurs att tyngdvågor existerar. Min teori är att de fungerar ungefär som ringarna eller vågorna gör på vattnet när man kastar en sten i sjön (stenens nedslagsyta får symbolisera solen). Jorden och alla andra himlakroppar ”guppar” som ett fiskeflöte på dessa vågbildande partiklar, som går rakt igenom solid materia men ändå påverkar den, enligt min teori. Jag har därför svårt att föreställa mig hur man ska detektera gravitonerna, förutom då genom deras vågringbildning runt solen med deras knuff och drag- tyngdkraftseffekt, för att uttrycka mig okonventionellt och hemsnickrat, vilket jag måste göra här. (Jag kan inte bevisa det där matematiskt eller någonting, men så måste det vara om min teori är riktig, följ med;) Men jorden och alla andra planeter, som bildades här för 5 miljarder år sedan, ”surfar” också en aning på gravitonernas ”impact wave”, eftersom ända sedan solsystemets början, gaserna gyttrade ihop sig och formade en spiral som blev vårt solsystem…

Låt mig här göra ett kort hopp från en sak till en annan, för att förklara den sista meningen: Jag vet att när jag spelar över mina vhs-filmer till dvd, och jag prickar av de nu dvd-inspelade filmerna i mitt vhs-filmregister, så gyttrar punkterna jag sätter framför filmerna i filmregistret ihop sig. Det vill säga, när jag väl har spelat in två filmer eller fler av en sida av mitt register, så är chansen mycket större att nästa film hamnar strax under eller över några av dessa punkter (alltså intill varandra), ända tills jag har flera rader av sammanhängande punkter med återkommande avbrott. Det är precis samma syndrom som att i en klass av 26 (ungefär), så är sannolikheten större att två slumpmässiga elever fyller år på samma dag, än att två elever inte gör det. Eller att de flesta lottovinster har två eller flera serier av siffror i sig. Det låter alltså lite konstigt i mina öron att slumpen inte har något minne, eftersom chanserna ökar för att på alla mina tretton sidors filmregister, även vid ett ganska litet antal punkter, två eller flera punkter hamnar direkt över eller under varandra. Man kan därför använda sig av spelsystem på Lotto, vilket tycks omöjligt om slumpen inte har något minne. Men jag förstår att den inte har det, jag förstår bara inte varför när det är som jag säger. Den som däremot spelar ett system där inga två tal hänger ihop, har lägre sannolikhet att pricka rätt, eftersom vecka ut och vecka in de flesta vinstrader har två eller flera serier av på varandra följande siffror. Men det kan ju hänga samman med att de möjliga varianterna av spelsystem (på en lottokupong), där varje kryss föregås och efterföljs av en tom ruta, är betydligt färre än de spelsystem där två eller flera kryss kan hänga samman. Det förklarar ändå inte varför punkterna (kryssen) i mitt filmregister klumpar ihop sig till serier, och så vitt jag kan förstå så är exemplen inte helt likvärdiga, med tanke på att mindre serier (eller par) skapas relativt tidigt i mitt register på en bra bit över tusen filmer. Men alldeles oavsett om siffrornas sammangyttrande är helt slumpmässiga eller inte, så är sammangyttrandet ett faktum, även i min teori! Det är bland annat det vi ska titta på som en del av min teori. Nedan.

…Tillbaka till min teori: Så är det också med ett planetsystems formatering, eller rent av med galaxernas formatering! Enligt de matematiska lagar, som jag precis ”förklarade” i blått ovan, så bildas på vissa platser i det roterande blivande solsystemet, ett gytter av gaspartiklar som i sin tur klumpar ihop sig till materia, indirekt till planeterna. Längre och kortare ”kedjor” (med återkommande avbrott) av gasmolekyler bildar därför solsystemets eller spiralgalaxens karakteristiska spiralarm (om än osynlig i ett moget solsystem) som möjliggör planetbildning, och därför så blir också spiralens yttre delar snabbare i sin omloppsbana runt centret i förhållande till solens rotationshastighet i dess yttersta hölje, trots att det fortfarande kraftigt släpar efter jämfört med om armarna hade varit pinnar som stod rakt ut från solen. (Snurra en snurrfåtölj som du sitter i med armarna ihop, och sträck sedan ut dem och jämför rotationshastigheten.) Där av galaxens spiralform, i alla fall enligt min beskrivning! Ifall ovanstående matematiska filosofidiskurs i blått inte gällde, så skulle ingen stjärna ha planeter i omloppsbana runt sig, allt skulle vara en punkt utan utsträckning, kanske samma slags punkt som (senare) utvecklades till vårt universum genom big bang.

Enligt min teori så är solsystemet ett slutet system, där förlusten av massa, typ Voyager och dess färd ut från solsystemet, påverkar hela solsystemet. Detta när centret av galaxen, eller solsystemet är roterande förstås (i fall stjärnan inte roterar kan jag inte heller tänka mig något planetsystem runt den, enligt strax ovanstående styckens förklaring, eftersom all materia då skulle dra sig mot mitten). Varför det roterar har jag inget svar på just nu. Roterar även universum, precis som galaxer stjärnor och planeter då? Jag tror det, varför skulle det inte när allt annat!? Jag tror faktiskt att man genom att anta det, kan hitta svaret på hur universum kom till, från en punkt utan utsträckning, till rumtiden. Men jag har som sagt ingen fullständig TOE, Theory Of Everything, än! Så det blir bara ett antagande, med visst stöd från min teori, att universum är roterarande, men inget svar på varför det roterar. Det sistnämnda hör alltså till den filosofiska disciplinen och besvaras inte i min essä!

För att gå vidare och komma till pudelns kärna: Jag antar dogmatiskt att Voyager´s extra skjuts ut i rymden också kan appliceras på galaxernas accellererande flykt ut i universum. Hur går då det till om tyngdvågorna liknar havsvågor, på vilka materien bara guppar upp och ner (fram och tillbaka, eller ut från solen och in mot solen)? Den gemensamma faktorn mellan Voyager och Universum är att båda, i eskalerande takt, accelererar ut från tyngdcentrum (som antingen är en stjärna eller ett gigantiskt och hett gasmoln)!

När materia tillförts rörelseenergi nog för att lämna solsystemet, som Voyager 1, så surfar farkosten på ”frontvallen” (the impact wave) i varje tyngdvåg på vägen ut. Den surfar en aning längre tid på de utåtriktade vågorna (frontvallen), än den hamnar i bakvattnet, precis som en motordriven båt som färdas genom sjön med vågorna! Det är den tiden som är avgörande för det extra energitillskottet, som får farkosten att accellerera, och som samtidigt solen förlorar i massa (läs; solsystemet förlorar i massa!). [Hela solsystemet är just ett system, där planeternas massa och omloppsbana i någon mån står i relation till solens rotationshastighet, enligt min teori.] Jag antar att galaxerna surfar likadant på gravitationsvågorna från restgasmolnet där Big Bang tog plats i centrum av universum, och att det är därför som universum utvidgas snabbare och snabbare, men med en med tiden avtagande hastighetsökning (som bekant). Den minskande ökningen av hastigheten i universums utvidgning kan förklaras med att vågorna blir alltmer svaga, platta eller uttunnade ju längre ut från tyngdcentrum de kommer.

Core Curriculum:

Vi behöver kanske inte ens modifiera Einsteins korta lag om energi och massa kontra ljushastigheten: Om inte ”baksuget” i vågen fanns, så skulle jorden få en skjuts utåt vid första ankommande surfvåg och försvinna. Om inte ”frontsurfet” fanns i vågen så skulle jorden dra sig inåt solen i sin allt snävare bana runt den. Och det är just det som materietillskottet till ett svart hål gör! Det utgår inga, eller få, gravitoner från hålet (eller snarare – få gravitoner från utanför händelsehorisonten), det som existerar är endast ett dammsugande bakvatten, vilket färdas inåt mot det svarta hålet. Läs (***)! På den motsatta skalan har vi supernovan, som inte har något bakvatten. Det är därför som jag antar att det krävs hetta och/eller rörelseenergi, typ en planets rotation, för att omvandla lägesenergi till gravitationssurfvågor! Svarta håls gravitation skiljer sig alltså från en stjärnas gravitation. Och det är kärnan i min teori som förklarar hur universums galaxer kan hålla ihop, och samtidigt avlägsna sig från big bangs restcentrum i en accelererande hastighet genom att surfa på gravitationsvågorna.

(***)Utvalda relevanta delar ur ”svart hål”, på Wikipedia…Tiden för ett objekt inom ett svart håls gravitationsfält kommer att saktas ned, så kallad tidsdilatation. Fenomenet har experimentellt bekräftats (Scout-raket-experimentet 1976). I ett svart håls närhet ökar tidsdilatationen starkt. För en utomstående observatör verkar objektets resa in mot händelsehorisonten ta oändligt lång tid, och när objektet närmar sig händelsehorisonten kommer det ljus som lämnar objektet att allt starkare rödskiftas. För den utomstående förefaller objektet falla allt saktare och aldrig nå fram till händelsehorisonten (det tar oändlig tid för objektet att nå händelsehorisonten). Inifrån objektet självt tar det ändlig tid att korsa händelsehorisonten och komma in i singulariteten[…]

Föreställ dig en astronaut som faller med fötterna före in mot ett enkelt (icke-roterande) svart hål av Schwarzschild-typ. Ju närmare astronauten kommer händelsehorisonten, desto längre tid tar det för fotonerna han utstrålar att slita sig från det svarta hålets gravitationsbrunn. En avlägsen observatör skulle se astronautens fall saktas av när denne närmar sig händelsehorisonten, och det skulle i teorin förefalla som om astronauten aldrig riktigt når händelsehorisonten. I verkligheten, eftersom astronauten utsänder ett ändligt antal fotoner innan han når horisonten, skulle dock den sista fotonen från astronauten nå observatören inom något ögonblick och sedan skulle astronauten vara borta.

Från sin egen betraktelsepunkt skulle däremot astronauten nå händelsehorisonten och singulariteten, och inom ändlig tid. När astronauten väl nått händelsehorisonten kan han inte ses från det utanförliggande universum. I fallet skulle han kunna se sina fötter, och därefter sina knän, bli allt mer röd-skiftade, tills de slutligen blir omöjliga att se[…]

Teoretiskt sett är händelsehorisonten hos ett icke-roterande svart hål en sfärisk yta, och dess singularitet är (informellt uttryckt) en punkt. Om det svarta hålet roterar, vilket är ett troligt arv från ursprungsstjärnans rotation före kollapsen, kommer rumtiden kring det svarta hålets händelsehorisont att dras ihop genom en effekt som kallas frame-dragging. Detta roterande område runt händelsehorisonten kallas en ergosfär och har en ellipsoidisk form. Eftersom ergosfären ligger utanför händelsehorisonten, kan partiklar existera inuti den utan att oundvikligen dras in innanför händelsehorisonten. Däremot, eftersom rumtiden själv rör sig inom ergosfären, kan inga partiklar där inta någon statisk position. Objekt eller partiklar som snuddar vid ergosfären kan under vissa omständigheter slungas ut ur den med oerhörd kraft, och på så sätt dra ut energi ur det svarta hålet – därav namnet ergosfär (”arbetande sfär”) eftersom den kan utföra arbete.

Att svarta hål roterar med hög hastighet vet man redan, men astronomer har nu undersökt hur snabbt ett svart hål i Vintergatan roterar. Resultatet av studien visade att det svarta hålet snurrade runt sig själv med ungefär ljusets hastighet, och att rymden runt hålet följer med[…]

Den mest avslöjande manifestationen av ett svart hål tros komma från materia på väg att slukas av det svarta hålet, vilken samlas i en virvel liknande vatten vid ett avlopp, en ackretionsskiva med extremt hög temperatur och rotationsfart. Friktionen mellan materien i denna skiva alstrar så mycket energi att stora mängder strålning i infrarött och röntgen utsänds. Värmeutvecklingen är mycket effektiv och kan omvandla upp till 50% av en partikels massa till strålning, jämfört med fusion som endast omvandlar några få procent. Ett annat iakttagbart fenomen är tunna strålar av materia som med relativistisk fart kastas ut längs med diskens centrumaxel… Citat Wikipedia

250px-blackhole

Från Wikipedia kan man alltså dra slutsatsen att aktiva svarta hål, eller dess ”arbetande ackretionsskiva”, sänder ut tyngdvågspartiklar mot omgivningen, som måste vara påfallande starka på grund av den effekt och massa Ackretionsskivan har. Plasman måste dock vara ett kortlivat fenomen jämfört med det mesta i universum, om den förbrukar energi i den omfattningen (50 % av materian förvandlas till strålning). När ackretionsskivan är bortstrålad och uppslukad så utgår inte längre några gravitoner från händelsehorisonten. Då blir det svarta hålet återigen ett enda stort ”bakvatten”.

Detta förklarar måhända varför det idag (före min teoris eventuella genomslag), verkar för forskarna som om galaxerna är för lätta för att hållas ihop av den beräknade tyngdkraften från de svarta hålen i centrum. Deras matematiska beräkningar bygger på felaktiga premisser. Tyngdvågsförespråkarna utgår nämligen helt vagt idag ifrån att samma tyngdvågor som en sol genererar, också genereras av ett svart hål. Med min teori tas denna faktor bort. Det svarta hålet har ett extra sug genom avsaknaden av impact waves, vilket möjliggör (förklarar) bildandet av supermassiva svarta hål. Forskarna har samtidigt svårt att förklara varför universum expanderar i accelererande takt. Med min teori förklaras även detta. (Den förklarar dock inte var den energi som orsakade big bang, togs ifrån.) Vi har helt plötsligt den saknade teori som inbegriper äkta variabel gravitation, och som kan förklara ovanstående, som forskare sökt efter. Samtidigt är lösningen elegant. Den motsäger heller inte direkt Einsteins relativitetsteori, förhoppningsvis.

Jag menar att Jordens omloppsbana runt solen följaktligen inte har en helt jämn ellipsgång. Den ser mer ut som en blommas vågiga yttre konturer runt blombladen om vi ska ta en inte så distinkt liknelse. En från solsystemet utomstående betraktare uppfattar, liksom enligt Einsteins lagar i exemplet ovan med det svarta hålet, att en människa på jorden rör sig långsammare när han och jorden befinner sig närmare solen, under baksuget. Skillnaderna är förstås högst marginella! Omvänt gäller att när jorden befinner sig på frontvågen, så rör sig människan (och jorden) marginellt snabbare, sett av en från solsystemet utomstående betraktare (men vi på jorden uppfattar det inte så, när vi mäter tiden här). Om det sen betyder att en person som ställer sig på en tillräckligt precis badrumsvåg, ”upptäcker” att han kan väga mer eller mindre, beroende på om han och jorden befinner sig på frontvågen respektive bakvattnet, kan jag inte säga. Men man kan tycka det, i alla fall. Men dilemmat som uppstår, ifall så inte är fallet, skiljer sig inte i svårighetsgrad från det i kvantfysikers kretsar berömda problemet, av Schrödinger, med ”katten i lådan”. (Lever katten, eller är katten död? Det beror på om man observerar den eller inte.) Helt omöjligt för det sunda förnuftet att förstå! Så om badrumsvågens vågräta skalfjäder i detta fall inte påverkas av solens relativa tyngdpåverkan i badrumsvågens och mitt solsystem, utan visar konstant vikt, så är det en nöt vars förklaring får anstå precis som den kvantfysikaliska frågan hur katten i lådan i det kända exemplet, både måste leva och vara död. Man dömer inte ut kvantfysiken som fallerande, bara för att man inte har hittat något svar på frågan hur katten kan vara både levande och död, det finns alldeles för många goda skäl till det! Detta trots det faktum att konklusionen av katten i lådan dilemmat är en motsägelse för kvantmekaniken, så till den grad att man kanske kan säga att kvantmekaniken är falsifierad. Det är klart att; ifall det finns en lösning på problemet med katten, som kanske inte kan förstås idag eller om hundra år, men likväl finns där, så är Kvantmekaniken inte falsifierad. Men hur ska vi veta det? Är det inte på tiden att någon försöker utföra ett experiment på det teoretiska problemet med den både döda och levande katten i lådan? Du sade ju själv i svaret på mitt första brev till dig (ett brev på en enda sida) som handlade om kattproblemet, att det är möjligt att bygga en sådan högteknologisk låda, Krister! Men du kanske menade att det är möjligt i teorin enbart? I så fall vet du inte om det är möjligt alls får du väl erkänna!? Om du säger att det är skillnad på kattdilemmat (kvantmekanikens motsägelser) och badrumsvågsdilemmat (en relativ tyngdlags motsägelse), så får du allt motivera svaret! För en elektronisk våg kan man kanske förklara varför avvikelser inte uppträder (om det nu är så). Min vågsurfteori är alldeles för bra för att tillåtas att falsifieras av ett enda svåravgjort experiment som detta. Observera att badrumsskalvågen med en fjäder, är det enda som kan begäras få anstå, allt annat som kan falsifiera min teori på otaliga andra sätt är valitt!

Jag antar att också jordens heta inre, och jordens magnetism, kan förklaras med hjälp av min teori, genom att gravitationsvågorna har en fram- och en baksida (surfvåg och bakvatten). Hur det ligger till exakt med det vet jag inte idag. Men vi vet att eftersom jordens axel är skev i förhållande till omloppsbanan runt solen, så kan jordens magnetiska nord- och sydpolsaxel variera, och till och med, byta poler. Jag antar att detta fenomen är extremt komplicerat, men relaterat till gravitationsvågorna från solen respektive från den axellutande jorden. Att jorden lutar i förhållande till sin omloppsbana runt solen, kan förklara varför Tellus inre fortfarande är het, när inte Mars inre är det. (Mars är en planet vars axel inte lutar i förhållande till solen.) Magnetismen på (en del av) planeterna respektive magnetismen på solen, kan följaktligen vara relaterat till att jordens inre rör sig på grund utav gravitationsvågorna solen utstöter, när de möter den på sniskan ställda jordens gravitationsvågor. Frontvågorna måste därför vara ganska kraftiga vågor fast inte så hårdslående mot just själva jordytan, men som ”knådar” jordens inre obarmhärtigt! Jordens heta magma uppstår i den processen, och solen är generatorn genom sina tyngdvågor. Idag förklarar man jordens magma med att det pågår en kärnprocess i jordens inre (eftersom jorden är relativt massiv), på exakt samma sätt som i en sol. Men inte är väl lava radioaktivt, eller? Inte heller är mars eller månens inre ”levande”!

Den totala vågteorin säger att universums centrum eller där big bang startade, fylls av en enormt stor och het materia, förmodligen i form av ett gasmoln, för att galaxerna ska kunna surfa på tyngdvågorna från det. Kanske är de centrala heta delarna av universum, så stort som en miljard ljusår i diameter?

Tyngdkraften är inte konstant från en sol, i förhållande till Einsteins idéer om rörliga och accelererande kroppar, omm gravitationsvågor, och därmed den kosmologiska konstanten, existerar. För att ekvationen ska gå ihop måste det till att mer än massan, (nämligen att hetta är det som expanderar solsystemet) genererar gravitationsvågorna, så att dessa tillförs energi så att Voyager kan surfa på dessa vågor från solen, (samt galaxerna kan surfa på big bangs restgasmoln). Men vågorna blir uttunnade och svagare ju längre ut från centrum de färdas, där av den uppmätta minskningen av den ”kosmologiska” konstanten allteftersom farkosten (samt galaxerna) lämnar solsystemet (alt. big bangs efterdyningar). ”Jorden rör sig långsamt ut ur sin bana runt solen, eftersom jordens hastighet i sin bana runt solen är en aning större än solens rotationshastighet vid ytan. Jorden går alltså en bit extra i sin bana runt solen i jämförelse med solens ytas rotationshastighet, även fast jorden släpar efter kraftigt i en osynlig spiralarm, eftersom Tellus befinner sig 8 ljusminuter ifrån solens yta, som förklarat i den blå texten ovan. Det gör att den utåtriktade kraften hos jorden surfar en aning på gravitationsvågorna, och kan därmed förflytta sig utåt en bit för varje år.” –Omskrivning av eget citat. Samtidigt vet jag att även månen rör sig utåt från jorden sett. Detta kan bero på att månens bildande är resultatet av att en himlakropp krockade med jorden (och kantrade jorden), och att månen därför surfar en aning på jordens gravitationsvågor (på ”surfvågen”). Det är naturligtvis en aning ad hoc, men inte desto mindre trovärdigt, med tanke på att en sådan krock förklarar jordens lutande axel. Men det finns också en annan möjlighet man ska komma ihåg i sammanhanget, och det är att en yta i storleksordningen som min kropp, på solens yta genererar mindre värme, än den värme min kropp genererar på jorden (min kropp är ett 200 watts element har jag hört)! Jorden (egentligen solen) skulle alltså kunna generera de surfvågor som krävs för att månen ska flytta sig utåt, alltså p.g.av jordens värmelagrande atmosfär. Följande inom parantes är en meningslös diskussion, som bara är till för att belysa den påstådda effekten av tyngdvågorna från solens materias plötsliga försvinnande, vilket naturligtvis strider mot naturlagarna, men det har diskuterats förut: [Man kan tänka sig att de idag existerande planetbanorna runt en sol skulle bestå (rent teoretiskt) även utan tyngdvågorna från solen (men dessa skulle i så fall bara kunna bestå till den tid då den solen blir ett svart hål, om den nu blir det, sedan skulle planeterna röra sig i cirklar inåt den före detta solen). Solen skulle, utan genererande tyngdsurfvågor, i så fall inte påverka banorna i utåtgående riktning. Däremot skulle planeterna så småningom dra sig inåt mot solen på samma sätt som materia dras in i svarta hål. Det finns naturligtvis också tanken på att planeterna skulle lämna sina omloppsbanor runt solen ifall tyngdvågorna plötsligt upphörde att existera, varav jorden skulle lämna sin omloppsbana efter 8 minuter (8 min. = detsamma som den tid ljuset från solen tar på sig för att nå jorden)]

En annan sak jag vill säga är att solen ”sliter sig” från planetsystemet i sin rotation, och roterar snabbare och snabbare runt sin egen axel ju mer energi den förlorar (ju mindre diameter den får). Och ju mer ökande energi den gör av med vid en given tidpunkt, desto mer vidgas solsystemet. [Därför att solen ger ifrån sig energi och därmed får en minskande diameter, framstår det som att solfläckarna rör sig snabbare runt solens yta idag (att solen roterar snabbare runt sin egen axel), jämfört med för fem miljarder år sedan.] Den dag solen sväller upp, innan den förvandlas till en vit dvärg i en sista dödsryckning, så kommer den att tillfälligt avge ökande energi, och då kommer hela solsystemet att utvidgas kraftigt (förutsatt att det existerar gravitationsvågor som jag beskriver dem), vilket solsystemet kommer att fortsätta göra tills den förvandlas till en vit dvärg (fast även en vit dvärg ger ifrån sig energi, bara inte i lika stor grad), likt en kontorsstol som snurrar med mig på den när jag drar in armarna. Jorden kommer alltså inte att slukas av solens utvidgning, innan den krymper ihop till en vit dvärg, som man brukar påstå. I alla fall om man får tro mig, eftersom frontsurfvågen tillfälligt kommer att sakna baksug då solen accelererar sin energiförbrukning och därmed skjuter planeterna ur sina ursprungliga banor. När solen förvandlas till en vit dvärg så kommer möjligtvis även planeternas nya omloppsbanas diameter krympa relativt snabbt, eftersom det finns en konstant som är avgörande för när en kropp närmar sig eller fjärmar sig från solen med i ekvationen, enligt mina teorier om variabel gravitation. Eller så krymper de nya planetbanorna långsamt, men då borde också (i bägge fallen) åtminstone de näraliggande centrala till big bangs gasmoln, galaxerna av universum krympa när dess roterande (antar vi i exemplet här) centrum svalnat genom uttunning, omm universum är roterande och har samma inbördes relation som ett planetsystem? Den vita dvärgen ökar i alla fall sin rotationshastighet, som en följd av förtätningen av den, samtidigt som solsystemet vidgats i föregående fas. Det kan vara så att den kosmologiska konstanten är så välavvägd i universum att den exakt balanserade den utåtriktade kraften vid big bang, med den attraherande tyngdkraften från restgasmolnets partiklar, så att gasmolnet i centrum varken förtätas eller förtunnas nämnvärt under universums levnadstid. Räkna på det du, jag vet inte med säkerhet än och jag kan för lite matematik! Det skulle i så fall vara ännu en välavvägd faktor i universum, som gör Guds existens än mer sannolik.

Jorden rör sig alltså lite utåt vid varje surfvåg, och sugs mot solen i en lite mindre omfattning vid varje bakvatten, eftersom planeten har en liten energidrivkraft utåt, annars skulle jorden bara guppa på de små ringarna, och fara runt solen i en ”konsekvent” något litet elliptisk bana. (Det är som bekant inte det faktum att jorden befinner sig något lite närmare solen ena halvåret, som orsakar sommarmånadernas sköna värme, det är jordens axellutning som är mer eller mindre statisk i förhållande till jordens omloppsbana, vilket medför att vinkeln där Sverige befinner sig på dagen mot solen, varierar i förhållande till vilken sida av solen vi befinner oss på. Jag tror inte att du är medveten om det här (efter att jag har läst hela din hemsida), Krister! Och det är ett naturligt felslut du har gjort, då de flesta avbildningar av solsystemet ger en övertydlig bild av planeternas elliptiska omloppsbanor.) Den extra tid planeten (jorden) spenderar på surfvågen är kritisk här, som jag sagt tidigare! Solens tyngdkraftsfält ”förlorar” långsamt massan och tunnas ut i samband med denna surf på ”tidvattenvågarna”, och solen ”sliter sig” i sin rotation och roterar allt snabbare som följd av det. Den totala energin i solsystemet är konstant (om man bortser från ljuset/värmen solen genererar och som försvinner ut i universum), tills man kan säga att Voyager lämnat solsystemet (om vi talar om den specifikt här)! Då har solens tyngdkraftsfält gradvis förlorat (tunnat ut) mätbart (c:a 900 kilo) i massa i ett slutet system, och därmed energi i motsvarande grad. Om vi talar om Voyager specifikt, så medför farkostens gradvisa lämnande av solsystemet, att planetbanorna utvidgar sig med motsvarande grad i sin färd runt solen, som den energi Voyager innehar när den lämnar systemet, eftersom solens tyngdkraftsfält gradvis förminskats i takt med Voyagers flykt (förklarat för att göra det enkelt för sig). Samtidigt sliter sig solen ytterligare lite i sin rotation och roterar något snabbare än förut runt sin egen axel.

Den kosmologiska konstanten är verkligen universell, för den existerar även i varje solsystem, och i alla galaxer, i hela universum i formen av en naturlag, enligt min teori. När en stjärna avgett massa under en längre tid i form av solstrålning/värme, så minskar (det är möjligt den ökar, under det att stjärnans bränntid förkortas, men vi bortser från det nu) den energi som lämnar solsystemet i formen av gravitationsvågor (den överskjutande energin, bestämd av den kosmologiska konstanten, som planeterna surfar på), och det blir svårare för en farkost som Voyager att lämna systemet med raketkraft genom att surfa på de surfbildande tyngdvågor som stjärnans värme producerar, eftersom de är svagare i förhållande till för en miljard år sedan. Därför tycks det som att man måste tillföra mer energi till en Voyager. Å andra sidan så har planeterna (och därmed en eventuell Voyager-farkosts startposition på jorden) förflyttat sig utåt från solen, i takt med att materien från solen tidigare avgåtts i formen av tyngdvågor, eller värme om man hellre vill det, eftersom planeterna surfat utåt i sina banor på dessa tyngdvågor under en lång tid. Och på grund av den minskade gravitationspåverkan från solen skulle det inte krävas mycket mer extra energi för att skicka ut Voyager i universum. Men framöver, när solen förvandlats till en vit dvärg, så blir frontvågorna svagare, och baksuget starkare även om en vit dvärg inte är ett svart hål (det finns ju en konstant med i ekvationen). Därmed sliter sig inte planetbanorna ännu längre ut från solsystemet med tiden genom att surfa på frontvågorna, utan kanske till och med rör sig i banor inåt ”dvärgen” från startpositionen de hade, just innan solen dog genom att svälla upp och sedermera dra sig inåt. Om solen hade förvandlats till ett svart hål, så hade baksuget definitivt gjort så att planeterna dragit sig inåt centrumet totalt, genom en allt snävare bana runt det svarta hålet. Tyngdkraften är relativ! Men, som jag nämnde; det finns en konstant med i ekvationen med den vita dvärgen, som avgör vid vilken yttemperatur på solen en satellit närmar sig den, eller fjärmar sig från den. Om detta är den egentliga kosmologiska konstanten lämnar jag egentligen till dig, Krister, att avgöra! Jag tror det i alla fall, men jag önskar jag var mer insatt i den kosmologiska konstantens matematiska innebörd.

Hur förklarar man då att satelliter i omloppsbana med tiden drar sig inåt jorden? På det vill jag ställa en motfråga; Hur förklarar man att planeter i omloppsbana inte drar sig inåt solen, utan utåt från solen? Och vad händer om man förskjuter en satellits altitud uppåt? Försvinner den inte ut i solsystemet då? En sak som jag vill förtydliga är att Voyager färdats i en mycket mer vinkelrät bana ut från solen, medans planeterna befinner sig i närmast en låst omloppsbana med låg utåtriktad hastighet, därför har surfvågorna påverkat Voyagers resa ut ur solsystemet så mycket mer.

Stephen Hawking vädrade vid ett tillfälle sin syn på filosofidisciplinen. Han tyckte att filosoferna i vår tid hade svårt att hänga med i forskningen. Därför följer jag upp med några relaterade filosofiska tankar om universum, här nedan:

Varför blir massa rörelseenergi när den är het, eller hur kan hetta orsaka rörelseenergi hos massa? Hur ser formeln ut, och i vilken ände ska vi börja i – massa, rörelseenergi eller hetta (vilket kom först, hönan eller ägget)? Det är viktiga filosofiska frågor för den som vill komma fram till en Theory Of Everything. Andra kanske ickerelaterade frågor, som jag har om universum, har att göra med den andra änden av universum – periferin. Vad utvidgar universum, de framfarande galaxerna, eller galaxernas ljus? Är det galaxerna så undrar man vad som händer med ljuset när det når universums periferi. Vänder det åter i en vid båge, och är det därför som vi uppfattar universum som oändligt, då vi ser en slags spegelbild av ljuset från universums alla samlade galaxer? Eller disintegreras ljuset?

Teorin med den ”guppande” materian är relaterad till det kända axiomet att en fritt svävande astronaut inte kan sparka och slå sig till den minsta förflyttning utöver den rörelseenergi som redan existerar för astronauten. I varje rörelse skapar astronauten en motrörelse, och det totala energitillskottet blir noll. endast värme och hastighet i form av en riktad verkan kan få Voyager, eller en astronaut, att lämna sin bana runt solen (i praktiken). Måhända så kan man verkligen tala om att en kropp lämnar tyngdvågsfältet, typ Voyager i sin färd ut i universum? Voyager kan komma att tillföra något annat solsystem energi, så den universella energin går inte förlorad!

Ibland har man hört sägas att vi människor, vår jord och vårt solsystem, inte befinner sig på någon särskild plats i vårt universum. Då kan de inte räkna med att universum och tiden har en början, som manifesterade sig i ”big bang”! Men jag tror att de menar att – i vilken riktning vi än tittar ut till universum så tenderar den till att se likadan ut, lika många galaxer, lika tätt liggande i vilken riktning vi än tittar. I boken ”Summa 6 storheter” författad av den kände astrofysikern sir Martin Rees, lägger han (eller snarare inflationsteoretikerna), fram teorin att universum utvidgades med inflation till en fantastisk utvidgning, som innebär att ljuset från kanten av universum skulle behöva så många år för att nå oss, att vi skulle behöva skriva detta tal med miljoner nollor efter. Jag hävdar att detta är absurt! Även ett tal så stort som tusen miljarder ljusår skulle vara osannolikt, det skulle innebära att vårt solsystems lokalisering i förhållande till där big bang startade (där bakgrundsstrålningen kommer ifrån) skulle vara osannolika en procents chans att befinna sig där det befinner sig, 10 miljarder ljusår ifrån big bang – trots att big bang i det här exemplet skulle vara 1000 miljarder ljusår i utsträckning. Jag tror att vårt universums utsträckning kan vara högst 100 miljarder ljusår, d.v.s. vår galax har en chans på tio att befinna sig där det befinner sig i förhållande till Big bangs utgångspunkt. Tio procents sannolikhet gör sannolikheten många gånger högre att vi befinner oss på ruta ett av tio. Det kan förstås också vara så att anledningen till att vi finns här på ruta ett, av ett oändligt antal miljarder ställen ifrån big bang, är att liv bara kan utvecklas i den första fantasiljonpromillen av universums utgångspunkt, och att vi helt sonika lever här och ingen annanstans och att varelser därför bara kan se ut till universum enbart från vår position i universum. Men det är osannolikt, så vitt jag förstår!

Om man kan detektera bakgrundsstrålningen så borde inflationsteorin ändå vara ackurat. Varför? Jo, om universum har utvidgats med ändlig fart, säg 20 000 kilometer i sekunden, så måste ljuset och strålningen från big bang ha sprungit förbi jorden, eftersom det färdas i 300 000 kilometer i sekunden, och då skulle vi inte ens kunna se efterdyningarna av big bang idag. Men om inflationsteorin är sann, så måste vår jord ha bildats efter att materien färdats i överljusfart miljarder ljusår från centrum av universum. Eftersom vi idag kan detektera bakgrundsstrålningen, så har strålningen (förmodat) nyligen kommit ifatt oss från big bangs senare del, efter att vår materia har saktat in, och kanske kan vi då räkna ut var i universum vi befinner oss, och följaktligen kan vi kanske räkna ut universums storlek. I vilket fall så skulle universum inte vara riktigt så gammalt (med vår tidsräkning av ljushastighet), som man hävdar idag. Det kan också vara så att vi kan detektera bakgrundsstrålningen idag därför att den härstammar från ett mycket massivt och hett gasmoln som är en – för tretton miljarder ljusår sedan i alla fall – existerande rest av big bang.

Alltså; antingen är inflationsteorin korrekt. Eller så är universums centrum upp till 1 miljard ljusår i diameter (gissningsvis), och fortfarande het, och vi surfar på surfvågorna från Big Bang. Eller så är det både och.

150px-voyager_1_entering_heliosheath_region

Heliopaus

Komplexiteten av mätdata för Voyagers färd är så stor att bara NASA kan räkna ut hur stor dess avvikelse är, (se http://en.wikipedia.org/wiki/Voyager_1 ).

OBS, teori under konstruktion!!!

Posted in Big Bang | Taggad: , , , , , , , , , , , , | Leave a Comment »