Regor Gnalk´s allmänvetenskapliga blogg

Just another WordPress.com weblog

Fanns Muhammed?

Posted by Roger Klang på juni 7, 2012

Mycket intressant men knappast intellektuell diskurs av Robert Spencer. Frågan är, är det sant att Muhammed aldrig har existerat eller i alla fall inte var av den betydelsen som han har tillmätts av eftervärldens muslimer? Han har i alla fall övertygat mig. Robert Spencer är som minst extremt intelligent, för jag ställer stora krav på akademiska framställanden av diskurser, och den här killen är mycket tydlig och lättförstådd.

http://youtu.be/J6bBeyaRjac

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige

Posted in Etnologi, Historia | Taggad: , , | Leave a Comment »

Det oändligt osannolika i oändligheten.

Posted by Roger Klang på april 18, 2012

Det oändligt osannolika i oändligheten.

Om sannolikheten för ett skeende är oändligt liten eller med andra ord noll, innebär det att i oändligheten inträffar det oändligt osannolika oändligt många ggr? Eller innebär det att i oändligheten det inte inträffar alls? Eller innebär det att ett oändligt osannolikt skeende i oändligheten inträffar 1 gång? Om det är det senare så kanske vi har förklaringen till att Universum och livet existerar, och att det bara existerar ett enda universum, om det nu inte finns flera universum som många tror. I så fall måste matematiklagarna ha existerat före Big Bang. Då fanns det någonting före Big Bang och universums uppkomst. Matematiken är kanske pre-universellt existerande, och därmed så är universums uppkomst oundviklig en (1) gång.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 18 april 2012

Posted in Big Bang, Matematik, Universum | Taggad: , , | Leave a Comment »

Oändligheten finns inte!

Posted by Roger Klang på januari 25, 2012

 

Oändligheten finns inte!

 

Oändligheten finns inte. Endast i teorin. Bara i teorin kan man skriva ett tal. Bara så länge det existerar någon som kan sätta en 1:a före eller efter ett tal med en penna så kan man fortsätta att räkna hur länge som helst, hur långt som helst i en oändlighet som inte finns. Men eftersom oändligheten är teoretisk så kan bara människan göra det i oändligheten, skapa oändligheten. Vilket inte är möjligt! Intet utanför universum är egentligen inte oändligt, utan det är en entitet (entitet = avgränsad och enhetlig företeelse). Att räkna den är som att räkna till 1. Det finns en intighet, och den representerar oändligheten, men man kan inte räkna oändligheten i kilometer eller ljusår. När man räknar oändligheten som 1 så räknar man den inte som en utsträckning eller som en tid eller som siffror som representerar något, för det gör den bara i människans hjärna. Och man räknar det i synnerhet inte som rumtid, ljus eller materia. Man räknar den som 1 varandes, lika gärna som man räknar en atom som 1 varandes. Evigheten och en atom kan jämställas, det finns ingen skillnad mellan dem förutom att en atom består av flera mindre delar. När jag säger att jag räknar evigheten som 1, så menar jag inte nödvändigtvis som talet 1, men man räknar den som ett begrepp eller snarare som ett negativt begrepp (ickebegrepp). Detta begrepp (eller ickebegrepp) måste man ta i beaktande när man ska förklara universums i sig själv villkorade existens. Läs nedanstående inlägg här på bloggen, från den 8 september 2011:

 

Kan ett ingenting påverka ett någonting? Kan anledningen
till universums allt snabbare expandering vara att ingenting har en påverkan på
någonting, dvs. ett vakuum som ”ingenting” är drar ut det som finns – någonting
– och därmed interagerar med någonting? Då måste ju ”ingenting” finnas, men det
gör ju inte det.

 

Efter att Big Bang hade expanderat och följaktligen förlorat
energi i centrum av explosionen som tyngdcentra, så fanns det ingenting som
kunde hålla tillbaka det utvidgande universum. Därmed kunde vakuumet från
ingenting bli den drivande kraften för universums allt snabbare utvidgning. Vilket
i förlängningen innebär att universums utvidgning aldrig kommer att reverseras,
eftersom tyngdcentra i universums mitt försvunnit medans intet utanför
universums gränser tänjer ut universum genom att ”ingenting” påverkar någonting,
eller genom att någonting för att kunna existera i ett ingenting måste utvidga
sig accelererande och därmed bara kan komma till och existera genom att
någonting har en början (Big Bang) vars kraft sprider sig utåt åt alla håll
från sin egen utgångspunkt i rummet. Man måste alltså räkna med den påverkan ”storheten”
ingenting gör på universum! Inte ens ingenting är ingenting, för att någonting
ska kunna existera så måste dess matematiska lagar vara anpassade efter den
påverkan ingenting har på någonting, i det här fallet ett ingenting som tycks
”dra” ut universum i accelererande hastighet. Även om det skulle röra sig om ett
illusoriskt ”sug” så kvarstår universums existens som villkorad i sig självt!
Ett sug som bara kan existera så länge som någonting finns för övrigt.
Existensen av någonting kanske gör ingenting till någonting?

 

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 25 januari 2012

 

Uppdatering den 17/2/2012:

 

Det omöjliga med att beskriva evigheten kan man se så här; Hur många konsonanter man än sätter efter varandra i början av en mening som säger någonting, man kan sätta hur många konsonanter som helst efter, men när det blir fler än tre på sin höjd fyra konsonanter så bildar det inte längre någon början på ord. Det är begränsat hur många konsonanter ett ord får börja med för om man ska kunna läsa något ut av det, för om man ska känna igen ett ord när man ser det. Men ett ord med tre konsonanter kan bilda ett antal olika ord och namn. Så bör man också se på oändligheten och matematiken, om vi ska använda denna metafor. Man bör se på överflödiga vokaler och konsonanter som inte längre kan bilda några ord som att de är meningslösa och teoretiska att sätta ihop, har inte längre någon praktisk betydelse och är meningslösa att ställa upp. Det matematiska ramverket som gör att man kan fortsätta att räkna långt efter att det har någon praktisk betydelse är enbart en konsekvens av naturlagarna (ramverket).

 

 

Posted in Big Bang, Matematik, Partiklar, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Det är månens dragningskraft som orsakar islossningen i Arktis, inte ishavets ”värme”.

Posted by Roger Klang på oktober 14, 2011

Utgå från naturtillståndet och räkna
framåt i tiden, inte från drivhusteorin räknandes bakåt i tiden!

Anledningen till att stora isflak bryts loss från isen
Arktis och isen på kontinenten Antarktis omkringliggande vatten, är kanske inte
för att det blir varmare i atmosfären eller i ishaven, det kommer sig kanske av
månens dragningskraft som orsakar
spänningar i isen och över tiden bryter loss isen i stora sjok
? Jag tänker
så här; Både vattnet i Arktis och utanför Antarktis är en bra bit under 0
grader året om, så det kan inte vara varmare vatten som orsakar sprickorna i isen
som leder till islossning, ovanför en viss breddgrad i alla fall. Likadant med
temperaturen i atmosfären, den är ständigt under 0 grader och kan inte smälta
eller orsaka sprickor i isen som leder till islossning. Att isflak, ibland
stora som Gotland, bryts loss i Arktis måste därför vara ett normaltillstånd
orsakat av månens dragningskraft! I annat fall kan man undra vad Titanic sjönk
på grund av, om islossning är ett nytt fenomen. Sannolikt är det inte normalt
på samma sätt att stora issjok bryts loss från kontinenten Antarktis och glider
ned i havet, eftersom den is som ligger på kontinentens fasta mark inte kan utsättas
för samma krafter genom månens dragningskraft, endast den is som täcker vatten
i Ronne Ice Shelf och Ross Ice Shelf kan brytas itu och glida ut till varmare
vatten och smälta. Men det är generellt så att Antarktis omkringliggande vatten
är betydligt mer ”isolerat” ifrån varmare strömmar i norr på ett helt annat
sätt jämfört med hur Arktis påverkas av Golfströmmen. I Västantarktis tycks det
finnas en liten svaghet i det slutna antarktiska systemet, men å andra sidan så
växer isen till i Ross-havet i östra delen av Antarktis.

Fast nu är det bevisligen så att Arktis is har smält bort en
hel del de sista 10 åren (Nordostpassagen är isfri, delar av året), så om detta
är en tillfällighet så är det en mycket väl sammanfallande tillfällighet med
teorin om den människoorsakade drivhuseffekten som ju kom innan man hade börjat
se några verkliga tecken på klimatförändringar (teorin kom på 80-talet). För
mig är det inga problem att erkänna denna konvergens (konvergens =
sammanfallande) av teori och realitet. Men även om Nordostpassagen är i det närmaste
genomkorsbar större delar av året i dagsläget så betyder det inte att det beror
på människans påverkan på klimatet märk väl, redan 1878 reste Adolf Erik
Nordenskiöld med fartyget ”Vega” genom passagen.*** Att i vetenskapliga sammanhang
utgå ifrån att klimatförändringarna är orsakade av människan är att ”beg the
question” (begging the question = cirkelresonemang), ovetenskapligt helt enkelt.
Att utgå ifrån människans påverkan på klimatet och därefter dra slutsatser om
miljön bakåt i tiden, är galet. På det bakvända viset kan man bevisa allt och
ingenting. Jag ska här nedan reiterera mig (reiterera = återupprepa), eftersom
det är svårt att uttrycka sig korrekt och fullödigt med några meningar så att
alla förstår. Läs noga de numrerade passagerna en och en och försök dra dina
slutsatser om vad jag menar, och förstår du inte den första passagen så kanske
du förstår den andra eller den tredje eller åtminstone den fjärde när du
studerar dem:

1)
Det borde vara så att klimatforskare insåg att
man utgår från naturens ”eviga” naturliga tillstånd, och därifrån kastar fram
teorier som klimatmodeller efter mänsklighetens orsakade växthusgasutsläpp.
Inte i helskotta förutsätter man att människans utsläpp, vilket enligt de
flesta klimatforskare skulle leda till växthuseffekt, är den utgångspunkt
forskarna bör ha! När man påstår att det naturliga sättet att se på saken (det
naturliga sättet = att det egentligen är de domedagsprofeterande
klimatforskarna som ska bevisa att naturliga variationer i klimatet inte är
naturliga variationer) inte är det som
måste bevisas, så visar man en tydligt oseriös sida. Hur ska man någonsin kunna
använda sig av forskning i det förflutna, typ årsringar på träd, borrkärnor i
is och tundra etcetera om man inte har ”det naturliga förloppet” eller
naturtillståndet att utgå ifrån? Om man utgår från klimatmodellen ”drivhuseffekten”
så kompliceras sådan forskning genom att man vänder på problematiken och räknar
åren baklänges. Med en sådan metodik kan man bevisa vad som helst och
ingenting, det blir ett cirkelresonemang där man utgår från det man försöker
bevisa!

2)
Den ”eviga” alt. den cykliska isen måste vara
det vi utgår ifrån när vi drar slutsatser om klimatet! Borrkärnor från Arktis
och Antarktis och tundror på kontinenten samt årsringar på gamla träd får tjäna
som vår utgångspunkt, inte klimatförändringar som utan nödvändig och
tillräcklig grund anses orsakad av människan, eller med andra ord – som anses
vara ”symtom” på en sjukdom som ju inte är diagnosticerad då vi inte har
bevisat det kausala sambandet mellan människa och drivhuseffekt eller orsaken
till väderomslaget i det Arktiska området! Det positiva är att detta låter sig
göras.

3)
Utgår man ifrån de partiella
klimatförändringarna eller symtomen – som kan feldiagnostiseras och bli en
faktoid (faktoid = osann sanning, dvs. påståenden som uppfattas som sanna men
som i själva verket är felaktiga) – som orsakade av människan så förutsätter
man det man försöker bevisa när man därefter räknar eventualiteter bakåt i
tiden. Ser man det däremot från rätt håll i tidslinjen och låter forskningen
utgå ifrån Arktis och Antarktis historia och därigenom dra slutsatser om
mänsklig påverkan på klimatet, så blir det inte fråga om ett ”Begging the
question” som det blir med klimatalarmisternas förhållningssätt, eftersom man
då inte utgår ifrån den påstått människoorsakade drivhuseffekten och deducerar
att isen smälter på grund av den.

4)
Frågan som borde ställas är inte; ”när isen
smälter på grund av människans påverkan på miljön, vad händer då med miljön?”
(Cirkelresonemang.) Frågan som borde ställas är; ”finns det någon grund för
påståendet att isen smälter bort på grund av människans påverkan?” Endast så
anländer man till det mål som klimatforskarna vill nå – klimatskeptikernas
lyhördhet alt. submission (underkastelse)! Dit når man genom att ta borrprov på
Grönland, Arktis och Antarktis. Dit når man genom att studera levande och döda
träds årsringar på alla nordliga och sydliga breddgrader och jämföra dem med
varandra. Dit når man genom att studera tundran i Ryssland och dess gasutsläpp
i atmosfären genom tiderna fram till och med idag. Dit når man genom att beakta
landvulkaners aktivitet i det förflutna. Och alltihop tillsammans. Universiteten
borde samarbeta så att vi kommer fram till ett tillfredsställande svar, vare
sig detta svar är tillfredsställande för klimatalarmisterna eller inte! (Frågan
är om ett nekande svar är tillfredsställande för dem, eller om en bekräftelse
av drivhusteorin ger dem mer tillfredsställelse?)

Dessbättre så tycks forskarna numera ha förstått att de
måste borra i tundror och is, samt räkna årsringar i gamla träd lokaliserade
över hela norra och södra halvklotet, för att komma fram till sanningen. Vulkanologi
och global historieforskning är de sista pusselbitarna att addera. Så frågan
är; har det funnits andra epoker då
Arktis och Antarktis minskat alt. ökat i storlek efter den senaste istiden?
Man
bör också dela upp frågan dikotomiskt (dikotomi = logisk delning av en klass i
två varandra uteslutande underklasser) och ställa sig frågan om detta då har
skett synkront alt. diakront polerna emellan, och om det
har skett cykliskt eller oregelbundet på respektive pol, samt om
detta tillbakadragande alt tillväxande av isen har skett partiellt eller genomgående i
polernas alla väderstreck. Frågan i fetstil ovan är den överordnade frågan, som
bara kan besvaras med hjälp av isborrkärnor och äldre lager tundra samt gamla
träds årsringar.

Får jag bli lite ovetenskaplig? (Var inte orolig, såväl som
jag är ovetenskaplig så är jag i huvudsak logiskt resonerande efter detta.) Men
det är också så att jag tror på en Gud, och jag tror att denne Gud mycket väl
kan ha tajmat en människoorsakad drivhuseffekt med en begynnande istid, för att
ge oss nordbor lite mer tid innan nästa istid drar över oss, genom att skjuta
fram en begynnande istid som skulle ha kunnat vara över oss idag, om det inte
hade varit för människans påverkan på klimatet. Jag vill inte här gå in på
varför jag tror det, för det vore meningslöst när alla klimatforskare i det här
landet är ateister (alt. bokstavstroende ett fåtal, men det är lika illa), men
vi vet att det kommer en istid ungefär vart tiotusende år och det är hög tid
för en ny istid eftersom det var tiotusen år sedan sist. Detta med att en istid
är due, är också en mycket väl
sammanfallande tillfällighet med människans karbonepok. Man tycker att kan man
oreserverat tro på den människoskapade växthuseffekten, så kan man tro på Guds
hand, i båda fallen så rör det sig om en tro eller övertygelse eftersom inga
greppbara bevis kan kastas fram för endera tron, endast ett (1) godtagbart bevis
eller snarare indicium finns till förmån för den människoskapade
växthuseffekten – drivhusperioder i det avlägsna förflutna (dinosaurietider) –
men på den tiden var vulkanerna fler och mycket mer aktiva och Pangea
existerade fortfarande och var en samlad landmassa centrerad runt ekvatorn,
Antarktis var en del av Pangea och Arktis kan mycket väl ha samexisterat med en
isig sydpol utan någon kontinental berggrund. Men jag är nog tämligen ensam om
att tro på en intervenerande Gud som skapat geologiska förutsättningar,
Arktiska förutsättningar och atmosfäriska förutsättningar för Sveriges existens
skull.

***”Nordostpassagen
är sjövägen norr om Europa och Asien mellan Atlanten och Stilla havet.

Åren 18781880
blev Adolf Erik Nordenskiöld under Vegaexpeditionen
med skeppet ”Vega” den första att färdas genom hela nordostpassagen.

På 1930-talet startades kommersiell sjöfart längs hela passagen, dock
endast sommartid. Sedan 1990-talet förekommer bara sjöfart längs delar av
leden.

Den 7/9 2009, under arktis islägesminimum, lyckades två starkt
isklassade fraktfartyg från det tyskägda rederiet Beluga Shipping med
atomisbrytarassistans ta sig igenom hela Nordostpassagen till den
sibiriska hamnen Novyy Port/Yamburg. Den globala uppvärmningen anses numera ha
gjort Nordostpassagen isfri längre tider, vilket öppnar nya möjligheter för
sjöfartsnäringen.” Citat; Wikipedia

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 14 oktober 2011

Posted in Geofysik och klimatforskning, Geologi, solsystemet | Taggad: , , , , , | Leave a Comment »

Neutrinon färdades kanske snabbare än ljuset i sin bana på grund av partikelacceleratorns krökning? Då blir det en smal sak att komma fram med en ad hoc teori.

Posted by Roger Klang på september 29, 2011

Neutrinon färdades kanske snabbare
än ljuset i sin bana på grund av partikelacceleratorns krökning? Då blir det en
smal sak att komma fram med en ad hoc teori.

Jag tror att det att den där neutrinon färdades snabbare än
ljusets hastighet i vakuum i sin bana i en partikelaccelerator i Cern har
någonting att göra med att partikelns bana gick i en snäv cirkel, på grund av
en krökning av banan helt enkelt. Jag tror inte att vi helt behöver förkasta
relativitetsteorin. Jag anser inte att teorin är falsifierad utom till del, det
är bara till det yttre den är totalt falsifierad. Det finns helt enkelt svarta
svanar. Det går alldeles utmärkt att komma med en ad hoc teori som reviderar
relativitetsteorin efter hur den här partikeln uppträdde, och man kan börja med
att ta i beaktande partikelacceleratorns krökning.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 29/9/2011

Posted in Partiklar, Universum | Taggad: | Leave a Comment »

”Universum är som det är. Det är ett mysterium, men det råkar helt enkelt passa för liv, hade det varit annorlunda skulle vi inte ha funnits här och kunnat diskutera frågan.”

Posted by Roger Klang på september 19, 2011

Ateister menar att; ”Universum är som
det är. Det är ett mysterium, men det råkar helt enkelt passa för liv, hade det
varit annorlunda skulle vi inte ha funnits här och kunnat diskutera frågan. Det
är möjligt att det finns en djup underliggande harmoni i universum, men det
finns ingen tanke eller mening bakom det – åtminstone ingen som skulle vara
begriplig för oss.”
Enigmat är emellertid inte löst med denna
förklaring, enligt mig! Problemet med det sättet att tänka, som ateisterna gör,
är att det bara finns ett (1) känt universum. Om det bara finns ett (1)
universum så är det osannolikt att just detta enda universum slumpar sig så att
intelligent liv som kan diskutera sin egen existens är möjligt i det, för att
inte säga troligt eller kanske till och med oundvikligt i det. Sett i ljuset av
detta så är idén om multipla universa lockande att ta till sig, men inte ens
den möjligheten eliminerar existensen av en skapande Gud. Faktum är att om man
kausalt kan härleda existensen av existensen bakåt i tiden bakom Big Bang, vare
sig det var Bran som möttes och orsakade Big Bang eller någonting annat, och
härleda existensen till naturliga orsaker bakom det som skapade dessa Bran som
skapade Big Bang, så skulle man ändå inte en gång för alla motbevisa existensen
av en skapande Gud. Inte ens om man förklarade universums existens med att vårt
universum är ett i raden av ett oändligt antal universum som skapats genom en
gigantisk explosion och som slutligen faller ihop till en singularis i en
implosion bara för att explodera igen, så kan man eliminera existensen av en
Gud, men möjligen kan man eliminera existensen av en skapare i så fall,
förutsatt att Guds tillvaro är begränsad av ramarna för ett sådant pulserande
universum. Fast då blir Gud maktlös när det kommer till möjligheter att skapa
och han blir som en kork på havets yta som bara flyter med strömmarna, och är
därför osannolik om än inte omöjlig. Men det förutsätter naturligtvis att det
pulserande universum är ett faktum, dessutom så uppstår en ny frågeställning
som gäller under alla omständigheter; Är Guds tillvaro begränsad av ramarna för
det existerande universum? Jag vill inte tro det eftersom han då inte kan ha
skapat universum utan att samtidigt ha skapat sig själv, och därför så är jag
en anhängare av Bran-teorin, som frikopplar Gud från universums ramar och
själva skapelseögonblicket. Dessutom är Bran-teorin en av få existerande
realistiska teorier som beskriver existensen före Big Bang.

Citat i rött av mig.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 19/9/2011

Posted in Big Bang, Evolution och Gudstro, Livets uppkomst, Universum | Taggad: , | Leave a Comment »

Can a nothing affect a something like the Universe?

Posted by Roger Klang på september 8, 2011

Can a nothing affect a something like the
Universe?

Can a nothing affect a something? Could
the reason for the universe accelerated expansion be that nothing has an effect
on something, ie. a vacuum as ”nothing” is, pulls out what is – something
– and thus nothing interacts with something? Then, ”nothing” must
exist, but it  does not.

After the Big Bang had expanded beyond a
certain point and, consequently, lost energy in the center of the explosions
gravity center, there was nothing that could hold back the expanding universe.
This allowed the vacuum from nothing to become the driving force for the
universe’s accelerating expansion. Which in turn means that the expansion of
the universe will never be reversed, because the gravity center of the center
of the universe spreads, while the nothing outside the universe’s boundaries stretch
out the universe as ‘nothing’ is affecting something, or with other words;
something, in order to exist in a nothing, need to extend accelerating and thus
can only come to exist through something having a beginning (Big Bang) which room-time
is spreading outward in all directions from its starting point in the room. One
must therefore account for the influence a ”magnitude” as a nothing has
on the universe! Not even nothing is a nothing, for something to exist means
that something´s mathematical laws must be adapted to the effect nothing has on
something, in this case, a nothing that seems to ”expand” the
universe in an accelerating rate. Even if it would be an illusory ”suction”,
it means that the universe’s existence is contingent in itself! A suction that
can only exist as long as something exists by the way. Perhaps the existence of
something turn nothing into something?

Roger Klang, Lund Scaniae Sweden,
09/08/2011

Posted in Big Bang, Universum | Taggad: | Leave a Comment »

Kan ett ingenting påverka ett någonting som universum?

Posted by Roger Klang på september 8, 2011

Kan ett ingenting påverka ett någonting? Kan anledningen
till universums allt snabbare expandering vara att ingenting har en påverkan på
någonting, dvs. ett vakuum som ”ingenting” är drar ut det som finns – någonting
– och därmed interagerar med någonting? Då måste ju ”ingenting” finnas, men det
gör ju inte det.

Efter att Big Bang hade expanderat och följaktligen förlorat
energi i centrum av explosionen som tyngdcentra, så fanns det ingenting som
kunde hålla tillbaka det utvidgande universum. Därmed kunde vakuumet från
ingenting bli den drivande kraften för universums allt snabbare utvidgning. Vilket
i förlängningen innebär att universums utvidgning aldrig kommer att reverseras,
eftersom tyngdcentra i universums mitt försvunnit medans intet utanför
universums gränser tänjer ut universum genom att ”ingenting” påverkar någonting,
eller genom att någonting för att kunna existera i ett ingenting måste utvidga
sig accelererande och därmed bara kan komma till och existera genom att
någonting har en början (Big Bang) vars kraft sprider sig utåt åt alla håll
från sin egen utgångspunkt i rummet. Man måste alltså räkna med den påverkan ”storheten”
ingenting gör på universum! Inte ens ingenting är ingenting, för att någonting
ska kunna existera så måste dess matematiska lagar vara anpassade efter den
påverkan ingenting har på någonting, i det här fallet ett ingenting som tycks
”dra” ut universum i accelererande hastighet. Även om det skulle röra sig om ett
illusoriskt ”sug” så kvarstår universums existens som villkorad i sig självt!
Ett sug som bara kan existera så länge som någonting finns för övrigt.
Existensen av någonting kanske gör ingenting till någonting?

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 8/9/2011

Posted in Big Bang | Taggad: | Leave a Comment »

Postkristida stabilitet vid en hyperinflation

Posted by Roger Klang på september 5, 2011

Anders Borg!

För att minimera skadeverkningarna av en eventuell
hyperinflation kan man kanske ha en mekanism som tillåter att man fryser
tillgångarnas värde i tiden för privatpersoner, liknande som man idag vid
lågkonjunktur garanterar banker att de inte kan gå i konkurs. Mekanismen kan
vara avsedd att slå till vid en av riksbanken beräknad inflation på t.ex. 100
procent årligen, alt. 50 procent två månader i rad (vilket är den
inflationstakt som konstituerar en hyperinflation). När och om hyperinflationen
reverseras så är det tänkt att det nominella värdet på människors sparade
pengar automatiskt ska återställas vid en tidpunkt som riksbanken fastslår,
till nivån som förelåg den dag mekanismen på marknaden slog till, förutsatt att
privatpersonen inte har tagit ut sina pengar efter det datum som slagits fast
för frysningen av tillgångarna. På så sätt kan en privatperson bara förlora
halva sina besparingar och aldrig mer. Det som är nationalekonomiskt
fördelaktigt med ett sådant system är att man motverkar paniska beslut som att
spararna tar ut sina pengar och handlar varor och mat för dem under tiden som
ekonomin faller i bitar. På så sätt förebygger man hyperinflation i första
rummet, samtidigt som man värnar privat ägande över tiden och skapar en grund
för efter-kristida stabilitet och rättvisa baserad på de besparingar individer
hade innan hyperinflationen slog till. Det värde som fryses ska beräknas på
köpvärdet på den internationella marknaden, det ska vara det som ska vara
referensramen. Det måste vara den internationella marknaden som är
referensramen. Hyperinflation är alltid en lokal eller nationell företeelse.
Det finns alltid någon utanför landet som tjänar på det landets hyperinflation.
Det är tveksamt om ett så stort land som Kina kan drabbas av hyperinflation.
Det största landet hittills som drabbats av hyperinflation är väl Tyskland. Och
dem som tjänar på det i utlandet måste vara fler än de som förlorar på det i
landet med hyperinflation, för att det ska kunna uppstå hyperinflation i ett
land som Tyskland. Man kan drabbas av hyperinflation på grund av omvärldens
utsugning, som Tyskland 1922-23, eller så kan man skapa sin egen
hyperinflation, som Robert Mugabe gjorde i Zimbabwe. Man vet att dollarn alltid
genomgår en snabb hyperinflation när dollarsedlarna tar sig in i stater i
tredje världen. Dollarn förlorar sitt värde ganska rejält så fort de tar sig in
i landet. Men man kan ändå fastställa ”kursen” på dessa svarta pengar. Ett sätt
att värdera de svarta dollarsedlarnas värde i Mellanöstern är att titta på vad
det kostar i dollar för en familj att fly från sitt land till en väststat. Summan
ligger på runt 100 000 dollar. Denna summa kan användas som referensram
för den svarta dollarvalutans värde i arabvärlden, tillsammans med värdet på
den avancerade vapenförsäljningens till dessa länder mer gråa marknad eller
bytesmarknad (oljans värde). Vad det gäller dollarns värde i norra Afrika så
kan man ha som referensram de summor som piraterna från Somalia i Adenviken
begär i lösensumma för att släppa gisslan och fartyg. Utan att ta med i
beräkningarna den svarta marknadens dollarsedlar i tredje världen, är det svårt
att bilda sig en korrekt makroekonomisk uppfattning om världsekonomins
hälsotillstånd. När värdet på de svarta dollarsedlarna är högt och stiger i
tredje världen, så kan man dra slutsatsen att ekonomin i väst framöver går
bättre. När värdet på de svarta dollarsedlarna genomgår en inflation och
dollarsedlarna ökar i antal i tredje världen, så kan man räkna med att ekonomin
i väst går sämre. Om man känner till de här reella värdena för dollarn i
arabvärlden och Nordafrika och använder dem som referensramar så blir det också
mycket lättare att ta tempen på världsekonomin, så att man kan veta när det
börjar gå mot en ny i västerlandet regional eller möjligen en global kris. Ju
fler dollarsedlar som tar sig till tredje världen, och desto högre inflation på
sedlarnas värde där, desto starkare indikator på att världsekonomin håller på
att gå överstyr. Men också USA:s statsskulder är en viktig indikator på hur
illa det kommer att gå. Ett tecken på sundhet i den amerikanska ekonomin skulle
vara att Obama och USA inser att de måste börja betala av på statsskulden, och
inte bara höja skuldtaket, men det tycks inte ske.

Om inte annat så kan man genom mina förfarandesätt
tidigarelägga diagnosen på vårt lands- och den globala ekonomin, samt minimera
skadeverkningarna av en möjlig hyperinflation i Sverige.

Roger Klang, Lund Scaniae Sverige, den 5/9/2011

Posted in National- och Makroekonomi | Taggad: | Leave a Comment »

We have to revise the semantics in Gödel’s incompleteness theorem and Plato´s theorem, but E. Gettie’s example stands as a shining example still. Version 15

Posted by Roger Klang på september 3, 2011

I am sorry, have I disproved Gödel’s incompleteness theorem?

 

In a book called ”Introduction to Metamathematics” by Stephen Cole Kleene, a standard work about Gödel’s theorem (claims to contain the complete proof for Gödel’s theorem) with over 500 pages. On page 205 (following a theoretical background of about 200 pages) Kleene gives a heuristic ”proof” for the theorem, which I will present here:

By the construction of A [a proposition],

  1. A means that A is unprovable.

Let us assume, as we hope is the case, that formulas which express false propositions are unprovable in the system, i.e.

2. false formulas are unprovable.

Now the formula A cannot be false, because by (1) that would mean that it is not unprovable, contradicting (2). But A can be true, provided it is unprovable. Indeed this must be the case. For assuming that A is provable, by (1), A is false, and hence by (2) unprovable. By (intuitive) reductio ad absurdum, this gives that A is unprovable, whereupon by (1) also A is true. Thus the system is incomplete in the sense that it fails to afford a proof of every formula which is true under the interpretation (if (2) is so, or if at least the particular formula A is unprovable if false).

The negation of A (not-A) is also unprovable. For A is true; hence not-A is false; and by (2), not-A is unprovable. So the system is incomplete also in the simple sense defined metamathematically in the last section (if (2) is so, or if at least the particular formulas A and not-A are each unprovable if false).

The above is of course only a preliminary heuristic account of Gödel’s reasoning. Because of the nature of this intuitive argument, which skirts so close to and yet misses a paradox, it is important that the strictly finitary metamathematical proof of Gödel’s theorem should be appreciated. When this metamathematical proof is examined in full detail, it is seen to be of the nature of ordinary mathematics. In fact, if we choose to make our metamathematics a part of number theory (now informal rather than formal number theory) by talking about the indices in the enumeration [the Gödel numbering], and if we ignore the interpretations of the object system (now a system of numbers), the theorem becomes a proposition of ordinary elementary number theory. Its proof, while exceedingly long and tedious in these terms, is not open to any objection which would not equally involve parts of traditional mathematics which have been held most secure.

End quotation.

 

So we have two statements:

  1. A means that A is unprovable
  2. False formulas are unprovable

One can easily replace (1) with either “False A is unprovable” or “True A is unprovable”. (See below)

“A means that A is unprovable” can only devolve upon that A is unprovable, because to say “A means that” is just an added appendage to saying “(this claim) A is unprovable”. So the full sentence “A means that A is unprovable” is a predication in which A is either true or false. Unprovable means that something cannot be proved true. So we come to the question of not-A, i.e. false A.

3. A means that A is unprovable (if false A or if true A)

4. False formulas are unprovable

We cannot initially put an equal sign between the premise “A means that A is unprovable” and “False formulas are unprovable”, because we do not yet know if A is false or true. The following is all four mathematical possibilities for a theorem which I am going to exam very shortly:

A = false and provable

Since A cannot be false and provable I will leave this sentence aside.

A = true and provable

If A is true and provable it does not contradict “False formulas are unprovable” (4) and hence (3) is still valid and thus also is independent from (4) which is rendered superfluous.

A = false and unprovable

“False A means that false A is unprovable” is a true proposition. It does not contradict with (4).

A = true and unprovable

And of course, if A is true and unprovable it does not contradict (4), because true A is just unprovable and not false.

(*) Remember that “is unprovable” means that something cannot be proved true. “Unprovable” doe’s not mean that A is both not true and true at the same time, or even undecided, because that is impossible anywhere but in quantum mechanics. A true proposition cannot be unprovable, and a false proposition can never be proved true. A false proposition can perhaps be proven false, but it would still not contradict (4). The following is a heuristic proof of what I am claiming here:

  1. We would get -1+1=0 if A could be false and provable, which it cannot. False propositions cannot be proved true.
  2. We get the formula +1+1=2 if it is true and provable, which certainly wouldn’t conflict with (4).
  3. We get -1-1=+2 if it is false and unprovable.
  4. Thus we get the formula +1-1=0 for the true and unprovable.

I maintain that a) and d) above are erroneous thinking and non-existing anywhere but in theory, since a lone zero or a zero in front of any given number without an onfollowing comma is a fictive non-existing number. That is why the ancient Roman numerals omit the number zero. (But the Romans’ couldn’t write 0,01 as far as I know.) I realize that labelling “unprovable” as a negative equaling with “false”, by assigning it too the negative number (-1) when “true” represents the solid number (+1), can open up for an interpretation of the above four a), b), c) and d) as erroneous thinking all-in-all. Because “false A is unprovable” means that false A cannot be proven true, but false A can still be proven false which seem to correspond with the negative number (-1) much better. And that would have been correct if it hadn’t been impossible to prove something wrong with one adapted specific formula. Because to my advantage I can maintain that false A can only be proven wrong by several elimination methods in mathematics.

Someone may suggest that we have to alter the simple algorithms above into basic math-rules like this, and strip it of its digits including the number zero:

(- +) = (-) (imaginary)

(+ +) = (+) (true)

(- -) = (+) (true)

(+ -) = (-) (imaginary)

It works just as well. The important thing is that the plus (+) is indicating existence, and the minus (-) is indicating non-existence, so that the result equals one of two things – true or imaginary. For the fun of it one can maintain, that this is the explanation of why the universe exists and that it is a God proof as well. Let us assume that (- -) represents the two unexplained fundamental entities; the universe and God. Since two non-existing of anything (- -) equals plus, i.e. a positive number = (+), the universe and God are destined to exist however unlikely they seem to be. In fact the improbability of their existence could be a precondition for their very existence, and if it is a precondition for their very existence, then the existence of the universe and God suddenly seems very plausible. And if either the universe or God fails to exist the result is that neither of them exist (+ -) = (-). But we exist, and therefore God exist. But is this God proof conclusive? Of course not, no God proof is conclusive. I am just having fun.

 

 

We have to revise the semantics in certain suggested variants of formulas for Gödel’s incompleteness theorem and Plato’s theorem, but Edmund L. Gettier’s theorem stands as a shining example still.

A suggested variant of formula for Gödel’s incompleteness theorem: In any logical system for mathematics, there are statements of speech that are true, but that cannot be proved. This statement cannot be true Must be either true or false. If the claim is false, it can be proved. Then it must be true. Which is a contradiction, therefore, the claim is true. This is therefore a mathematical claim that is true, but cannot be proven.
____________________________________________________________________ The mathematical implication is: What if the Riemann hypothesis would prove to be true, but is impossible to prove? ____________________________________________________________________ It seems to me, this suggested variant of formula for Gödel’s incompleteness theorem gets entangled in it’s own semantics. It is certainly a logical argument based on the theorem, but you cannot use the order in which the words follow, mathematically. What do I mean? Well, the sentence: ”This statement cannot be true” must indeed be either false or true, but if it is true then you should – if it is possible to translate it into a mathematical formula that says something about something other than semantics – replace the words ”cannot be true” with the words ”is not true”, which also makes it true, without the inconsistencies. Y can stand for ”is not true”, and X can represent ”must be true.” A can stand for the opening words ”this statement”.

——————————— X ”must be true” (+)

”This statement” A                                  X or Y, but it cannot be both!

——————————— Y ”is not true” (-) (cannot be true)

The theorem as it appears above the line, perhaps proves that it semantically can be either false or true, though it cannot be proven. But does it prove anything, with mathematics, of the nature of world beyond it? No, it rather seems to disprove the theorem itself! The theorem doesn’t help us understand the world. Perhaps one cannot conclude a solution from the first (“This statement”) with both (“must be true”) and (“cannot be true”) for it to be a correct formula? Either “This statement” is true or it’s not true, so Y should read “is not true” if it should be adjacent with “This statement” A! Furthermore, “Can” is a statement that says that something either is, or is not, but not both at the same time. When you put “not” after “can” (cannot), you are either saying (can; as in must[+] not[-]) = (-) = (“is not true”) which translates into a mathematical language + (-) = – or with other words it is negative. Or you are saying (can; as in not[-] not[-]) = [+] = (“must be true”) which mathematically translates into – (-) = + or with other words it is positive and henceforth must be true. Conclusion; “is not true” or “can not be true” is a correct wording, but not “cannot be true”!

And what is the statement A? We don’t know! What we are doing is to apply the label of an unknown statement to a formula. But we cannot say anything about any actual statement. Is that logical? Surely “this statement A” is not a statement!?

image003[1]

The above picture with the text “the next sentence is true” and “the previous sentence is false” is an anomaly if you translate it into a mathematical language. Think about how wrong it is semantically to not say anything about the sentence we read for the moment being, but instead say something about the second sentence which we do not read for the moment and haven’t had the opportunity to infer anything from at the moment. The sentence we are reading does not in any way entail the other sentence but are merely referring to it. These two combined sentences in the above picture with the dinosaurs is related to the first suggested formula on Gödel’s incompleteness theorem This statement cannot be true, but only separated into two individual sentences and without the inconsistencies that comes with the word/words “cannot” (can; as in must [+] alt can; as in not [-] + not [-]) from the bipolar word “can” and “not” which the originator didn’t split up like I did here. The above statements in the picture is like saying “x+1=something in another formula (the next sentence) here not specified or even correlating (with the next sentence)”. It translates into (the next sentence[x] is true[1]) and then goes on to saying (the previous sentence[y] is false[-1]). The two sentences are simply not translatable into any logical algorithm one can solve, it only states that x=1 and y=-1. Or maybe you should say that x=-1 and y=1, but it still does not translate into any logical algorithm with a plausible answer. There is no mathematical connection between the two sentences, not even an equal sign. It is like saying; (the next bun [x] is tasty [1]) and (the previous bun [y] is disgusting [-1]). You could also shift the meaning in the two statements “the next sentence” and “the previous sentence” and get (this sentence [y] is true [1]) and (this sentence [x] is false [-1]). “This sentence is true”, is always a true sentence. “This sentence is false” if it is a true statement it must be false. If it is a false statement it must be true. It’s a pun that is transferable into a solvable mathematical formula (x=-1). Thus [x] is false and when one read it in its mathematical formula one can see no further implications because x=-1. It shows that there can be something illogical and subjective with the semantics we humans use.

 

I have other philosophical examples as well, of how semantics can mess it up, when trying to convey it into logical theorems (read below). The presentation of the criteria (for how we could be considered to have knowledge of anything) is construed by Plato, and problematized by the renowned philosopher E. Gettier. It has been considered an unsolvable problem for many years. The problem is related to Gödel’s incompleteness theorem, because of their semantic nature. I consider myself to have solved the enigma of Gettier’s problematisation of Plato’s theorem:

AN EPISTEMELOGICAL AND RATIONAL CONCLUSION FROM PLATO’S THEOREM AND E. GETTIER’S EXAMPLE WITH THE WOLF. (Version 15)

1:st example: A train is running on the railway tracks past a meadow. In the meadow there is a wolf. The passengers can see the wolf from the train.

According to Plato we require three criteria for enabling us to have knowledge of it.

(1) It should be a conviction.

(2) It must be consistent with reality.

(3) We must have rational reasons to accept it.

All three criteria are met.

2:nd example: Now suppose that, as in E. Gettier’s example, the wolf is actually a dog dressed up as a wolf. But a little further behind the dog in the meadow, a real wolf is standing. The three criteria are still met, and this is E. Gettier’s problematization of Plato’s theorem, for the wolf we see is not a wolf at all, and hence the theorem is faulty even if it is true, according to Gettier.

Can we have knowledge that there is a wolf on the meadow (that the theorem is satisfied) by observing the dog, and applying the three criteria? The answer is that we cannot! The theorem’s correctness is completely independent of our observation of the dog (we do not know that the “wolf” is our costumed dog or that there is a real wolf just behind the dog on the meadow).

Or should we perhaps say that the theorem, on the contrary, is totally dependent on our observation, because our observation results in our belief (1), and our rational reasons to accept it (3). But thereby follows that our observation leads to a faulty conclusion, for the visible wolf is false. The theorem is still true, but Plato’s theorem requires an alternation applied to the unique situation.

(1) It should be a conviction.

(2) It must be consistent with reality.

An omniscient archangel must be the judge of whether the theorem is consistent with the real situation. Or in other Words:

(3) ONE must have rational reasons to accept it.

Thus premise (3)’s rationality (as above) is not based on observations from our side. By changing premise (3) to; one must have rational reasons to accept the belief, we move the decision for what is rational from our self, to an omniscient archangel. One obvious objection you might come up with is that one can say that premise (3) is not needed then, because to claim premise (3), is the same as to claim premise (2).

The ideal type theorem itself is not critical to getting an epistemological answer to an investigation of the rational conclusion of the theorem. The key is to know when a rational answer emanates from the premises, not when a premise is rational. “A rational answer” is comprehensive of the whole situation with the wolf and takes into account both the wolf and the dog as distinctive entities (even in mathematics!). The original premises (1),(2) and (3) have not led to a rational answer to Plato’s theorems inconcistencies in this unique situation from Gettier’s example with the wolf and the dog simultaneously located on the meadow but where we only see the dog, because that is what the whole point with Gettier’s fictional example is, that Platos theorem is inconsistent. Here the archangel in my modified third premise that equals the second premise, come into the picture. Or should I say – it eliminates the third premise and leave us with only premise two and premise one.

In one possible Gettier reality applied on Plato’s original theorem, all of Plato’s original premises are not fulfilled: Say that in one occasion there is a dog dressed up as a wolf on the meadow (premises 1 and 3 are satisfied), while there is not a wolf behind the dog (premise 2 is not fulfilled), then the conclusion we make about the so called “wolf” is not a correct conclusion, because the “wolf” is actually a dressed up dog. If we had been able to make a correct conclusion, it would not have been our belief that there is a wolf on the meadow.

In our second example from above (read 2:nd example in bold black letters above) from Plato’s original theorem, there is a real wolf standing behind the dog, and all three premises are met. Let me first say that a correct conclusion would be as seen from a correct supervision of an omniscient archangel’s judgment about what constitutes a proper conclusion. On this occasion, we cannot make a correct conclusion based on our position on the train, that there is a wolf on the meadow, because we do not see it, we only see the dressed up dog. We believe however that the conditions are in order, (which they actually are, but not as we think, because we believe that the dog is the wolf on the meadow), and from it derives a conclusion that happens to be true, based on our false beliefs and Plato’s original premise, (from which I say that we have achieved an “Accidental Conclusion”, which we may call it). It also requires that the dressed up dog really looks like a wolf for us to be able to make a true (but not overall correct) conclusion. If there had been a water fountain or a Dachshund dressed up in front of the wolf rather than a German shepherd dog dressed up, we had never come to the conclusion that there is a wolf on the meadow, by looking at the fountain or Dachshund. The conclusion is true in this our other example, where all three original Platonic premises complied with the conclusion, but it is not a correct one. For this to be a correct conclusion requires that the premises implicitly take into account all the underlying facts. (Read and compare with my deconstruction of suggested formulas posing as Gödel’s incompleteness theorem!) Again; the theorem itself is not of crucial importance. The key is to determine when the premises amount to a rational conclusion. And here is where the archangel and my modified premise comes to use, for here it is the archangel’s insight that is the standard, and not my insight, and from that follows a rational answer to the theorem. The fact that the original theorem is true in this unique situation where we see the dog but not the wolf, is a pure coincidence (read blot on Plato’s behalf) and not relevant to how we should set up the premises properly. To make a true conclusion based on faulty underlying facts is something that has happened before in history. For example, there was an ancient Greek (Plato) who said that the earth was round long before anyone else had thought of it, and he founded this conclusion from that the shadow the earth cast on the moon could not be a likeness of the Earth’s shape, if the earth was flat. He believed that the earth cast its shadow on the moon, when in fact the moon (usually) is shaded by itself and its position relative to the sun as seen from our perspective. In light of this, Plato’s original theorem appears quite absurd, and Gettier’s situation with the wolf, in the context of Plato’s theorem is revealing deeper thoughts about the nature of epistemology, how we humans are limited and how we can be wrong without realizing it. I don’t think that Gettier was conscious about it, but that is what Gettier’s example implicates. The theorem “proves” more than it can prove, just as the moon’s shadow can do for those who have certain beliefs.

There is another way of going about Plato’s inconsistent theorem. The belief ((1) we believe there is a wolf on the meadow) and the rational reasons ((3) we have rational reasons to accept that there is a wolf in the meadow) with ((2) there is a wolf in the meadow) may seem to be waterproof as a logical framework. But the premise (2) should be read/understood and set up like this: The wolf is false, but there is a real wolf on the meadow that we do not see = it must be consistent with reality, and the whole complete reality with every underlying fact taken account for, if the belief is to conform with truth. This is how we must see the adapting of the situation with the wolf and the dressed up dog, I think. Had we just said; It must be consistent with reality, yes, it would have been correct. But should we allow the reality of our second premise to be so simplified as to say “there is a wolf on the meadow”? If so, the premise would not be completely true, or at least not entirely complete. Look at the example with the costumed dog which had a wolf behind it. We have rational reasons to accept the belief that there is a wolf on the meadow when we run by in the train, according to the original theorem. We have the illusion of the dog as a wolf. But coincidently there was a wolf on the meadow. Leaving aside premise (2), here in the form: “it must be consistent with reality, and the whole complete reality with every underlying fact taken account for”; is premise (1) and premise (3) merely cosmetic? They are at least “ideal types” constructed from our own shortsighted perspective, but still inconclusively constructed since they in Plato’s original theorem are not based on any actual situation in an all in all complete situation with at least as in this case, the dog and the wolf in E. Gettier’s example. Premise (1) and premise (3) are merely convictions, which by chance happens to mess it up in at least one of the cases written above, where the wolf and the dog coexisted on the meadow simultaneously, in Gettier’s example – hence “Accidental Conclusions”.

In conclusion, we have to revise Plato’s theorem, or abolish it as a whole. And E. Gettier’s example reveals more about the world or epistemology than he thought it would, probably. I’m sorry I in previous versions 1-9 did not recognize Gettier’s genius potential!

Conclusion 1: One has to have rational grounds for accepting the belief.

Conclusion 2: Convictions leads to “Accidental Conclusions.”

Conclusion 3: The costumed dog must look like a wolf, and not a Dachshund or a water fountain, for the theorem to work.

Conclusion 4: The theorem proves more than it can prove, by the principle “the earth casts its distinctive shadow on the moon, and therefore the Earth is round”, which is false for some part.

In a textbook used at Lund University in the B course, called ”Philosophy of Language a contemporary introduction” by William G. Lycan from University of North Carolina, chapter 13 on ”Implicative relations”, page 198 it says to read in the first lines: ”Sentences entail other sentences, and in that strong sense imply them. But there are several ways in which sentences or utterances also linguistically imply things they do not strictly entail.”

It describes the chapter’s content very briefly. Anyway, in this chapter you can read an interesting thing that you can directly connect to and make of use to Gettier’s problem without that Lycan, or rather Grice, seems to have had any intentions in that direction.

There you can read: ”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When S:1 entails S:2 and S:2 is false, the penalty is that S:1 is false. When S:1 semantically presupposes S:2 and S:2 is false, then S:1 is sent ignominiously to zip. When someone utters S:1, thereby conversationally implicating S:2, and the conveyed meaning or invited inference S:2 is false, then the penalty is that, even if S:1 is true, the speaker’s utterance is misleading. If S:1 conventionally implicates S:2 and S:2 is false, then S:1 is misworded even if not false.” One can implicate and translate this into Gettier’s example with the wolf directly like this:

”-Here as in many cases, a good way to investigate the nature of these different kinds of implications, is to ask about the penalty or sanction that ensues when an implicatum is false. When a ”wolf” on the meadow (S:1) entails a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, the penalty is that the wolf (S:1) is false. When the wolf (S:1) (semantically) (I here chose to put this word within parentheses) presupposes a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is sent ignominiously to zip. When someone utters wolf (S:1), thereby conversationally implicating a belief (S:2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S:2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S:1) is true, the speaker’s utterance is misleading. If the wolf (S:1) conventionally implicates a belief (S:2) and the belief (S:2) is false, then the wolf (S:1) is misworded even if not false.”

To translate this, one must resort to some drastic interpretations. Among other things, one must interpret the following sentence – “When someone utters Wolf (S: 1), thereby conversationally implicating a belief (S: 2), and the conveyed meaning or invited inference of the belief (S: 2) is false, then the penalty is that, even if the wolf (S: 1) is true, the speakers utterance is misleading.” – as utterances never are trustworthy regardless of whether they are true! But thereafter a complementary interesting thing is mentioned, namely: – “If the wolf (S: 1) conventionally implicates a belief (S: 2) and the belief (S: 2) is false, then the wolf (S: 1) is misworded even if not false.”

Also the philosopher Bertrand Russell addressed the self-contradictory logical problems one can construct with semantics and set up in an equally contradictory theorem, in Russel’s paradox or ”Performative Contradiction”. The paradox is as follows: When people say; ”all truths are relative” they make an absolute claim, and thus it becomes a contradiction in terms. I can answer with saying that; if all truths are relative, they are not truths, they are but a misch-masch or a composite of separate truths and non-truths that need to be figured out separately, just like with this statement by Bertrand Russel, or as I did with the suggested variants of Gödel’s incompleteness theorem above. Either “the truth” (or in other words – the claim) is true, or it is false, but it cannot be half true in between!

Author: Roger Klang, civis Lundensis, Scania Sweden, updated version again (version 16 the 20th of january 2016). First translated into English 9/3/2011.

This version has been altered in may 2015.

 

Posted in Matematik, Människans hjärna | Taggad: , , , , , , , | 2 Comments »