Det finns mycket enkla matematiska bevis för att universum är ändligt. Om universum inte hade varit ändligt utan oändligt, så skulle två näraliggande stjärnor på längst avstånd ifrån jorden (om man kan säga ”på längst avstånd ifrån jorden” i ett oändligt universum) sedda från jorden, ligga längs med exakt samma axel. Därmed så skulle triangulära formationer inte kunna finnas i universum och följaktligen så skulle inte Pythagoras sats ha någon mening. Det spelar faktiskt ingen roll om de två stjärnorna ligger på en 44-gradig vinkel från varandra räknat från jorden, för om universum är oändligt så kommer förr eller senare med avståndet stjärnorna ligga längs med en och samma axel sedda ifrån jorden. Det betyder att ett oändligt universum med nödvändighet hade behövt vara tvådimensionellt om det skulle existera, precis som talserien.
Det påminner mig om sköldpaddan som halverade sin gång och därför aldrig nådde målsnöret. Det är samma principer som råder i Pythagoras sats. En teoretisk triangel kan aldrig bli ett streck oavsett hur lång basen är och hur kort höjden är. Ergo; Pythagoras sats omöjliggör ett oändligt universum. Eller man kanske skulle säga att ett ändligt universum möjliggör Pythagoras sats?
Det är möjligt att universum kommer att expandera i all oändlighet, men universum kommer inte att nå oändliga avstånd ändå. Man bör se det så här; universum kommer att expandera till nästa år, och när det året har gått kan man se det som att universum kommer att expandera till nästa år, och efter det året så kommer universum att expandera till nästa år. Ett år är här godtyckligt satt naturligtvis, man kan lika gärna säga ”universum kommer att expandera till nästa miljardte år, följt av ytterligare en miljard år” osv. Det enda man kan säga med säkerhet är att man alltid kan lägga på ett år till oändligheten, och oändligheten kan därmed inte finnas.
Oändligheten är inget reellt tal, det kommer aldrig att bli ett reellt tal. Oändligheten kan förvisso skrivas konceptuellt, dvs. en liggande åtta, men denna liggande åtta kan inte adderas, subtraheras, divideras eller multipliceras.
Det är ett felslut att tänka sig intigheten utanför universum som en entitet eller en oändlig och/eller mörk utsträckning. Man bör se universum som en (o)ändlig och krökt sfär. Oändligheten finns således bara inom universums krökning. Det finns ingen mening med att föreställa sig ”utanföruniversum” eller intet. Vi står i universum och tittar på vårt universum från insidan, och den så kallade oändligheten utanför detta koncept existerar inte och kan inte förstås. Det kan inte förstås eftersom det inte kan existera. Frånvaron av ljus är inte samma sak som svart. Svart är en perception, eller en brist på en perception, som manifesterar sig i vår hjärna och som bara finns i levande varelser i universum. Om du frågar en blind person vad svart är, svarar han antagligen att det är detta han upplever. Men om du frågar en fladdermus kan den inte ge ett svar även om den hade förmågan att göra det. Men den kan ”se” i mörkret med radar. Svart existerar inte utanför hjärnan hos tänkande varelser, svart är ett hjärnspöke. Således har vi eliminerat behovet av att föreställa oss de så kallade egenskaperna hos bortom universum.
Det enda ställe som oändligheten har en teoretisk bäring i är den tvådimensionella talserien. Teoretisk eftersom man i teorin kan fortsätta att räkna hur långt som man vill eller orkar.
Är Gud då underkastad de fysikaliska lagarna? Nej, hellre än att tro på min egen teori så väljer jag att tro på en allsmäktig Gud. I synnerhet som Gud har bevisat sig för oss.
Roger Klang, civis Lundensis, Scaniae Sveciae, den 12 oktober 2014
Regor Gnalk´s allmänvetenskapliga blogg 