Regor Gnalk´s allmänvetenskapliga blogg

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Partiklar’ Category

Kvantmekanik och Relativitetsläran, går dem ihop?

Posted by Roger Klang på november 3, 2013

Så vitt jag vet så finns det bara en teori som gör anspråk på att koppla ihop Kvantmekaniken med Relativitetsteorin – Strängteorin. Niels Bohr hade en serie publika debatter mot Albert Einstein där den ena försökte vederlägga den andre. ”Does the moon exist only when you look at it?” frågade Einstein Bohr. Även om Einsteins fråga var ledande så hade han rätt. Månen existerar oberoende av betraktaren. På empiriska grunder kan vi avgöra detta. Hur?

Premisser; Låt oss säga att vi har 10 astronomer på 10 olika ställen på jordytan (eller i rymden om man hellre vill det). Av dessa tio astronomer så observerar 9 av dem inte månen vid ett givet ögonblick. Den tionde gör det. Han konstaterar att månen finns på en bestämd koordinat på ett bestämt avstånd från jordytan vid det givna ögonblicket, en koordinat och ett avstånd så exakt att vanliga människor inte kan avgöra det med blotta ögat eller med amatörteleskop. Sedan går han ifrån det astronomiska instrumentet. Fem minuter senare så observerar astronom nummer 9 månen. De övriga astronomerna är nu overksamma. Astronom nummer 9 konstaterar nu att månen finns på en bestämd koordinat på ett bestämt avstånd från jordytan vid det givna ögonblicket, en koordinat och ett avstånd så exakt att vanliga människor inte kan avgöra det med blotta ögat eller med amatörteleskop. Sedan går astronom nummer 9 ifrån teleskopet och astronom nummer 8 tar vid fem minuter senare 100 mil ifrån teleskop nummer 9. Och så fortskrider det tills alla astronomer har fått en möjlighet att ensamma studera månens exakta läge och avstånd ifrån jorden.

Konklusion; Hade Niels Bohr haft rätt om att de kvantmekaniska lagarna gällde även i makro-världen, så hade inte månens bana, omloppstid och avstånd från jorden kunnat avgöras på ett korrekt och exakt sätt av varje enskild astronomisk observatör, som för experimentets skull alla befinner sig 100 mil ifrån varandra. Sekvensstudien skulle inte ha visat att månen lyder under matematiskt förutsägbara lagar. Men den följer en förutsebar beräknad bana runt jorden på ett visst oomkullrunkeligt avstånd. I alla fall så är det vad jag tror. Om månen lyder under matematiskt förutsägbara lagar till skillnad från sannolikhetslagarna så existerar den också med säkerhet på ett bestämt förutsebart ställe och man kan beräkna dess omloppsbana! Världens astronomer kanske borde göra ett litet experiment så som jag har beskrivit det ovan, bara för skojs skull?

På empiriska grunder så hade bevisligen även Einstein fel. Annars skulle inte min elektroniska klocka fungera. Strängteorin som sammankopplare av de Kvantmekaniska lagarna med den allmänna Relativitetsteorin är därför tilltalande för mig. Jag vet till och med hur strängar kan sträcka sig från den ena änden av universum till den andra. Svaret heter fraktalgeometri. Med fraktaler kan man skapa veckade linjer som likt en nästan oändligt förstärkt mobiltelefonmottagare uppnår en yta som närmar sig oändligheten.

Einstein hade inte fel mot Bohr, han hade rätt före Bohr men Bohr arbetade på något nytt och därför såg folk det som att Bohr avgick med segern. I själva verket hade båda lika rätt, eller fel, beroende på hur man ser det. Bådas teorier var sanna. Men båda hade fel om att man kunde överföra sin egen föredragna teori på den andres. (Exempel; ”Gud spelar inte tärning” och ”Existerar månen bara när man tittar på den?”.) Kvantmekaniken förefaller inkompatibel med Relativitetsteorin, det kommer att visa sig fel tror jag. Bägge teorierna är sanna.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 3 november 2013

Posted in Människans hjärna, Partiklar, solsystemet, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Det yttersta Gudsbeviset?

Posted by Roger Klang på mars 4, 2013

Det yttersta Gudsbeviset?

En observatör som observerar en partikel på atomnivå kommer inte att se något kvantsprång, utan partikeln kommer att låsas just i det ögonblick den observeras och tillåta sig att observeras eller mätas. Osäkerheten i partikeln försvinner alltså när man mäter eller observerar den.

Varför fungerar inte det på makronivå då? Det är en fråga som fortfarande väntar på ett svar.

Men nu har jag ett svar, som tillfredsställer i alla fall mig. Det är för att Gud har tillverkat världen enligt en kvantmekanisk modell. Gud bryr sig inte om att observera små kvantsprång, därför så är osäkerhet i små partiklar, utom när vi människor observerar eller mäter dem, alltid ett fenomen som naturligt tillåts fortgå. Skulle Gud emellertid observera små partiklar så är världen han har skapat sådan att osäkerheten i dem försvinner. Kan Gud skapa en sten som är så tung att han inte kan lyfta den; Kan Gud skapa en partikel som han inte kan mäta? Det är en fråga som då blir besvarad – ja det kan han. På så sätt skulle man kunna säga att han inte är allsmäktig, men på ett trivialt och intetsägande plan.

Varför har han då skapat världen så? Därför att vi var tänkta att ha en fri vilja! Vi är inte förutbestämda att vandra en viss väg. I våra hjärnors minsta beståndsdelar existerar kvantsprång, men för vår kropp gör det, det inte. Och det beror på att Gud observerar alla fysiska ting på makronivå. Det är Gud som observatör som gör att vi befinner oss på ett och samma ställe.

Stephen Hawking har sagt att; ”De som säger att man aldrig kan veta vad en person kommer att göra, glömmer att man med ganska hög sannolikhet kan estimera en viss persons framtida handling om man känner den personen.”

Samma sak är det för Gud. Han kan estimera att vi kommer att handla på ett visst sätt till 35 procents sannolikhet, handla på ett sätt till 7 procents sannolikhet, och alla möjliga sannolikheter däremellan. Liksom en kasinoägare vet att han kommer att vinna i slutänden, kommer Gud att till sist att veta alla utgångar. På så sätt blir han allsmäktig trots att vi har en fri vilja, och i många enskilda fall så blir det också en god utgång även om sannolikheten för just den utgången skulle vara lägre än för någon annan möjlig utgång. Vid tillräckligt många goda utgångar så kan man kanske förändra hela världen på en sannolikhetsskala? Jag vet inte, men om tillräckligt många människor kommer till Gud så kan man kanske påverka ett helt land i en bättre riktning, vars helhet ger en helt annan sannolikhetskalkyl.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 4 mars 2013

Posted in Människans hjärna, Partiklar | Taggad: , , | Leave a Comment »

Oändligheten finns inte!

Posted by Roger Klang på januari 25, 2012

 

Oändligheten finns inte!

 

Oändligheten finns inte. Endast i teorin. Bara i teorin kan man skriva ett tal. Bara så länge det existerar någon som kan sätta en 1:a före eller efter ett tal med en penna så kan man fortsätta att räkna hur länge som helst, hur långt som helst i en oändlighet som inte finns. Men eftersom oändligheten är teoretisk så kan bara människan göra det i oändligheten, skapa oändligheten. Vilket inte är möjligt! Intet utanför universum är egentligen inte oändligt, utan det är en entitet (entitet = avgränsad och enhetlig företeelse). Att räkna den är som att räkna till 1. Det finns en intighet, och den representerar oändligheten, men man kan inte räkna oändligheten i kilometer eller ljusår. När man räknar oändligheten som 1 så räknar man den inte som en utsträckning eller som en tid eller som siffror som representerar något, för det gör den bara i människans hjärna. Och man räknar det i synnerhet inte som rumtid, ljus eller materia. Man räknar den som 1 varandes, lika gärna som man räknar en atom som 1 varandes. Evigheten och en atom kan jämställas, det finns ingen skillnad mellan dem förutom att en atom består av flera mindre delar. När jag säger att jag räknar evigheten som 1, så menar jag inte nödvändigtvis som talet 1, men man räknar den som ett begrepp eller snarare som ett negativt begrepp (ickebegrepp). Detta begrepp (eller ickebegrepp) måste man ta i beaktande när man ska förklara universums i sig själv villkorade existens. Läs nedanstående inlägg här på bloggen, från den 8 september 2011:

 

Kan ett ingenting påverka ett någonting? Kan anledningen
till universums allt snabbare expandering vara att ingenting har en påverkan på
någonting, dvs. ett vakuum som ”ingenting” är drar ut det som finns – någonting
– och därmed interagerar med någonting? Då måste ju ”ingenting” finnas, men det
gör ju inte det.

 

Efter att Big Bang hade expanderat och följaktligen förlorat
energi i centrum av explosionen som tyngdcentra, så fanns det ingenting som
kunde hålla tillbaka det utvidgande universum. Därmed kunde vakuumet från
ingenting bli den drivande kraften för universums allt snabbare utvidgning. Vilket
i förlängningen innebär att universums utvidgning aldrig kommer att reverseras,
eftersom tyngdcentra i universums mitt försvunnit medans intet utanför
universums gränser tänjer ut universum genom att ”ingenting” påverkar någonting,
eller genom att någonting för att kunna existera i ett ingenting måste utvidga
sig accelererande och därmed bara kan komma till och existera genom att
någonting har en början (Big Bang) vars kraft sprider sig utåt åt alla håll
från sin egen utgångspunkt i rummet. Man måste alltså räkna med den påverkan ”storheten”
ingenting gör på universum! Inte ens ingenting är ingenting, för att någonting
ska kunna existera så måste dess matematiska lagar vara anpassade efter den
påverkan ingenting har på någonting, i det här fallet ett ingenting som tycks
”dra” ut universum i accelererande hastighet. Även om det skulle röra sig om ett
illusoriskt ”sug” så kvarstår universums existens som villkorad i sig självt!
Ett sug som bara kan existera så länge som någonting finns för övrigt.
Existensen av någonting kanske gör ingenting till någonting?

 

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 25 januari 2012

 

Uppdatering den 17/2/2012:

 

Det omöjliga med att beskriva evigheten kan man se så här; Hur många konsonanter man än sätter efter varandra i början av en mening som säger någonting, man kan sätta hur många konsonanter som helst efter, men när det blir fler än tre på sin höjd fyra konsonanter så bildar det inte längre någon början på ord. Det är begränsat hur många konsonanter ett ord får börja med för om man ska kunna läsa något ut av det, för om man ska känna igen ett ord när man ser det. Men ett ord med tre konsonanter kan bilda ett antal olika ord och namn. Så bör man också se på oändligheten och matematiken, om vi ska använda denna metafor. Man bör se på överflödiga vokaler och konsonanter som inte längre kan bilda några ord som att de är meningslösa och teoretiska att sätta ihop, har inte längre någon praktisk betydelse och är meningslösa att ställa upp. Det matematiska ramverket som gör att man kan fortsätta att räkna långt efter att det har någon praktisk betydelse är enbart en konsekvens av naturlagarna (ramverket).

 

 

Posted in Big Bang, Matematik, Partiklar, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Neutrinon färdades kanske snabbare än ljuset i sin bana på grund av partikelacceleratorns krökning? Då blir det en smal sak att komma fram med en ad hoc teori.

Posted by Roger Klang på september 29, 2011

Neutrinon färdades kanske snabbare
än ljuset i sin bana på grund av partikelacceleratorns krökning? Då blir det en
smal sak att komma fram med en ad hoc teori.

Jag tror att det att den där neutrinon färdades snabbare än
ljusets hastighet i vakuum i sin bana i en partikelaccelerator i Cern har
någonting att göra med att partikelns bana gick i en snäv cirkel, på grund av
en krökning av banan helt enkelt. Jag tror inte att vi helt behöver förkasta
relativitetsteorin. Jag anser inte att teorin är falsifierad utom till del, det
är bara till det yttre den är totalt falsifierad. Det finns helt enkelt svarta
svanar. Det går alldeles utmärkt att komma med en ad hoc teori som reviderar
relativitetsteorin efter hur den här partikeln uppträdde, och man kan börja med
att ta i beaktande partikelacceleratorns krökning.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 29/9/2011

Posted in Partiklar, Universum | Taggad: | Leave a Comment »

Den starka elektromagnetiska kraften måste vara det som ligger bakom temperaturutjämning och temperaturökning

Posted by Roger Klang på maj 15, 2010

Roger Klang skrev:

”Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Jag har fått en tanke. De säger ju att tid hoppar framåt, och det är förståeligt när man tänker på det. Men i så fall måste även temperatur hoppa. När man tänker på den matematiska historien om sköldpaddan som kryper mot ett målsnöre, och som halverar sin sträcka för varje given tidsrymd vilket innebär att han aldrig kommer fram trots att han inte slutar röra sig framåt, så inser man att denna tillsynes oförenliga motsägelse också möjligtvis kan tillämpas på temperaturutjämning. Allt hänger på vid vilken exponent temperaturer utjämnar sig vid. Det blir en svår gubbe att lösa så relativ som temperaturutjämning är och i olika element också, men vid någon tempererad omgivning så måste, låt oss säga kokande vatten, halvera sin temperatur med exakt 50 procent vid varje given exakt lika lång tidrymd. Då kan temperaturen aldrig nå total utjämning med omgivningen, eller hur? Alltså måste även något så relativt som värme och temperaturutjämning ”hoppa” fram i graderna, precis som tid gör!

Hur är det då med rummet, hoppar det också? Jag tror det inte, det finns i alla fall ingenting som talar för det.” Citat här på bloggen av; Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

Den starka elektromagnetiska kraften måste vara det som ligger bakom temperaturutjämning och temperaturökning. Det finns nog inget materiellt utbyte mellan atomerna. På något sätt påverkar närliggande elektroners och positroners banor varandra utan verkligt fysiskt utbyte. Vore det inte så, så skulle ett föremål som hettats upp till en miljon grader ha en jävlans massa elektroner och positroner att skicka ut jämfört med en spishäll till exempel. Någon kraft får atomer, eller deras ”satelliters” banor, att vilja likna varandra när man hettar upp eller kyler ner ett föremål, utan att atomerna eller positronerna eller någon annan del av atomerna har någon kontakt med varandra. Atomernas ”satelliter” eller elektroner och positroner, hoppar från det ena stadiet till det andra inom sin egen korpus när det hettas upp eller kyls ner.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 15/5/2010

Posted in Partiklar | Taggad: , | Leave a Comment »

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Posted by Roger Klang på november 28, 2009

Till matematikern Krister Renard!

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Jag har fått en tanke. De säger ju att tid hoppar framåt, och det är förståeligt när man tänker på det. Men i så fall måste även temperatur hoppa. När man tänker på den matematiska historien om sköldpaddan som kryper mot ett målsnöre, och som halverar sin sträcka för varje given tidsrymd vilket innebär att han aldrig kommer fram trots att han inte slutar röra sig framåt, så inser man att denna tillsynes oförenliga motsägelse också möjligtvis kan tillämpas på temperaturutjämning. Allt hänger på vid vilken exponent temperaturer utjämnar sig vid. Det blir en svår gubbe att lösa så relativ som temperaturutjämning är och i olika element också, men vid någon tempererad omgivning så måste låt oss säga kokande vatten halvera sin temperatur med exakt 50 procent vid varje given exakt lika lång tidrymd. Då kan temperaturen aldrig nå total utjämning med omgivningen, eller hur? Alltså måste även något så relativt som värme och temperaturutjämning ”hoppa” i fram graderna, precis som tid gör!

Hur är det då med rummet, hoppar det också? Jag tror det inte, det finns i alla fall ingenting som talar för det.

Antingen är jag ignorant, eller så tycker du att det är värt att räkna på.

Mvh filosofen Roger Klang, Lund Scaniae den 28/11/2009

Posted in Big Bang, Matematik, Partiklar, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »