Regor Gnalk´s allmänvetenskapliga blogg

Just another WordPress.com weblog

Archive for the ‘Universum’ Category

Pythagoras sats bevisar att universums utsträckning måste vara ändlig

Posted by Roger Klang på oktober 12, 2014

Det finns mycket enkla matematiska bevis för att universum är ändligt. Om universum inte hade varit ändligt utan oändligt, så skulle två näraliggande stjärnor på längst avstånd ifrån jorden (om man kan säga ”på längst avstånd ifrån jorden” i ett oändligt universum) sedda från jorden, ligga längs med exakt samma axel. Därmed så skulle triangulära formationer inte kunna finnas i universum och följaktligen så skulle inte Pythagoras sats ha någon mening. Det spelar faktiskt ingen roll om de två stjärnorna ligger på en 44-gradig vinkel från varandra räknat från jorden, för om universum är oändligt så kommer förr eller senare med avståndet stjärnorna ligga längs med en och samma axel sedda ifrån jorden. Det betyder att ett oändligt universum med nödvändighet hade behövt vara tvådimensionellt om det skulle existera, precis som talserien.

Det påminner mig om sköldpaddan som halverade sin gång och därför aldrig nådde målsnöret. Det är samma principer som råder i Pythagoras sats. En teoretisk triangel kan aldrig bli ett streck oavsett hur lång basen är och hur kort höjden är. Ergo; Pythagoras sats omöjliggör ett oändligt universum. Eller man kanske skulle säga att ett ändligt universum möjliggör Pythagoras sats?

Det är möjligt att universum kommer att expandera i all oändlighet, men universum kommer inte att nå oändliga avstånd ändå. Man bör se det så här; universum kommer att expandera till nästa år, och när det året har gått kan man se det som att universum kommer att expandera till nästa år, och efter det året så kommer universum att expandera till nästa år. Ett år är här godtyckligt satt naturligtvis, man kan lika gärna säga ”universum kommer att expandera till nästa miljardte år, följt av ytterligare en miljard år” osv. Det enda man kan säga med säkerhet är att man alltid kan lägga på ett år till oändligheten, och oändligheten kan därmed inte finnas.

Oändligheten är inget reellt tal, det kommer aldrig att bli ett reellt tal. Oändligheten kan förvisso skrivas konceptuellt, dvs. en liggande åtta, men denna liggande åtta kan inte adderas, subtraheras, divideras eller multipliceras.

Det är ett felslut att tänka sig intigheten utanför universum som en entitet eller en oändlig och/eller mörk utsträckning. Man bör se universum som en (o)ändlig och krökt sfär. Oändligheten finns således bara inom universums krökning. Det finns ingen mening med att föreställa sig ”utanföruniversum” eller intet. Vi står inom universum och beskådar vårt universum och den s.k. oändligheten utanför det här konceptet varken finns eller kan förstås. Det kan inte förstås eftersom det inte kan finnas. Frånvaron av ljus är inte lika med svart. Svart är en perception som endast finns hos levande varelser i universum. Frågar man en blind vad svart är för något så svarar han nog att det är detta som han upplever. Men svart finns inte utanför tänkande varelsers hjärnor, svart är ett hjärnspöke. Därmed så har vi eliminerat behovet av att föreställa sig det s.k. utanföruniversums egenskaper.

Det enda ställe som oändligheten har en teoretisk bäring i är den tvådimensionella talserien. Teoretisk eftersom man i teorin kan fortsätta att räkna hur långt som man vill eller orkar.

Är Gud då underkastad de fysikaliska lagarna? Nej, hellre än att tro på min egen teori så väljer jag att tro på en allsmäktig Gud. I synnerhet som Gud har bevisat sig för oss.

Roger Klang, civis Lundensis, Scaniae Sveciae, den 12 oktober 2014

Posted in Big Bang, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Multiversum

Posted by Roger Klang på mars 23, 2014

Multiversum

Vad är det som säger att universum måste sluta först vid ett multiversum? Om inte det idag kända universum är hela universum så behöver inte heller vetenskapsmännen och kvinnorna dra gränsen vid multiversum. Det kan lika gärna finnas ett större universum efter det då multiversum anses vara bara nästan oändligt. Efter detta multi-multiversum kan det finnas oändligt många multiversum i all evighet, för varför stoppa vid ett multi-multiuniversum?

Det behöver inte vara just den här enheten – universum som vi känner det – som är störst. Men det finns heller ingen anledning till att hävda att det måste finnas något multiversum som är större.

Ett multiversum skulle i och för sig kunna förklara varför vi lever i ett universum som är så finjusterat att det är precis anpassat för att producera intelligent liv som kan begrunda över Multiversum. Men man skjuter bara problemet med skapelsen framför sig hela tiden.

Men hur mycket Stephen Hawking och hans agnostiska eller ateistiska kamrater önskar så kan de inte utesluta att det finns en Gud. För det spelar ingen roll hur stora universum som det kan finnas, man kan ändå inte göra sig av med en möjlig skapare hur många multiversum som än finns. Då kan vi lika gärna stanna där vi är idag, och godta ett (1) universum utan att utesluta det obevisbara, att det kan finnas ett ännu större multiversum. Jag betvivlar att man kan göra matematiska beräkningar som är valida och stödjer teorin om ett möjligt multiversum. För varför ska man tillämpa vårt synliga universums matematiska lagar på en massa andra konstiga naturlagar i multiversum? I vilket fall som helst så är jag säker på att man inte kan göra matematiska beräkningar som stödjer teorin om multiversums UPPKOMST, när man inte ens matematiskt kan bevisa kausaliteten till det synliga universums tillkomst.

Frågan är var man ska stanna. Först visste människan att jorden var universums centrum. Sedan så blev plötsligt solen centrum för vårt solsystem. Långt senare förstod vi att lever i en galax. Strax därefter levde vi i en galaxhop bland miljardtals andra galaxer. Och nu säger de, utan att kunna se eller detektera detta mystiska multiversum, att vårt universum bara är ett bland ofantligt många universum med olika betingelser och naturlagar. Och vilka är dessa naturlagar frågar jag då? Matematik och naturlagar synes komma i en och samma tappning och är beroende av rummet, tiden och massan. Jag kan inte föreställa mig ett universum utan dessa tre faktorer.

Kanske kan man gå för långt. Var är det rimligt att sätta gränsen för universum eller multiversums utsträckning? Någonstans måste man hålla igen fantasin och lita till det sunda förnuftet, i synnerhet som det fullständigt saknas empiri för ett multiversum.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 23 mars 2014

Posted in Big Bang, Biologi, Etnologi, Evolution, Evolution och Gudstro, Livets uppkomst, Matematik, Människans hjärna, solsystemet, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Kvantmekanik och Relativitetsläran, går dem ihop?

Posted by Roger Klang på november 3, 2013

Så vitt jag vet så finns det bara en teori som gör anspråk på att koppla ihop Kvantmekaniken med Relativitetsteorin – Strängteorin. Niels Bohr hade en serie publika debatter mot Albert Einstein där den ena försökte vederlägga den andre. ”Does the moon exist only when you look at it?” frågade Einstein Bohr. Även om Einsteins fråga var ledande så hade han rätt. Månen existerar oberoende av betraktaren. På empiriska grunder kan vi avgöra detta. Hur?

Premisser; Låt oss säga att vi har 10 astronomer på 10 olika ställen på jordytan (eller i rymden om man hellre vill det). Av dessa tio astronomer så observerar 9 av dem inte månen vid ett givet ögonblick. Den tionde gör det. Han konstaterar att månen finns på en bestämd koordinat på ett bestämt avstånd från jordytan vid det givna ögonblicket, en koordinat och ett avstånd så exakt att vanliga människor inte kan avgöra det med blotta ögat eller med amatörteleskop. Sedan går han ifrån det astronomiska instrumentet. Fem minuter senare så observerar astronom nummer 9 månen. De övriga astronomerna är nu overksamma. Astronom nummer 9 konstaterar nu att månen finns på en bestämd koordinat på ett bestämt avstånd från jordytan vid det givna ögonblicket, en koordinat och ett avstånd så exakt att vanliga människor inte kan avgöra det med blotta ögat eller med amatörteleskop. Sedan går astronom nummer 9 ifrån teleskopet och astronom nummer 8 tar vid fem minuter senare 100 mil ifrån teleskop nummer 9. Och så fortskrider det tills alla astronomer har fått en möjlighet att ensamma studera månens exakta läge och avstånd ifrån jorden.

Konklusion; Hade Niels Bohr haft rätt om att de kvantmekaniska lagarna gällde även i makro-världen, så hade inte månens bana, omloppstid och avstånd från jorden kunnat avgöras på ett korrekt och exakt sätt av varje enskild astronomisk observatör, som för experimentets skull alla befinner sig 100 mil ifrån varandra. Sekvensstudien skulle inte ha visat att månen lyder under matematiskt förutsägbara lagar. Men den följer en förutsebar beräknad bana runt jorden på ett visst oomkullrunkeligt avstånd. I alla fall så är det vad jag tror. Om månen lyder under matematiskt förutsägbara lagar till skillnad från sannolikhetslagarna så existerar den också med säkerhet på ett bestämt förutsebart ställe och man kan beräkna dess omloppsbana! Världens astronomer kanske borde göra ett litet experiment så som jag har beskrivit det ovan, bara för skojs skull?

På empiriska grunder så hade bevisligen även Einstein fel. Annars skulle inte min elektroniska klocka fungera. Strängteorin som sammankopplare av de Kvantmekaniska lagarna med den allmänna Relativitetsteorin är därför tilltalande för mig. Jag vet till och med hur strängar kan sträcka sig från den ena änden av universum till den andra. Svaret heter fraktalgeometri. Med fraktaler kan man skapa veckade linjer som likt en nästan oändligt förstärkt mobiltelefonmottagare uppnår en yta som närmar sig oändligheten.

Einstein hade inte fel mot Bohr, han hade rätt före Bohr men Bohr arbetade på något nytt och därför såg folk det som att Bohr avgick med segern. I själva verket hade båda lika rätt, eller fel, beroende på hur man ser det. Bådas teorier var sanna. Men båda hade fel om att man kunde överföra sin egen föredragna teori på den andres. (Exempel; ”Gud spelar inte tärning” och ”Existerar månen bara när man tittar på den?”.) Kvantmekaniken förefaller inkompatibel med Relativitetsteorin, det kommer att visa sig fel tror jag. Bägge teorierna är sanna.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 3 november 2013

Posted in Människans hjärna, Partiklar, solsystemet, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Tidslinjen och Riemannhypotesen

Posted by Roger Klang på oktober 31, 2012

Tidslinjen och Riemannhypotesen

Livslängden hos ett djur och människan avgörs av tre samverkande faktorer:

  1. Artens individstorlek
  2. antalet avkommor som överlever in i vuxen ålder
  3. överlevnadsfördelar i befintlig miljö och med befintlig konkurrens

Vad har det här att göra med tidslinjen och Riemannhypotesen? Jo, jag tror att vår egen personliga levnadstidslinje har att göra med en energikonserveringslag i slutna system som jorden (Tellus). Om det inte hade varit för tyngdkraften från jorden så hade måhända vår egen tidslinje varit ”konsekvent” och vi hade levat för evigt? (Men då hade inte evolutionen behövts eller kunnat finnas.) Med ”konsekvent” menar jag att tiden hade gått lika snabbt för allt och alla varelser överallt. Livsformers uppkomst med liv, avkomma och död är enligt min teori endast möjligt i energikonserverande slutna system som jorden, och evolution är en nödvändighet för liv, eller en naturlag. Jag kan tänka mig att varelser på andra planeter i andra solsystem lever kortare alt längre generellt överlag, beroende på hur tung deras planet är.

De säger att tid hoppar. Kanske hoppar inte tid med jämna intervaller? Kanske hoppar tid enligt Riemannshypotesens raka ”primtalslinje”? Kanske är den vanliga talserien (1,2,3,4,5,6…) i själva verket beskrivningen av en tidslinje där primtalen utgör nuet för stunden i hoppande tidsintervaller?

Kanske bestod ett av de två ”Branen” som universum sägs härstamma ifrån av de matematiska lagarna, en rät tidslinje som talserien? Kanske bestod det andra Branet av ren lägesenergi? Och sedan fördes de samman och vi fick Big Bang. Men varför får vi då inte nya Big Bangs varje gång ett svart hål bildas? Eller får vi det? Det kan jag inte svara på.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 31 oktober 2012

Posted in Big Bang, Biologi, Evolution, Livets uppkomst, Matematik, solsystemet, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Det oändligt osannolika i oändligheten.

Posted by Roger Klang på april 18, 2012

Det oändligt osannolika i oändligheten.

Om sannolikheten för ett skeende är oändligt liten eller med andra ord noll, innebär det att i oändligheten inträffar det oändligt osannolika oändligt många ggr? Eller innebär det att i oändligheten det inte inträffar alls? Eller innebär det att ett oändligt osannolikt skeende i oändligheten inträffar 1 gång? Om det är det senare så kanske vi har förklaringen till att Universum och livet existerar, och att det bara existerar ett enda universum, om det nu inte finns flera universum som många tror. I så fall måste matematiklagarna ha existerat före Big Bang. Då fanns det någonting före Big Bang och universums uppkomst. Matematiken är kanske pre-universellt existerande, och därmed så är universums uppkomst oundviklig en (1) gång.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 18 april 2012

Posted in Big Bang, Matematik, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Oändligheten finns inte!

Posted by Roger Klang på januari 25, 2012

 

Oändligheten finns inte!

 

Oändligheten finns inte. Endast i teorin. Bara i teorin kan man skriva ett tal. Bara så länge det existerar någon som kan sätta en 1:a före eller efter ett tal med en penna så kan man fortsätta att räkna hur länge som helst, hur långt som helst i en oändlighet som inte finns. Men eftersom oändligheten är teoretisk så kan bara människan göra det i oändligheten, skapa oändligheten. Vilket inte är möjligt! Intet utanför universum är egentligen inte oändligt, utan det är en entitet (entitet = avgränsad och enhetlig företeelse). Att räkna den är som att räkna till 1. Det finns en intighet, och den representerar oändligheten, men man kan inte räkna oändligheten i kilometer eller ljusår. När man räknar oändligheten som 1 så räknar man den inte som en utsträckning eller som en tid eller som siffror som representerar något, för det gör den bara i människans hjärna. Och man räknar det i synnerhet inte som rumtid, ljus eller materia. Man räknar den som 1 varandes, lika gärna som man räknar en atom som 1 varandes. Evigheten och en atom kan jämställas, det finns ingen skillnad mellan dem förutom att en atom består av flera mindre delar. När jag säger att jag räknar evigheten som 1, så menar jag inte nödvändigtvis som talet 1, men man räknar den som ett begrepp eller snarare som ett negativt begrepp (ickebegrepp). Detta begrepp (eller ickebegrepp) måste man ta i beaktande när man ska förklara universums i sig själv villkorade existens. Läs nedanstående inlägg här på bloggen, från den 8 september 2011:

 

Kan ett ingenting påverka ett någonting? Kan anledningen
till universums allt snabbare expandering vara att ingenting har en påverkan på
någonting, dvs. ett vakuum som ”ingenting” är drar ut det som finns – någonting
– och därmed interagerar med någonting? Då måste ju ”ingenting” finnas, men det
gör ju inte det.

 

Efter att Big Bang hade expanderat och följaktligen förlorat
energi i centrum av explosionen som tyngdcentra, så fanns det ingenting som
kunde hålla tillbaka det utvidgande universum. Därmed kunde vakuumet från
ingenting bli den drivande kraften för universums allt snabbare utvidgning. Vilket
i förlängningen innebär att universums utvidgning aldrig kommer att reverseras,
eftersom tyngdcentra i universums mitt försvunnit medans intet utanför
universums gränser tänjer ut universum genom att ”ingenting” påverkar någonting,
eller genom att någonting för att kunna existera i ett ingenting måste utvidga
sig accelererande och därmed bara kan komma till och existera genom att
någonting har en början (Big Bang) vars kraft sprider sig utåt åt alla håll
från sin egen utgångspunkt i rummet. Man måste alltså räkna med den påverkan ”storheten”
ingenting gör på universum! Inte ens ingenting är ingenting, för att någonting
ska kunna existera så måste dess matematiska lagar vara anpassade efter den
påverkan ingenting har på någonting, i det här fallet ett ingenting som tycks
”dra” ut universum i accelererande hastighet. Även om det skulle röra sig om ett
illusoriskt ”sug” så kvarstår universums existens som villkorad i sig självt!
Ett sug som bara kan existera så länge som någonting finns för övrigt.
Existensen av någonting kanske gör ingenting till någonting?

 

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 25 januari 2012

 

Uppdatering den 17/2/2012:

 

Det omöjliga med att beskriva evigheten kan man se så här; Hur många konsonanter man än sätter efter varandra i början av en mening som säger någonting, man kan sätta hur många konsonanter som helst efter, men när det blir fler än tre på sin höjd fyra konsonanter så bildar det inte längre någon början på ord. Det är begränsat hur många konsonanter ett ord får börja med för om man ska kunna läsa något ut av det, för om man ska känna igen ett ord när man ser det. Men ett ord med tre konsonanter kan bilda ett antal olika ord och namn. Så bör man också se på oändligheten och matematiken, om vi ska använda denna metafor. Man bör se på överflödiga vokaler och konsonanter som inte längre kan bilda några ord som att de är meningslösa och teoretiska att sätta ihop, har inte längre någon praktisk betydelse och är meningslösa att ställa upp. Det matematiska ramverket som gör att man kan fortsätta att räkna långt efter att det har någon praktisk betydelse är enbart en konsekvens av naturlagarna (ramverket).

 

 

Posted in Big Bang, Matematik, Partiklar, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Neutrinon färdades kanske snabbare än ljuset i sin bana på grund av partikelacceleratorns krökning? Då blir det en smal sak att komma fram med en ad hoc teori.

Posted by Roger Klang på september 29, 2011

Neutrinon färdades kanske snabbare
än ljuset i sin bana på grund av partikelacceleratorns krökning? Då blir det en
smal sak att komma fram med en ad hoc teori.

Jag tror att det att den där neutrinon färdades snabbare än
ljusets hastighet i vakuum i sin bana i en partikelaccelerator i Cern har
någonting att göra med att partikelns bana gick i en snäv cirkel, på grund av
en krökning av banan helt enkelt. Jag tror inte att vi helt behöver förkasta
relativitetsteorin. Jag anser inte att teorin är falsifierad utom till del, det
är bara till det yttre den är totalt falsifierad. Det finns helt enkelt svarta
svanar. Det går alldeles utmärkt att komma med en ad hoc teori som reviderar
relativitetsteorin efter hur den här partikeln uppträdde, och man kan börja med
att ta i beaktande partikelacceleratorns krökning.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 29/9/2011

Posted in Partiklar, Universum | Taggad: | Leave a Comment »

”Universum är som det är. Det är ett mysterium, men det råkar helt enkelt passa för liv, hade det varit annorlunda skulle vi inte ha funnits här och kunnat diskutera frågan.”

Posted by Roger Klang på september 19, 2011

Ateister menar att; ”Universum är som
det är. Det är ett mysterium, men det råkar helt enkelt passa för liv, hade det
varit annorlunda skulle vi inte ha funnits här och kunnat diskutera frågan. Det
är möjligt att det finns en djup underliggande harmoni i universum, men det
finns ingen tanke eller mening bakom det – åtminstone ingen som skulle vara
begriplig för oss.”
Enigmat är emellertid inte löst med denna
förklaring, enligt mig! Problemet med det sättet att tänka, som ateisterna gör,
är att det bara finns ett (1) känt universum. Om det bara finns ett (1)
universum så är det osannolikt att just detta enda universum slumpar sig så att
intelligent liv som kan diskutera sin egen existens är möjligt i det, för att
inte säga troligt eller kanske till och med oundvikligt i det. Sett i ljuset av
detta så är idén om multipla universa lockande att ta till sig, men inte ens
den möjligheten eliminerar existensen av en skapande Gud. Faktum är att om man
kausalt kan härleda existensen av existensen bakåt i tiden bakom Big Bang, vare
sig det var Bran som möttes och orsakade Big Bang eller någonting annat, och
härleda existensen till naturliga orsaker bakom det som skapade dessa Bran som
skapade Big Bang, så skulle man ändå inte en gång för alla motbevisa existensen
av en skapande Gud. Inte ens om man förklarade universums existens med att vårt
universum är ett i raden av ett oändligt antal universum som skapats genom en
gigantisk explosion och som slutligen faller ihop till en singularis i en
implosion bara för att explodera igen, så kan man eliminera existensen av en
Gud, men möjligen kan man eliminera existensen av en skapare i så fall,
förutsatt att Guds tillvaro är begränsad av ramarna för ett sådant pulserande
universum. Fast då blir Gud maktlös när det kommer till möjligheter att skapa
och han blir som en kork på havets yta som bara flyter med strömmarna, och är
därför osannolik om än inte omöjlig. Men det förutsätter naturligtvis att det
pulserande universum är ett faktum, dessutom så uppstår en ny frågeställning
som gäller under alla omständigheter; Är Guds tillvaro begränsad av ramarna för
det existerande universum? Jag vill inte tro det eftersom han då inte kan ha
skapat universum utan att samtidigt ha skapat sig själv, och därför så är jag
en anhängare av Bran-teorin, som frikopplar Gud från universums ramar och
själva skapelseögonblicket. Dessutom är Bran-teorin en av få existerande
realistiska teorier som beskriver existensen före Big Bang.

Citat i rött av mig.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 19/9/2011

Posted in Big Bang, Evolution och Gudstro, Livets uppkomst, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Can a nothing affect a something like the Universe?

Posted by Roger Klang på september 8, 2011

Can a nothing affect a something like the
Universe?

Can a nothing affect a something? Could
the reason for the universe accelerated expansion be that nothing has an effect
on something, ie. a vacuum as ”nothing” is, pulls out what is – something
– and thus nothing interacts with something? Then, ”nothing” must
exist, but it  does not.

After the Big Bang had expanded beyond a
certain point and, consequently, lost energy in the center of the explosions
gravity center, there was nothing that could hold back the expanding universe.
This allowed the vacuum from nothing to become the driving force for the
universe’s accelerating expansion. Which in turn means that the expansion of
the universe will never be reversed, because the gravity center of the center
of the universe spreads, while the nothing outside the universe’s boundaries stretch
out the universe as ‘nothing’ is affecting something, or with other words;
something, in order to exist in a nothing, need to extend accelerating and thus
can only come to exist through something having a beginning (Big Bang) which room-time
is spreading outward in all directions from its starting point in the room. One
must therefore account for the influence a ”magnitude” as a nothing has
on the universe! Not even nothing is a nothing, for something to exist means
that something´s mathematical laws must be adapted to the effect nothing has on
something, in this case, a nothing that seems to ”expand” the
universe in an accelerating rate. Even if it would be an illusory ”suction”,
it means that the universe’s existence is contingent in itself! A suction that
can only exist as long as something exists by the way. Perhaps the existence of
something turn nothing into something?

Roger Klang, Lund Scaniae Sweden,
09/08/2011

Posted in Big Bang, Universum | Taggad: | Leave a Comment »

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Posted by Roger Klang på november 28, 2009

Till matematikern Krister Renard!

Tid hoppar, temperaturutjämning hoppar, rummet hoppar inte.

Jag har fått en tanke. De säger ju att tid hoppar framåt, och det är förståeligt när man tänker på det. Men i så fall måste även temperatur hoppa. När man tänker på den matematiska historien om sköldpaddan som kryper mot ett målsnöre, och som halverar sin sträcka för varje given tidsrymd vilket innebär att han aldrig kommer fram trots att han inte slutar röra sig framåt, så inser man att denna tillsynes oförenliga motsägelse också möjligtvis kan tillämpas på temperaturutjämning. Allt hänger på vid vilken exponent temperaturer utjämnar sig vid. Det blir en svår gubbe att lösa så relativ som temperaturutjämning är och i olika element också, men vid någon tempererad omgivning så måste låt oss säga kokande vatten halvera sin temperatur med exakt 50 procent vid varje given exakt lika lång tidrymd. Då kan temperaturen aldrig nå total utjämning med omgivningen, eller hur? Alltså måste även något så relativt som värme och temperaturutjämning ”hoppa” i fram graderna, precis som tid gör!

Hur är det då med rummet, hoppar det också? Jag tror det inte, det finns i alla fall ingenting som talar för det.

Antingen är jag ignorant, eller så tycker du att det är värt att räkna på.

Mvh filosofen Roger Klang, Lund Scaniae den 28/11/2009

Posted in Big Bang, Matematik, Partiklar, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »