Regor Gnalk´s allmänvetenskapliga blogg

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Människans hjärna’ Category

Multiversum

Posted by Roger Klang på mars 23, 2014

Multiversum

Vad är det som säger att universum måste sluta först vid ett multiversum? Om inte det idag kända universum är hela universum så behöver inte heller vetenskapsmännen och kvinnorna dra gränsen vid multiversum. Det kan lika gärna finnas ett större universum efter det då multiversum anses vara bara nästan oändligt. Efter detta multi-multiversum kan det finnas oändligt många multiversum i all evighet, för varför stoppa vid ett multi-multiuniversum?

Det behöver inte vara just den här enheten – universum som vi känner det – som är störst. Men det finns heller ingen anledning till att hävda att det måste finnas något multiversum som är större.

Ett multiversum skulle i och för sig kunna förklara varför vi lever i ett universum som är så finjusterat att det är precis anpassat för att producera intelligent liv som kan begrunda över Multiversum. Men man skjuter bara problemet med skapelsen framför sig hela tiden.

Men hur mycket Stephen Hawking och hans agnostiska eller ateistiska kamrater önskar så kan de inte utesluta att det finns en Gud. För det spelar ingen roll hur stora universum som det kan finnas, man kan ändå inte göra sig av med en möjlig skapare hur många multiversum som än finns. Då kan vi lika gärna stanna där vi är idag, och godta ett (1) universum utan att utesluta det obevisbara, att det kan finnas ett ännu större multiversum. Jag betvivlar att man kan göra matematiska beräkningar som är valida och stödjer teorin om ett möjligt multiversum. För varför ska man tillämpa vårt synliga universums matematiska lagar på en massa andra konstiga naturlagar i multiversum? I vilket fall som helst så är jag säker på att man inte kan göra matematiska beräkningar som stödjer teorin om multiversums UPPKOMST, när man inte ens matematiskt kan bevisa kausaliteten till det synliga universums tillkomst.

Frågan är var man ska stanna. Först visste människan att jorden var universums centrum. Sedan så blev plötsligt solen centrum för vårt solsystem. Långt senare förstod vi att lever i en galax. Strax därefter levde vi i en galaxhop bland miljardtals andra galaxer. Och nu säger de, utan att kunna se eller detektera detta mystiska multiversum, att vårt universum bara är ett bland ofantligt många universum med olika betingelser och naturlagar. Och vilka är dessa naturlagar frågar jag då? Matematik och naturlagar synes komma i en och samma tappning och är beroende av rummet, tiden och massan. Jag kan inte föreställa mig ett universum utan dessa tre faktorer.

Kanske kan man gå för långt. Var är det rimligt att sätta gränsen för universum eller multiversums utsträckning? Någonstans måste man hålla igen fantasin och lita till det sunda förnuftet, i synnerhet som det fullständigt saknas empiri för ett multiversum.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 23 mars 2014

Annonser

Posted in Big Bang, Biologi, Etnologi, Evolution, Evolution och Gudstro, Livets uppkomst, Matematik, Människans hjärna, solsystemet, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Kvantmekanik och Relativitetsläran, går dem ihop?

Posted by Roger Klang på november 3, 2013

Så vitt jag vet så finns det bara en teori som gör anspråk på att koppla ihop Kvantmekaniken med Relativitetsteorin – Strängteorin. Niels Bohr hade en serie publika debatter mot Albert Einstein där den ena försökte vederlägga den andre. ”Does the moon exist only when you look at it?” frågade Einstein Bohr. Även om Einsteins fråga var ledande så hade han rätt. Månen existerar oberoende av betraktaren. På empiriska grunder kan vi avgöra detta. Hur?

Premisser; Låt oss säga att vi har 10 astronomer på 10 olika ställen på jordytan (eller i rymden om man hellre vill det). Av dessa tio astronomer så observerar 9 av dem inte månen vid ett givet ögonblick. Den tionde gör det. Han konstaterar att månen finns på en bestämd koordinat på ett bestämt avstånd från jordytan vid det givna ögonblicket, en koordinat och ett avstånd så exakt att vanliga människor inte kan avgöra det med blotta ögat eller med amatörteleskop. Sedan går han ifrån det astronomiska instrumentet. Fem minuter senare så observerar astronom nummer 9 månen. De övriga astronomerna är nu overksamma. Astronom nummer 9 konstaterar nu att månen finns på en bestämd koordinat på ett bestämt avstånd från jordytan vid det givna ögonblicket, en koordinat och ett avstånd så exakt att vanliga människor inte kan avgöra det med blotta ögat eller med amatörteleskop. Sedan går astronom nummer 9 ifrån teleskopet och astronom nummer 8 tar vid fem minuter senare 100 mil ifrån teleskop nummer 9. Och så fortskrider det tills alla astronomer har fått en möjlighet att ensamma studera månens exakta läge och avstånd ifrån jorden.

Konklusion; Hade Niels Bohr haft rätt om att de kvantmekaniska lagarna gällde även i makro-världen, så hade inte månens bana, omloppstid och avstånd från jorden kunnat avgöras på ett korrekt och exakt sätt av varje enskild astronomisk observatör, som för experimentets skull alla befinner sig 100 mil ifrån varandra. Sekvensstudien skulle inte ha visat att månen lyder under matematiskt förutsägbara lagar. Men den följer en förutsebar beräknad bana runt jorden på ett visst oomkullrunkeligt avstånd. I alla fall så är det vad jag tror. Om månen lyder under matematiskt förutsägbara lagar till skillnad från sannolikhetslagarna så existerar den också med säkerhet på ett bestämt förutsebart ställe och man kan beräkna dess omloppsbana! Världens astronomer kanske borde göra ett litet experiment så som jag har beskrivit det ovan, bara för skojs skull?

På empiriska grunder så hade bevisligen även Einstein fel. Annars skulle inte min elektroniska klocka fungera. Strängteorin som sammankopplare av de Kvantmekaniska lagarna med den allmänna Relativitetsteorin är därför tilltalande för mig. Jag vet till och med hur strängar kan sträcka sig från den ena änden av universum till den andra. Svaret heter fraktalgeometri. Med fraktaler kan man skapa veckade linjer som likt en nästan oändligt förstärkt mobiltelefonmottagare uppnår en yta som närmar sig oändligheten.

Einstein hade inte fel mot Bohr, han hade rätt före Bohr men Bohr arbetade på något nytt och därför såg folk det som att Bohr avgick med segern. I själva verket hade båda lika rätt, eller fel, beroende på hur man ser det. Bådas teorier var sanna. Men båda hade fel om att man kunde överföra sin egen föredragna teori på den andres. (Exempel; ”Gud spelar inte tärning” och ”Existerar månen bara när man tittar på den?”.) Kvantmekaniken förefaller inkompatibel med Relativitetsteorin, det kommer att visa sig fel tror jag. Bägge teorierna är sanna.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 3 november 2013

Posted in Människans hjärna, Partiklar, solsystemet, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Det yttersta Gudsbeviset?

Posted by Roger Klang på mars 4, 2013

Det yttersta Gudsbeviset?

En observatör som observerar en partikel på atomnivå kommer inte att se något kvantsprång, utan partikeln kommer att låsas just i det ögonblick den observeras och tillåta sig att observeras eller mätas. Osäkerheten i partikeln försvinner alltså när man mäter eller observerar den.

Varför fungerar inte det på makronivå då? Det är en fråga som fortfarande väntar på ett svar.

Men nu har jag ett svar, som tillfredsställer i alla fall mig. Det är för att Gud har tillverkat världen enligt en kvantmekanisk modell. Gud bryr sig inte om att observera små kvantsprång, därför så är osäkerhet i små partiklar, utom när vi människor observerar eller mäter dem, alltid ett fenomen som naturligt tillåts fortgå. Skulle Gud emellertid observera små partiklar så är världen han har skapat sådan att osäkerheten i dem försvinner. Kan Gud skapa en sten som är så tung att han inte kan lyfta den; Kan Gud skapa en partikel som han inte kan mäta? Det är en fråga som då blir besvarad – ja det kan han. På så sätt skulle man kunna säga att han inte är allsmäktig, men på ett trivialt och intetsägande plan.

Varför har han då skapat världen så? Därför att vi var tänkta att ha en fri vilja! Vi är inte förutbestämda att vandra en viss väg. I våra hjärnors minsta beståndsdelar existerar kvantsprång, men för vår kropp gör det, det inte. Och det beror på att Gud observerar alla fysiska ting på makronivå. Det är Gud som observatör som gör att vi befinner oss på ett och samma ställe.

Stephen Hawking har sagt att; ”De som säger att man aldrig kan veta vad en person kommer att göra, glömmer att man med ganska hög sannolikhet kan estimera en viss persons framtida handling om man känner den personen.”

Samma sak är det för Gud. Han kan estimera att vi kommer att handla på ett visst sätt till 35 procents sannolikhet, handla på ett sätt till 7 procents sannolikhet, och alla möjliga sannolikheter däremellan. Liksom en kasinoägare vet att han kommer att vinna i slutänden, kommer Gud att till sist att veta alla utgångar. På så sätt blir han allsmäktig trots att vi har en fri vilja, och i många enskilda fall så blir det också en god utgång även om sannolikheten för just den utgången skulle vara lägre än för någon annan möjlig utgång. Vid tillräckligt många goda utgångar så kan man kanske förändra hela världen på en sannolikhetsskala? Jag vet inte, men om tillräckligt många människor kommer till Gud så kan man kanske påverka ett helt land i en bättre riktning, vars helhet ger en helt annan sannolikhetskalkyl.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 4 mars 2013

Posted in Människans hjärna, Partiklar | Taggad: , , | Leave a Comment »

Intelligensen hos människan en variabilitet

Posted by Roger Klang på augusti 24, 2012

Albert Einstein som ung

I naturen får inte intelligens vara 100 procent nedärvt, eftersom det förekommer bland Homo Sapiens att regimer rensar ut intellektuella. Därför kanske hög intelligens avgörs av minst 50 procent miljöfaktorer. Robert Plomin, beteendegenetiker, bygger sin forskning på den nya molekylärgenetiken. Han arbetar på Institute of Psychiatry i London och är en av världens främsta beteendegenetiker. Enligt Plomins och andras forskning så finns det ingen en och samma utmärkande gen som skapar ett geni, men det finns däremot enligt Plomin en gen för normalintelligens på IQ-skalan. Detta är intressant! I ett samhälle så krävs det att majoriteten är normalintelligenta så att det finns några som kan göra okvalificerade jobb. Jag spekulerar lite om det inte efter utrensningar bland intellektuella i ett samhälle, denna normalintelligens-gen kan sättas ur spel för en del av den kvarlevande befolkningens tillblivna barn så att det alltid finns högpresterande individer i ett samhälle. På samma sätt finns det kanske en eller flera gener för högermänniskor och en eller flera gener för vänstermänniskor, så att ett samhälle behåller sin politiska jämvikt i det långa loppet även om utrensningar görs. Platon kallade människan ”Det politiska djuret”. Jag har ännu inte hört talas om ett politiskt homogent samhälle. Ett politiskt homogent samhälle i samhället – ja, men inte en hel nation. Nåväl, det är bara spekulationer.

I alla fall, för att återgå till vilka miljöfaktorer som är viktiga för att någon ska utveckla en hög IQ. Jag vet att min mor ”lär” sina barnbarn hur de ska lösa problem när de leker, t.ex. bygger lego. Istället för att låta barnen fundera ut hur de ska lösa ett problem så intervenerar hon genast och visar barnet hur det ska göras. Det har gått så långt att barnen när de leker börjar fråga hur de ska göra härnäst när de ställs inför ett problem. Jag måste utgå ifrån att hon gjorde samma sak med mig som hon gör med sina barnbarn. Jag har en IQ på 98. Om barn själva får lära sig hur de ska lösa ett problem utan att någon vuxen talar om hur, så är det också troligt att det barnet, om barnet inte har normalintelligensgenen, utvecklar en hög IQ. Och man vet att det är många barn som anses högintelligenta som barn, som tappar sin förmåga, eller åtminstone inte blir någonting viktigt.

50 procent av de som har anlag för intelligens måste befinna sig i de lågpresterandes skara med tanke på Homo Sapiens benägenhet att rensa ut intellektuella i vissa styren.

Men det finns olika sorters intelligens, det finns IQ och det finns spatial tankeförmåga och säkert många andra typer av specialbegåvning typ musikalisk förmåga, arkitektonisk förmåga och konstnärlig förmåga, och det finns även emotionell intelligens. När det gäller specialbegåvningar så kan det röra sig om IQ-intelligenta, men det kan också röra sig om en Idiot Savant som slår både högintelligenta människor och datorer på näsan inom sitt specialintresse. Det är fortfarande fråga om en mätbar eller uppskattningsbar intelligens! Man kan träna upp funktionella områden i hjärnan, typ som musiker gör, men det sker på bekostnad av, eller åtminstone i symbios med andra hjärncentra så att den berörda delen av hjärnan kan användas i andra kognitiva sammanhang också. Att man kan träna upp förmågor vet man genom att man har skannat musikers hjärnor när dem arbetar och jämfört med normalmänniskors hjärnas aktivitet i nämnda områden i hjärnan, och det skiljer mycket i hur stor del av hjärnan som används för uppgiften. Det är likadant med matematiker kontra normalbegåvade människor.

Även om min mor visade mig hur Jag skulle ”lösa” problem innan jag fick en chans att göra det själv, så tog jag mig samtidigt friheten att leka i grusschakt, skogar, på bilskrotar och på byggen som barn. Jag var en vilding och jag tror att jag har det att tacka för min välutvecklade spatiala (rumsliga) kognitiva förmåga. Det var ingen där som visade mig hur jag skulle hantera världen, jag fick lära mig själv tillsammans med mina kamrater.

En annan faktor som jag har tänkt på kan skilja hög IQ-personer från spatiala begåvningar åt i samhället är politisk tillhörighet. Universitetsprofessorer och dylikt är påfallande ofta vänstermänniskor. Dessa har överlag en högre IQ än andra yrkesgrupper i samhället om man ska jämföra med t.ex. byggnadsarbetare eller tavelinramare eller bilmekaniker. I USA och den anglosaxiska världen lägger man större vikt vid Kánonundervisning än i Sverige. Det tjänar spatiala begåvningar på. I Sverige så trycks spatiala begåvningar ut ur begåvningsreserven på universitet och högskolor, eftersom de högre utbildningarna är anpassade till IQ-begåvade. Är det medvetet så, eller är det en naturens nyck, att den som sitter på makten förskansar sig i maktens korridorer, i vårt lands fall vänsterrörelserna? Naturligtvis finns det reaktionära IQ-begåvade och det finns radikala spatiala begåvningar också. Ingenting är absolut.

Förr i tiden, i början av förra seklet, så var den genomsnittliga IQ-nivån hos människor lägre, och dem lekte som jag gjorde när jag var barn. På den tiden var Kánonundervisning mycket viktigare i Sverige, och den genomsnittlige akademikern var alltigenom för kung och fosterland! Så det styrker mina teorier om den politiska hegemonin i den akademiska världen, idag vänster – för hundra år sedan höger. Det styrker samtidigt att det finns någonting som heter spatial intelligens som är skild från IQ hos det politiska djuret.

Spatiala begåvningar är särskilt bra på politik, geostrategi, strategi och irregulär sådan. Men även folk med hög IQ förstår sig på sådant som strategi, fast de har ingen egen utgångspunkt och kan inte kasta fram en egen geostrategi utifrån vår utgångspunkt, det är alltid andras geostrategi de utgår ifrån. ”Så här ligger läget. Om de gör så, så blir det så. Den och den riskerar det. Det kan bli bråk där och där. Och bla, bla, bla.” De kan säkert tänka ut vad den och den tänker, vill och kan, för de har ju en hög IQ och kan ibland sätta sig in i hur folk tänker precis som jag och alla andra kan. Men de har inte förmågan att komma upp med något eget, de gungar i andras säkerhetsstrategi. Jag kallar sådana människor för den banala ondskan. Det betyder att i USA och i Israel så är människor godare än gemene man i Sverige, vare sig de är vänster eller höger. Faktum är att det skulle förvåna mig om det fanns några svenska patrioter med hög IQ utan att samtidigt ha en hög spatial förmåga också.

Världens smartaste människa anses vara en outbildad lågpresterande men mycket allmänbildad man i universitetsnivå. Han har inget viktigt jobb och efterfrågas av ingen. På så sätt tillhör han inte den intellektuella eliten och kan inte bli utrensad. Jag tror att intelligens på hög nivå har att göra med multipla gener såväl som miljö. Vill man ha barn som blir IQ-intelligenta så ska man stimulera dem och låta dem lösa problem själva tills dem kommer och frågar Dig hur man ska göra. Låt dem då tänka lite till innan du ger dem svaret eller ledtrådar. Men vill man ha barn med hög spatial kognitiv förmåga så ska man låta barnen leka fritt och bara begränsas av sin egen fantasi. Men de får nog inte ha normalintelligensgenen.

Människohjärnan är begränsad, man kan inte växa upp och utveckla 190 i IQ samtidigt som man har motsvarande spatiala intelligens. Det finns inte plats för det i hjärnan, det är olika sätt att tänka. Man kan kanske ha som mest 160 i IQ och motsvarande i spatial kognition. Det finns vissa tester som mäter spatial förmåga, jag kommer ihåg när jag mönstrade och vi fick vika en ”kartongorm” i huvudet utifrån en tvådimensionell platt eller icke-vikt kartong på papper. Det var ett mycket lätt test tyckte jag, även det som förmodat skulle vara de svåraste kartongormarna. Jag vet inte vad jag fick för resultat, men jag fick göra telegrafitestet vilket endast de som hade presterat bra på intelligenstesterna fick göra, och min mönstringsförrättare sade att ”jag var smart som en räka”. Han måste ha menat att jag var klok eftersom jag fick göra telegrafitestet. 160 i IQ och motsvarande i spatial förmåga är nog den mest allsidiga intelligens som en man kan ha, av mig godtyckligt satt. Einstein hade 160 i IQ, men han hade också en anmärkningsvärt hög spatial kognitiv förmåga. Det är inte så extremt mycket i Nobelpristagarsammanhang IQ 160. Likväl så var det denne man, som underpresterade på universitetet och jobbade som patenttjänsteman, som löste universums vid tiden främsta gåta. Det finns ingen nedre gräns för hur dum man kan bli både IQ-mässigt och spatialt, men det finns en gräns som jag tror omöjliggör att någon människa någonsin inom de närmsta 100 000 åren kommer att uppnå 180 i IQ och motsvarande i spatial kognitiv förmåga.

Kanske ingen annan än Einstein kunde tänka ut relativitetsteorin vid tiden? Det krävs en mycket hög spatial förmåga för att tänka ut relativitetsteorin och förstå den. Att förstå den matematiskt behövs det en hög IQ för, därför att man måste kunna tillgodogöra sig högre matematik. Einstein hade för övrigt problem med den högre matten och fick ha en privat undervisare. Vid tiden för när han tänkte ut den speciella relativitetsteorin så var han inte särskilt kunnig i matte och använde ingen heller. Han tänkte ut relativitetsteorin före han kunde förstå den matematiskt. Jag känner att jag skulle kunna ha tänkt ut relativitetsteorin, för jag förstår den intuitivt. Jag kan inte förstå den matematiskt för jag kan inte högre matematik, men jag förstår den spatialt. Det var väldigt smart tänkt av Einstein, absolut, men det var inte svårare än att jag kunde ha tänkt ut den själv. Jag vet nämligen vad som triggade Einsteins funderingar. Det hade att röra sig om det här med den felaktiga och konstlade ad hoc-teorin ”etern”, jag kommer inte ihåg exakt vad det var som triggade Einsteins tankar tyvärr. Men många människor tror att Einstein kastade fram relativitetsteorin utan att ha någon infallsvinkel. Det är inte sant! Möjligtvis kan man säga att det inte förelåg någon empirisk grund för Einsteins uttänkta teori.

Att Einstein gick och sög på äran för relativitetsteorin utan att bestämt och tydligt berätta för folk vad det var som triggade hans tankar berodde sannolikt på att han ville framstå som det superintelligenta geniet som slog alla andra i tänkande. Han var inte speciellt ödmjuk på det sättet. Han var ödmjuk på många sätt när det kommer till människan Einstein, moral och sådant, men inte när det gäller makten som kommer av att betraktas som världens största geni. Men relativitetsteorin var enligt min mening inte 1900-talets mest genialiska bedrift, då var kvantmekanikteorin en större bedrift. Det var intelligent, men det var inte så intelligent som folk tror. Jag förstod direkt när jag läste om ad hoc-teorin etern som Einstein tog utgångspunkt ifrån, att det där problemet skulle jag också ha startat ifrån och kunnat tänka ut Relativitetsteorin. Men det skulle förmodligen ha tagit även mig flera år att räkna ut den. 1905 kom den speciella relativitetsteorin och han arbetade åren 1907-1916 på vad som skulle kallas den allmänna relativitetsteorin. Men saken är den att jag inte är unik på något sätt, jag har mina kognitiva likar i Palme, Hitler, Reagan, Krister Renard och diverse okända individer i samhället!

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 24 augusti 2012

Posted in Biologi, Matematik, Människans hjärna | Taggad: , , | Leave a Comment »

We have to revise the semantics in Gödel’s incompleteness theorem and Plato´s theorem, but E. Gettie’s example stands as a shining example still. Version 15

Posted by Roger Klang på september 3, 2011

I am sorry, have I disproved Gödel’s incompleteness theorem?

 

In a book called ”Introduction to Metamathematics” by Stephen Cole Kleene, a standard work about Gödel’s theorem (claims to contain the complete proof for Gödel’s theorem) with over 500 pages. On page 205 (following a theoretical background of about 200 pages) Kleene gives a heuristic ”proof” for the theorem, which I will present here:

By the construction of A [a proposition],
(1) A means that A is unprovable

Let us assume, as we hope is the case, that formulas which express false propositions are unprovable in the system, i.e.
(2) false formulas are unprovable.

Now the formula A cannot be false, because by (1) that would mean that it is not unprovable, contradicting (2). But A can be true, provided it is unprovable. Indeed this must be the case. For assuming that A is provable, by (1), A is false, and hence by (2) unprovable. By (intuitive) reductio ad absurdum, this gives that A is unprovable, whereupon by (1) also A is true. Thus the system is incomplete in the sense that it fails to afford a proof of every formula which is true under the interpretation (if (2) is so, or if at least the particular formula A is unprovable if false).

The negation of A (not-A) is also unprovable. For A is true; hence not-A is false; and by (2), not-A is unprovable. So the system is incomplete also in the simple sense defined metamathematically in the last section (if (2) is so, or if at least the particular formulas A and not-A are each unprovable if false).

The above is of course only a preliminary heuristic account of Gödel’s reasoning. Because of the nature of this intuitive argument, which skirts so close to and yet misses a paradox, it is important that the strictly finitary metamathematical proof of Gödel’s theorem should be appreciated. When this metamathematical proof is examined in full detail, it is seen to be of the nature of ordinary mathematics. In fact, if we choose to make our metamathematics a part of number theory (now informal rather than formal number theory) by talking about the indices in the enumeration [the Gödel numbering], and if we ignore the interpretations of the object system (now a system of numbers), the theorem becomes a proposition of ordinary elementary number theory. Its proof, while exceedingly long and tedious in these terms, is not open to any objection which would not equally involve parts of traditional mathematics which have been held most secure.

End quotation.

So we have two statements:

(1) A means that A is unprovable
(2) False formulas are unprovable

One can easily replace (1) with either “False A is unprovable” or “True A is unprovable”. (See below)
“A means that A is unprovable” can only devolve upon that A is unprovable, because to say “A means that” is just an added appendage to saying “(this claim) A is unprovable”. So the full sentence “A means that A is unprovable” is a predication in which A is either true or false. Unprovable means that something cannot be proved true. So we come to the question of not-A, i.e. false A.

(3) A means that A is unprovable (if false A or if true A)
(4) False formulas are unprovable

We cannot initially put an equal sign between the premise “A means that A is unprovable” and “False formulas are unprovable”, because we do not yet know if A is false or true. The following are all four heuristic possibilities for a theorem which I am going to exam very shortly:

A = false and provable
Since A cannot be false and provable I will leave this sentence aside.

A = true and provable
If A is true and provable it does not contradict “False formulas are unprovable” (4) and hence (true and provable) is still valid and thus also is independent from (4) which is rendered superfluous.

A = false and unprovable
“False A means that false A is unprovable” is a true proposition. It does not contradict with (4). (See the asterisk in parentheses below (*))

A = true and unprovable
And of course, if A is true and unprovable it does not contradict (4), because true A is supposedly just unprovable (at present date) and not false.

(*) Remember that “is unprovable” means that something cannot be proved true. “Unprovable” doe’s not mean that A is both not true and true at the same time, or even undecided, because that is impossible anywhere but in quantum mechanics. A true proposition cannot be unprovable, and a false proposition can never be proved true. A false proposition can perhaps be proven false, but it would still not contradict (4).

Someone may suggest that we have to transform the formulations above into basic math-rules like this, and strip it of digits:

(- +) = (-) (imaginary)
(+ +) = (+) (true)
(- -) = (+) (true)
(+ -) = (-) (imaginary)

The following is a heuristic proof of what I am claiming here:

a) We would get (- +) = (-) (imaginary) if A could be false and provable, which it cannot. False propositions cannot be proved true.
b) We get the formula (+ +) = (+) (true) if it is true and provable, which certainly wouldn’t conflict with (4).
c) We get (- -) = (+) (true) if it is false and unprovable.
d) Thus we get the formula (+ -) = (-) (imaginary) for the true and unprovable.

I realize that labelling “unprovable” as a negative equaling with “false”, by assigning it too the negative (-) when “true” represents the solid plus (+), can open up for an interpretation of the above four a), b), c) and d) as erroneous thinking all-in-all. Because “false A is unprovable” means that false A cannot be proven true, but false A can still be proven false which seem to correspond with the negative (-) much better. And that would have been correct if it hadn’t been impossible to prove false A true, as we have accounted for in and above the heuristic proof. So what we are left with, is that false A can never be proven true, that is, false A (-) must always be followed by (-) for “unprovable” and that means that this proposition (- -) is true. A true proposition cannot be unprovable, and a false proposition can never be proved true.

In the original theorem it is claimed:

• A means that A is unprovable. That means that A cannot be positive (+) if unprovable is (-) since true A cannot be unprovable. Because everything true is provable, and (+ -) = Imaginary = (not true). Therefor A = not-A = -A. And the formula must read (- -) = (+) or true.
• False formulas are unprovable. Wherein the false formula equals (-) and unprovable equals (-). Therfor (- -) = (+) = true.

Even though “unprovable” is a factor in the proposition, there is no contradiction.

The important thing is that the plus (+) is indicating existence, and the minus (-) is indicating non-existence, so that the result equals one of two things – true or imaginary. For the fun of it one can maintain, that this is the explanation of why the universe exists and that it is a God proof as well. Let us assume that (- -) represents the two unexplained fundamental entities; the universe and God. Since two non-existing of anything (- -) equals plus, i.e. a positive number = (+), the universe and God are destined to exist however unlikely they seem to be. In fact the improbability of their existence separately, could be a precondition for their very co-existence, (-) God (-) universe = (+) existence. And if it (math) is a precondition for their very co-existence, then the existence of the universe and God suddenly seems very plausible. And if either the universe or God fails to exist the result is that neither of them exist (+ -) = (-). But we exist, and therefore God exist. But is this God proof conclusive? Of course not, no God proof is conclusive. I am just having fun.

 

We have to revise the semantics in certain suggested variants of formulas for Gödel’s incompleteness theorem and Plato’s theorem, but Edmund L. Gettier’s theorem stands as a shining example still.
A suggested variant of formula for Gödel’s incompleteness theorem:

 

In any logical system for mathematics, there are statements of speech that are true, but that cannot be proved.

This statement cannot be true

Must be either true or false.

If the claim is false, it can be proved. Then it must be true. Which is a contradiction, therefore, the claim is true.

This is therefore a mathematical claim that is true, but cannot be proven.

The mathematical implication is: What if the Riemann hypothesis would prove to be true, but is impossible to prove?

____________________________________________________________________

It seems to me, this suggested variant of formula for Gödel’s incompleteness theorem gets entangled in it’s own semantics. It is certainly a logical argument based on the theorem, but you cannot use the order in which the words follow, mathematically. What do I mean? Well, the sentence: ”This statement cannot be true” must indeed be either false or true, but if it is true then you should – if it is possible to translate it into a mathematical formula that says something about something other than semantics – replace the words ”cannot be true” with the words ”is not true”, which makes it correct without the inconsistencies. Y can stand for ”is not true”, and X can represent ”must be true.” A can stand for the opening words ”this statement”.

 

——————————— X ”must be true” (+)

A                                  X or Y, but it cannot be both!

——————————— Y ”is not true” (-) (cannot be true)

The theorem as it appears above the unbroken line, perhaps proves that it semantically can be either false or true, though it cannot be proven. But does it prove anything, with mathematics, of the nature of the world beyond it? No, it rather seems to disprove the theorem itself! The theorem doesn’t help us understand the world. Perhaps one cannot conclude a solution from the first (“This statement”) or A with both (“must be true”) and (“cannot be true”) for it to be a correct formula? Either “This statement” or A is true or it’s not true, so Y should read “is not true” if it should be adjacent with “This statement” or A since “Can” is a statement that says that something either is, or is not, but not both at the same time. When you put “not” after “can” (cannot), you are either saying (can; as in must[+] not[-]) = (-) = (“is not true”) which translates into a mathematical language + (-) = – or with other words it is a negative. Or you are saying (can; as in not[-] not[-]) = [+] = (“must be true”) which mathematically translates into – (-) = + or with other words it is a positive and henceforth must be true. Conclusion; “is not true” or “can not be true” is a correct wording, but not “cannot be true”! And what is the statement A? We don’t know! What we are doing is to apply the label of an unknown statement to a formula. But we cannot say anything about any actual statement. Is that logical? Surely “this statement A” is not a statement!? So what we have got left is “A is not true” or “A is false” + – = – or just plain -.

Maybe we need to accept the fact that the answer to the Riemann hypothesis involves no more pattern in any sequence of prime numbers, than do the number sequence in Pi, and still the enigma could be solvable – if we look outside the box.

 

image003[1]

The above picture with the text “the next sentence is true” and “the previous sentence is false” is an anomaly if you translate it into a mathematic language. Think about how wrong it is semantically to not say anything about the sentence we read for the moment being, but instead say something about the second sentence which we do not read for the moment and haven’t had the opportunity to infer anything from at the moment. The sentence we are reading does not in any way entail the other sentence but are merely referring to it. These two combined sentences in the above picture with the dinosaur are related to the first suggested formula on Gödel’s incompleteness theorem This statement cannot be true, but only separated into two individual sentences and without the inconsistencies that comes with the word/words “cannot” (can; as in must [+] alt can; as in not [-] + not [-]) from the bipolar word “can” and “not” which the originator didn’t split up like I did here. The above statements in the picture is like saying “x+1=something in another formula (the next sentence) here not specified or even correlating (with the next sentence)”. It translates into (the next sentence[x] is true[1]) and then goes on to saying (the previous sentence[y] is false[-1]). The two sentences are simply not translatable into any logical algorithm one can solve, it only states that x=1 and y=-1. Or maybe you should say that x=-1 and y=1, but it still does not translate into any logical algorithm with a plausible answer. There is no mathematic connection between the two sentences, not even an equal sign. It is like saying; (the next bun [x] is tasty [1]) and (the previous bun [y] is disgusting [-1]). You could also shift the meaning in the two statements “the next sentence” and “the previous sentence” and get (this sentence [y] is true [1]) and (this sentence [x] is false [-1]). “This sentence is true”, is always a true sentence. “This sentence is false” if it is a true statement it must be false. If it is a false statement it must be true. It’s a pun that is transferable into a solvable mathematical formula (x=-1). Thus [x] is false and when one read it in its mathematical formula one can see no further implications because x=-1. It shows that there can be something illogical and subjective with the semantics we humans use.

I have other philosophical examples as well, of how semantics can mess it up, when trying to convey it into logical theorems (read below). The presentation of the criteria (for how we could be considered to have knowledge of anything) is construed by Plato, and problematized by the renowned philosopher E. Gettier. It has been considered an unsolvable problem for many years. The problem is related to Gödel’s incompleteness theorem, because of their semantic nature. I consider myself to have solved the enigma of Gettier’s problematisation of Plato’s theorem:

AN EPISTEMELOGICAL AND RATIONAL CONCLUSION FROM PLATO’S THEOREM AND E. GETTIER’S EXAMPLE WITH THE WOLF.

1:st example: A train is running on the railway tracks past a meadow. In the meadow there is a wolf. The passengers can see the wolf from the train.

According to Plato we require three criteria for enabling us to have knowledge of it.

(1) It should be a conviction.
(2) It must be consistent with reality.
(3) We must have rational reasons to accept it.

All three criteria are met.

2:nd example: Now suppose that, as in E. Gettier’s example, the wolf is actually a dog dressed up as a wolf. But a little further beyond the dog in the meadow there is a real wolf. The three criteria are still met, and this is E. Gettier’s problematization of Plato’s theorem, for the wolf we see is not a wolf at all, and hence the theorem is faulty even if it is true, according to Gettier.

Can we have knowledge that there is a wolf in the meadow (that the theorem is satisfied) by observing the dog, and applying the three criteria? The answer is that we cannot! The theorem’s correctness is completely independent of our observation of the dog (we do not know that the “wolf” is our costumed dog or that there is a real wolf just behind the dog in the meadow).

Or should we perhaps say that the theorem, on the contrary, is totally dependent on our observation, because our observation results in our belief (1), and our rational reasons to accept it (3). But thereby follows that our observation leads to a faulty conclusion, for the visible wolf is false. The theorem is still true, but Plato’s theorem requires an alternation applied to the unique situation.

(1) It should be a conviction.
(2) It must be consistent with reality.

An omniscient archangel must be the judge of whether the theorem is consistent with the real situation. Or in other words:

(3) ONE must have rational reasons to accept it.

Thus premise (3)’s rationality (as above) is not based on observations from our side. By changing premise (3) to; one must have rational reasons to accept the belief, we move the decision for what is rational from the group, to an omniscient archangel. One obvious objection you might come up with is that one can say that premise (3) is not needed then, because to claim premise (3), is the same as to claim premise (2).

The ideal type theorem itself is not critical to getting an epistemological answer to an investigation of the rational conclusion of the theorem. The key is to know when a rational answer emanates from the premises, not when a premise is rational. “A rational answer” is comprehensive of the whole situation with the wolf and takes into account both the wolf and the dog as distinctive entities (even in mathematics!). The original premises (1),(2) and (3) have not led to a rational answer to Plato’s theorems inconcistencies in this unique situation from Gettier’s example with the wolf and the dog simultaneously located in the meadow but where we only see the dog, because that is what the whole point with Gettier’s fictional example is, that Platos theorem is inconsistent. Here the archangel in my modified third premise that equals the second premise, come into the picture. Or should I say – it eliminates the third premise and leave us with only premise two and premise one.

In one possible Gettier reality applied on Plato’s original theorem, all of Plato’s original premises are not fulfilled: Say that in one occasion there is a dog dressed up as a wolf in the meadow (premises 1 and 3 are satisfied), while there is not a wolf behind the dog (premise 2 is not fulfilled), then the conclusion we make about the so called “wolf” is not a correct conclusion, because the “wolf” is actually a dressed up dog. If we had been able to make a correct conclusion, it would not have been our belief that there is a wolf in the meadow.

In our second example from above (read 2:nd example in bold black letters above) from Plato’s original theorem, there is a real wolf standing behind the dog, and all three premises are met. Let me first say that a correct conclusion would be as seen from a correct supervision of an omniscient archangel’s judgment about what constitutes a proper conclusion. On this occasion, we cannot make a correct conclusion based on our position on the train, that there is a wolf in the meadow, because we do not see it, we only see the dressed up dog. We believe however that the conditions are in order, (which they actually are, but not as we think, because we believe that the dog is the wolf in the meadow), and from it derives a conclusion that happens to be true, based on our false beliefs and Plato’s original premise, (from which I say that we have achieved an “Accidental Conclusion”, which we may call it). It also requires that the dressed up dog really looks like a wolf for us to be able to make a true (but not overall correct) conclusion. If there had been a water fountain or a Dachshund dressed up in front of the wolf rather than a German shepherd dog dressed up, we had never come to the conclusion that there is a wolf in the meadow, by looking at the fountain or Dachshund. The conclusion is true in this our other example, where all three original Platonic premises complied with the conclusion, but it is not a correct one. For this to be a correct conclusion requires that the premises implicitly take into account all the underlying facts. (Read and compare with my deconstruction of suggested formulas posing as Gödel’s incompleteness theorem!) Again; the theorem itself is not of crucial importance. The key is to determine when the premises amount to a rational conclusion. And here is where the archangel and my modified premise comes to use, for here it is the archangel’s insight that is the standard, and not my insight, and from that follows a rational answer to the theorem. The fact that the original theorem is true in this unique situation where we see the dog but not the wolf, is a pure coincidence (read blot on Plato’s behalf) and not relevant to how we should set up the premises properly. To make a true conclusion based on faulty underlying facts is something that has happened before in history. For example, there was an ancient Greek (Plato) who said that the earth was round long before anyone else had thought of it, and he founded this conclusion from that the shadow the earth cast on the moon could not be a likeness of the Earth’s shape, if the earth was flat. He believed that the earth cast its shadow on the moon, when in fact the moon (usually) is shaded by itself and its position relative to the sun as seen from our perspective. In light of this, Plato’s original theorem appears quite absurd, and Gettier’s situation with the wolf, in the context of Plato’s theorem is revealing deeper thoughts about the nature of epistemology, how we humans are limited and how we can be wrong without realizing it. I don’t know if Gettier was conscious about it, but that is what Gettier’s example implicates. The theorem “proves” more than it can prove, just as the moon’s shadow can do for those who have certain beliefs.

There is another way of going about Plato’s inconsistent theorem. The belief ((1) we believe there is a wolf in the meadow) and the rational reasons ((3) we have rational reasons to accept that there is a wolf in the meadow) with ((2) there is a wolf in the meadow) may seem to be waterproof as a logical framework. But the premise (2) should be read/understood and set up like this: The wolf is false, but there is a real wolf in the meadow that we do not see = it must be consistent with reality, and the whole complete reality with every underlying fact taken account for, if the belief is to conform with truth. This is how we must see the adapting of the situation with the wolf and the dressed up dog, I think. Had we just said; It must be consistent with reality, yes, it would have been correct. But should we allow the reality of our second premise to be so simplified as to say “there is a wolf in the meadow”? If so, the premise would not be completely true, or at least not entirely complete. Look at the example with the costumed dog which had a wolf behind it. We have rational reasons to accept the belief that there is a wolf in the meadow when we run by in the train, according to the original theorem. We have the illusion of the dog as a wolf. But coincidently there was a wolf in the meadow. Leaving aside premise (2), here in the form: “it must be consistent with reality, and the whole complete reality with every underlying fact taken account for”; is premise (1) and premise (3) merely cosmetic? They are at least “ideal types” constructed from our own shortsighted perspective, but still inconclusively constructed since they in Plato’s original theorem are not based on any actual situation in an all in all complete situation with at least as in this case, the dog and the wolf in E. Gettier’s example. Premise (1) and premise (3) are merely convictions, which by chance happens to mess it up in at least one of the cases written above, where the wolf and the dog coexisted in the meadow simultaneously, in Gettier’s example – hence “Accidental Conclusions”.

In conclusion, we have to revise Plato’s theorem, or abolish it as a whole. And E. Gettier’s example reveals more about the world or epistemology than he perhaps thought it would. I’m sorry I in previous versions 1-9 did not recognize Gettier’s genius potential!

Conclusion 1: One has to have rational grounds for accepting the belief.
Conclusion 2: Convictions leads to “Accidental Conclusions.”
Conclusion 3: The costumed dog must look like a wolf, and not a Dachshund or a water fountain, for the theorem to work.
Conclusion 4: The theorem proves more than it can prove, by the principle “the earth casts its distinctive shadow on the moon, and therefore the Earth is round”, which is false for some part.

In a textbook used at Lund University in the B course, called ”Philosophy of Language a contemporary introduction” by William G. Lycan from University of North Carolina, chapter 13 on ”Implicative relations”, page 198 it says to read in the first lines: ”Sentences entail other sentences, and in that strong sense imply them. But there are several ways in which sentences or utterances also linguistically imply things they do not strictly entail.”

It describes the chapter’s content very briefly. Anyway, in this chapter you can read an interesting thing that you can directly connect to and make of use to Gettier’s problem without that Lycan, or rather Grice, seems to have had any intentions in that direction.

There you can read: ”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When S:1 entails S:2 and S:2 is false, the penalty is that S:1 is false. When S:1 semantically presupposes S:2 and S:2 is false, then S:1 is sent ignominiously to zip. When someone utters S:1, thereby conversationally implicating S:2, and the conveyed meaning or invited inference S:2 is false, then the penalty is that, even if S:1 is true, the speaker’s utterance is misleading. If S:1 conventionally implicates S:2 and S:2 is false, then S:1 is misworded even if not false.”

One can implicate and translate this into Gettier’s example with the wolf directly like this:

”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When a ”wolf” in the meadow (S:1) entails a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, the penalty is that the wolf (S:1) is false. When the wolf (S:1) (semantically) (I here chose to put this word within parentheses) presupposes a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is sent ignominiously to zip. When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S:1) is true, the speaker’s utterance is misleading. If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”

To translate this, one must resort to some drastic interpretations. Among other things, one must interpret the following sentence – “When someone utters Wolf (S: 1), thereby conversationally implicating a belief (S: 2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S: 2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S: 1) is true, the speakers utterance is misleading.” – as utterances never are trustworthy regardless of whether they are true! But thereafter a complementary interesting thing is mentioned, namely: – “If the wolf (S: 1) conventionally implicates a belief (S: 2) and the belief (S: 2) is false, then the wolf (S: 1) is misworded even if not false.”

Also the philosopher Bertrand Russell addressed the self-contradictory logical problems one can construct with semantics and set up in an equally contradictory theorem, in Russel’s paradox or ”Performative Contradiction”. The paradox is as follows: When people say; ”all truths are relative” they make an absolute claim, and thus it becomes a contradiction in terms. I can answer with saying that; if all truths are relative, they are not truths, they are but a misch-masch or a composite of separate truths and non-truths and/or a misch-masch in the interpretation of the meaning of different non-hyphenated (usually) words, that need to be figured out separately, just like I did with the suggested variants of Gödel’s incompleteness theorem above. Either “the truth” (or in other words – the claim) is true, or it is false, but it cannot be half true in between!

Author: Roger Klang, civis Lundensis, Scania Sweden, updated version again (version 18 the 5th of september 2017). First translated into English 9/3/2011.

 

 

Posted in Matematik, Människans hjärna | Taggad: , , , , , , , | 2 Comments »

Kristus, motsägelser

Posted by Roger Klang på augusti 21, 2011

Hej Krister!

Lukas 9:49, 9:50:

Johannes sade: ”Mästare, vi såg en man som drev ut onda
andar i ditt namn, och vi försökte hindra honom eftersom han inte följde med
oss.”

Jesus sade till Johannes: ”Hindra honom inte. Den som inte
är emot er, han är för er.”

Se även Markus 9:38-9:41

Men i Matteus 12:30 säger Kristus; ”Den som inte är med mig
är emot mig, och den som inte samlar med mig, han skingrar.”

Dessa uttalanden av Kristus är synbarligen en motsägelse.
Jag är kanske ensam i världen om att hitta en synbarlig motsägelse i någonting
Kristus själv har sagt? Jag är intresserad av din förklaring till den
synbarliga motsägelsen! Kan du skriva om detta på din hemsida? Naturligtvis har
jag en förklaring också, det finns ju ingen anledning att döma ut mästaren
Kristus som en bedragare bara för detta. Min förklaring går ut på att överlappa
Jesus citat i sista delen av;

Matteus 12:30 ”…och den som inte samlar med mig, han
skingrar”

med Lukas 9:50 ”Den som inte är emot er, han är för er”,

vilket med en liten omskrivning blir; ”Den som inte är emot
Kristus samlar, och skingrar följaktligen inte (jämför Matteus 12:30), vilket
betyder att han är för Kristus (jämför Lukas 9:50)” så det blir ingen
motsägelse till det första stycket i
Matteus 12:30 ”Den som inte är med mig (Kristus) är emot mig…” Alltså är Kristus
båda uttalanden inte bara inte en motsägelse, utan de är också
kompletterande och vattentäta semantiskt tolkade, såväl som religiöst tolkade
som den gudomliges felfria ord. Jag har ännu inte hittat en tolkning av Kristus
egna ord som en helhet eller var för sig, som ens kommer i närheten av att
vederlägga Kristus egna ord som en helhet eller var för sig. Men ett tag var
jag lite orolig.

Någon gav mig
följande ögonöppnare: Det finns inte en chans för judarna att bevisa att deras
väntade frälsare är den sanne Kristus, eftersom Romarna år 70 AD förstörde
folkbokföringsregistret som skulle kunna härleda deras Kristus ättelinje
tillbaka till David och Abraham. Så om Kristus kommer så kan man inte bevisa hans
legitimitet som den frälsare GT talar om. De skriftlärda judarna på Jesu tid
kunde på grund av att Jesu ättelinje kunde bevisas inte hävda att Jesus var en
bedragare på dem grunderna. Vad har du att säga om det? Denna sista frågan är
min egentliga fråga till dig.

Det
är inte enbart en ynnest av Gud att begåvas med Mod; bra utseende; intelligens;
eller en kärleksfull uppväxt. Dessa är de fyra djävlarna som kan leda en till
fördärvet! Rätt använt så är dem en välsignelse; om man använder dem för andra
människors välbefinnande.
 Att ha mycket av de tre första men
litet av den fjärde, fast använda dem rätt och med gott samvete, skapar olust
hos många som har mycket av den fjärde faktorn. Det är som vore dem blinda. Citat; Roger
Klang

Mvh Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 21/8/2011

Posted in Historia, Människans hjärna | Taggad: , | Leave a Comment »

Mensas intelligenstest varierar i svårighetsgrad beroende på om du betalar för det eller inte.

Posted by Roger Klang på augusti 4, 2011

Visst kan man träna upp sin
intelligens, vare det matematiskt tänkande eller musikaliskt etc, det är redan
bevisat.

Jag tror, nej jag vet, att man kan träna upp sin hjärna till
en gräns som är individuellt ärftlig. Människan har sagts endast använda tio
procent av sin hjärna. Detta är en myt! Människan använder tio procent av sin
hjärna vid varje givet tillfälle,
eftersom vi med våra stora hjärnor speciellt, måste vara ekonomiska eftersom
vår hjärna förbrukar tjugo procent av den tillförda energin till kroppen som
intas i form av mat, mest av alla däggdjur på jorden förmodligen. Det enda
däggdjur jag kan komma på skulle kunna mäta sig med människans hjärnas
energiförbrukning är möjligen delfinen som har en större hjärna än människan.
Men å andra sidan så väger delfinen mer än en man och därmed så förbrukar
hjärnan mindre av djurets tillförda energi i procent. Delfinhjärnan liksom
valhjärnor och möjligen elefanthjärnor är större än människans hjärna ändå, och
det är det som räknas! Människan skulle i snitt kunna väga 1000 kilo om en
miljon år, men med en lika stor hjärna som vi har idag så skulle vi vara lika
smarta som idag och inte ett dugg mer. Därför kan man inte räkna hjärnans
intelligens för en art i förhållande till djurets vikt, endast i förhållande
till hjärnans vikt. Men inte ens det är ett bra kriterium för att mäta en arts
intelligens.

Vi vet att människan kan träna upp sin intelligens på olika
områden, vi kan lära oss ett instrument, vi kan träna upp vår matematiska förmåga
etc. Åtminstone som barn kan vi göra det och skörda frukterna som vuxen. Men
som jag sade så tror jag att varje individ har en övre gräns för hur duktig den
kan bli inom ett område, och varje område vi tränar upp tar upp mer plats i
hjärnan på bekostnad av andra områden. Man kan se det när man skannar
specialbegåvningars hjärnor när de använder sin begåvning. Så vad utmärker då
en universalbegåvning? En universalbegåvnings hjärna är mer ekonomisk i den
meningen att hjärnan kan vara mindre men ändå ha en högre kapacitet. En
universalbegåvnings hjärna har fler neuronkopplingar per kubikcentimeter hjärna
än andra hjärnor. Därför så är intelligens nog även en fråga om arv. Fast alla
kan bli bättre än genomsnittet på något! Men bara ett fåtal kan bli bättre än genomsnittet
på allt, och jag är inte en av dem, med en IQ på 98 enligt Mensas riktiga
inträdestest, det test man får betala för.

Mensas intelligenstest varierar i
svårighetsgrad beroende på om du betalar för det eller inte

Mensas riktiga test är mycket svårare än deras ”locktest”
och skiljer sig åt i designen eftersom de lurar folk genom att göra testen så
att nästan alla klarar deras locktest och sporras att göra deras riktiga
inträdestest som ju kostar flera hundra kronor att göra. Folk med en IQ på runt
hundra klarar nästan alla locktestfrågor, men när det blir dags att göra allvar
av sina förhoppningar om att dokumentera att man är ett geni, så tas man ned på
jorden omedelbart när man gör det verkliga testet som alltid sker vid en för
tillfället avsedd lokal tillsammans med andra, i regel män. I alla fall så
skrev man det riktiga testet i för ärendet tillfälligt avsedda lokaler för en
fem-sex år sedan. Jag bryr mig inte så mycket om att jag blev lurad, jag fick
ju i alla fall veta en gång för alla att jag inte har någon hög IQ.

Jag är en strategiskt och taktiskt tänkande specialbegåvning,
jag har ”tänkandet” som Göran Persson kallade det och skulle göra bra ifrån mig
som politiker eller militär (strategi och taktik), men knappast i den
akademiska världen eller i det högt tekniska näringslivet, i alla fall inte så länge
som de inte kör med Kanonundervisning. Göran Persson är förmodligen också
ganska dum IQ-mässigt, men försök som Mensa-medlem att snacka ner honom, det
går bara inte för det är en helt annan typ av tredimensionell strategisk och taktisk intelligens! Detsamma gäller nog George W Bush i någon
utsträckning. Göran Persson träffade W en gång och ansåg honom vara
intellektuellt klart underskattad, även om han påpekade att W gärna använde sig
av fusklappar. Men just därför att våra hjärnor kan aktivera stora områden för
strategiskt och taktiskt tänkande, var det nu än kan sitta, på ett eller flera
ställen, så kan vi excellera inom ett specialområde som i den mycket spatialt
orienterade politiska världen. I den akademiska världen är vi nollor om vi inte
samtidigt har en hög IQ, för där prioriteras ett dynamiskt och prövande men
tvådimensionellt nytänkande vid uppsatsskrivning, inlärning, dissertering etc.,
som i typ matematik som är dikotomisk till sin natur och där man följer
regelsystem och ett ”öppet” och eliminerande tänkande där man avslutar varje
delproblem och är bra på att tillgodogöra sig alla möjliga faktorer som går
förbi människor som mig, och strukturera dem innan man går vidare till nästa
steg och nästa steg för att lösa resten av ekvationen. Jag vet inte hur jag
annars ska formulera det. Inte för att jag inte kan vara dynamisk, men som
politiker följer jag en strikt kontinuitet och tänker och löser problem genom
mina inlärda erfarenheter som hela tiden byggs på men vars byggnadsställning
aldrig kan flyttas genom prövande nytänkande, till skillnad från hur en duktig
plastisk men regelföljande matematiker tänker. Den bästa matematikern har
mycket av båda formerna av intelligens, den matematiker som har mycket av ”tänkandet”
också, typ killen som tänkte ut att universum var ”munkformat”, kan applicera
matematik på sin högst spatiala världsbild av det munkformade universum och
tvärtom. Den som läser min vetenskapsblogg i sin helhet kan se exempel på vad
jag menar med att ha en ”spatial världsbild”, där är jag oslagbar. Jag har bara
likar och ingen som slår mig, när det kommer till spatialt tänkande, det är
sant! Sedan att inte allt jag skriver är korrekt är en annan sak, för jag
kanske inte har alla riktiga premisser för att dra korrekta konklusioner.

En spatialt tänkande like till mig var Olof Palme, en annan
var Ronald Reagan och en tredje är Krister Renard – skapelseteoretikern. Ja det
är sant, även en kristen bibeltroende man eller kvinna kan vara ypperligt
intelligent, tro handlar inte om vilken IQ man har och Krister Renard är en
framstående matematiker till sin profession. Men han valde att undervisa
gymnasieelever de sista åren av sitt yrkesverksamma liv, högst sannolikt på
eget initiativ. Om du har en hög IQ men ändå inte kan se, efter att ha läst Renards
hemsida alt. blogg, att Krister Renard är en första klassens tänkare fullt i
klass med Albert Einstein (Krister skulle nog protestera, men det hjälper inte
för han är det han är och har de förmågor han har), så är du inte så intelligent
som du hoppas! It takes an equal genius to spot a genius. Själv började jag min
intellektuella bana väldigt sent i livet, så jag gör en del nybörjarfel när jag
uttrycker mig som en intellektuell, nybörjarfel som om jag var ung skulle
överses av vuxenvärlden, men som nu när jag är 46 år gammal nog renderar en del
skratt och spe från mindre stora tänkare med akademisk skolning. Men det krävs
ingen hög IQ för att lära sig svåra ord, endast intresse! Men oftast är det dem
med en hög IQ och som läser eller jobbar på universitetet, som har intresset
ändå, fast inte jag.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 4/8/2011

Posted in Matematik, Människans hjärna | Taggad: , , | 4 Comments »